SYSKONVÅLD - En serie om övergreppen vi inte ser.

Del 3.

– Det känns egentligen helt sjukt att prata om det här på det här sättet, säger Johan och tittar ned i det slitna kafébordet.

Ämnet är någonting som han aldrig tidigare har behandlat med en utomstående. Vi pratar om hur han slog och retade sin fyra år yngre bror under långa perioder av deras barndom.

– När jag tänker tillbaka på det känner jag skuld och ångest.

Från början var allt frid och fröjd i medelklassfamiljen som precis fått sitt andra barn. Johan menar att han gladde sig över att ha fått en lillebror, att han längtade tills brorsan skulle bli äldre så att de kunde leka med varandra. Var det gick fel vet han inte. Han säger att han inte är en våldsam eller sadistisk typ, att han aldrig slagit eller mobbat någon annan.

– Jag tror inte ens att jag plågade insekter, tillägger han med ett litet skratt.

– Det är konstigt, för jag har aldrig haft några större problem med aggressioner.

 

Föräldrarna arbetade mycket, pappan var inte sällan utomlands med sitt jobb. Johan har svårt att säga om deras frånvaro var anledningen till att det blev som det blev. Han tycker att de gjorde det bra överlag, men i efterhand anser han att de kunde ha varit tydligare med gränssättandet.

– Dessutom säger det sig självt att man höll sig mer i skinnet när de var närvarande.

Men vad var det som drev honom? Tog den nya familjemedlemmen för mycket plats? Skämde föräldrarna bort lillebror? Han kan inte svara, det är ingenting som han kan minnas, men det är inte heller omöjligt.

– Han fick vad han pekade på, så var det, men jag tror inte att det var orsaken. Jag tyckte bara att han kunde vara så trög och jobbig. Dessutom stammade han.

 

Broderns talfel blev sedermera en outsinlig källa till förlöjligande nålstick. Stamningen tilltog när han blev arg eller ledsen, vilket Johan självklart uppmärksammade och utnyttjade. En vanlig episod kunde se ut på följande sätt: de lekte med varandra, byggde med lego eller spelade något spel. På grund av åldersskillnaden hade lillebrodern svårigheter att hänga med, vilket den unge Johan hade svårt att acceptera. Irritationen ökade. Broderns stamning blev starkare. Johan började härma honom med gråt som följd.

Ofta slutade det med att hans lillebror i frustration försökte tillrättavisa Johan fysiskt. Det gick aldrig. Johan var så mycket äldre och starkare att han enkelt kunde brotta ned brorsan, nypa honom i kinderna eller göra ”pickedöden”, det vill säga knacka honom hårt med pekfingrarna på bröstbenet, tills han lugnade sig. När de blev lite äldre kunde Johan i stället slå till honom hårt på axeln eller på låret. Han tror att han var i tioårsåldern när det började.

– Det är ju klart att jag kan se att det var mitt fel i dag, även om han slog första slaget. Han hade ju aldrig gjort det om inte jag provocerat honom först.

Om föräldrarna uppdagade vad som skett kom han ofta undan med en lättare reprimand, lillebrodern hade ju faktiskt också varit delaktig i bråket.

– Såklart spelade jag över och sa att han typ slagit mig utan anledning och att jag bara ”gett igen”.

 

I nästa mening tar han upp olika exempel på vad hans kompisar utsatt sina syskon för under barndomen. Någon tvingade sin syster att äta en daggmask, en annan drog ned byxorna på sin bror framför tjejgänget, en tredje brukade förstöra sin brors favoritleksaker. Johan har svårt att se huruvida det han själv höll på med var misshandel, syskonvåld, eller inte. Begreppen känns så främmande i sammanhanget, förklarar han.

– Samtidigt måste man ju fråga min bror hur han ser på saken. Han kanske har mått jättedåligt av det här. Det skulle vara för jävligt.

Det hela slutade när Johan åkte iväg för att studera vid ett universitet på en annan ort efter gymnasiet. Lillebror hade blivit en vältränad tonåring, talfelet hade försvunnit och han hade egna vänner som han umgicks med.

– Sista gången jag slog honom var nog när jag var 18 eller 19 år. Vi spelade kubb, han vann och hånade mig. Då drog jag på honom en smäll, riktigt hårt. Men han slog tillbaka, nästan lika hårt. Då insåg jag att det fick vara nog.

 

Johan tystnar en stund. Han tvekade länge innan han tackade ja till att vara med i den här intervjun, men säger att det har varit nyttigt för honom att tänka på sin barndom och hur han uppträdde mot sin yngre bror. Det har till stora delar varit en skamfylld vandring i minnenas dalgångar.

– Nu vet jag med säkerhet att jag inte betedde mig okej mot brorsan när vi växte upp. Jag tycker att vi har en ganska bra relation i dag. Vi träffas inte så ofta, men när vi gör det är det kul. Jag kan tycka att det är svårt att veta vad som beror på vad: skulle vi vara närmare varandra om jag inte mobbat och slagit honom, eller är det för att vi helt enkelt är så olika som personer?

Han har också tänkt på hur han vill vara som förälder, om han någon gång blir det.

– Jag hoppas att jag kan vara mer uppmärksam och tydligare i vad som är okej eller inte. Det kanske är lätt att säga, men så känner jag i alla fall.

Johan tar upp sin mobiltelefon och fingrar lite på den.

– Jag tänkte sms:a brorsan. Höra om han vill ta en fika.

Kommer du att ta upp barndomsvåldet?

– Nej, det tror jag inte. Någon gång i framtiden kanske. Jag tror att han skulle tycka att det var konstigt, men jag vill samtidigt att han ska veta att jag har dåligt samvete för vad som hänt.

Johan heter egentligen någonting annat.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Har du blivit slagen eller kränkt av ditt syskon? Eller tvärtom? Hur har du påverkats?

Hur har dina upplevelser påverkat dig? Har ni pratat om den tiden i vuxen ålder? Mejla oss eller kommentera på nätet. Idagredaktionen väljer ut bidrag som publiceras.

idag@svd.se

facebook.com/idagsidan

Syskonvåld - fler artiklar