Sista dagen. Känns bra, faktiskt. Det verkar inte som om det sitter några känslor här. Jag har inte varit med om något exceptionellt här. Varken vidrigt eller bra, bara grå vardag av ensamhet.
Det jag minns bäst av den här lägenheten är tv:n. Jag tittade bara på tv här. Träffade inga kompisar, hade inga fester, hade inga besök. När jag flyttade in köpte jag en bäddsoffa. För två. Så att ifall några av mina vänner skulle ha så kul att de inte ville gå hem skulle de kunna sova över. Linda, hon sov där en gång. Det var lite pinsamt, jag hade bott här i över ett år, och vi lyckades inte fälla upp den. Jag sa att den brukade vara trög, eller något. ”Det är alltid såhär…” Sedan visade det sig att säkerhetsståltråden på undersidan fortfarande satt kvar efter leveransen från IKEA.
Den stod uppfälld flera veckor efter den natten, så det skulle se ut som om någon var hos mig, att jag inte var ensam. Jag sov i den själv en gång. Annars var den tom, alltid tom.
Men jag kommer sakna de andra patienterna. Gunnel står alltid i trappan och trampar lite fram och tillbaka när jag kommer.
”Alla är döda. Alla har dött”, rabblar hon tyst, som en hemlighet när jag går förbi, ”…jorden har gått under, alla har dött”, muttrar hon och följer efter mig i korridoren mot mitt rum. Hon vill så gärna prata. Och någon väntade på mig när jag kom hem från KomVux. Bättre att en 60-årig, psykotisk tant väntar hela dagen på att jag ska komma hem, hellre det än ingen alls.
Hon är vis hon Gunnel. Hon spyr. En gång satt jag i personalrummet och dörren in på kontoret var öppen. Hon smet in kvickt som en råtta och jag hör henne mumla: ”…55 kilo…”, så smiter hon in på sitt rum och spyr så det bågnar i hela huset (hon gör det varje morgon klockan sex med). Hon glider in igen, ställer sig på vågen och mumlar: ”…54,3 kilo…” En personal fångar in henne och leder henne tillbaka till sitt rum, Gunnel ropar: ”Jag kan ta av mig strumporna också, de väger jättemycket!” Ljudet dämpas av dörren som stängs. ”…de väger visst jättemycket…!”
Varje dag dör alla och jorden går under. Det vet vi som bor här inne. Jag spyr ljudlöst istället, och jag vet också att strumpor väger jättemycket, men jag är tyst om det.
Och så Lina: kort, kompakt, halvdöv kvinna som alltid blir så glad av att se mig. Hon sa alltid att hon bott här i två veckor men hon har bott här i över femton år, men det vet hon inte, så hon lider inte av det. Inte jag heller. Jag blir så glad när jag möter henne på vägen till tunnelbanan och hon gormar: ”HEJ, LILLA ÅÅÅSA!!!! VAD HAAR DU GJOORT I DAAAG?”, så alla hör och tittar besvärat. Jag blir stolt, fastän alla vet att hon är galen. Men det är ju jag med! Så jag ropar tillbaka för full hals: ”HEJ, LIIINA!!! JAG HAR VARIT PÅ STAAAN OCH SETT ATT INGEN KÄNNER MIG IDAG HELLER!”
Lina skrattar och går vidare. Jag älskar Lina.
En kvinna går korridoren fram och tillbaka varje dag. Jag är så van vid hennes tysta tofflors visk, jag kommer sakna dem. Hon blir alltid så rädd om jag pratar med henne, då börjar hon mumla och stampa. Vi passerar varandra utan ett ljud. Varje dag, två år.
Maria är lite missbildad i ansiktet. Hon blir alltid arg. Hon undrar vad jag gör här. Ingen aning. Jag är 25 år, de är 40-talister allihop. De vet att de kommer stanna tills de dör, de vet att jag kommer flytta ut. Inte undra på att hon är arg!
Mannen i rummet längst bort ser man aldrig, men han röker alltid på rummet, och brandlarmet går igång. Varje dag. Ett utmärkt sätt att höras istället för att skära sig, som jag.
De flesta sitter på rummen hela dagarna, ser på TV, ligger i sina bäddsoffor och väntar på att någon ska knacka på. Lunch är 12.30, vet vi, men man väntar ändå på att personalen ska komma och knacka. Kanske är det någon annan idag? Kanske kommer Kungen och hela hovet för att besöka just dem, just idag!
Men det är aldrig Kungen, det är en personal som ropar ”LUNCH” genom brevlådan. Som inte ens har tid att vänta på ens svar efter knackningen. Så hör man hur de knackar på nästa dörr, ”LUNCH”, ”LUNCH”, ”LUNCH”. Brevlådorna som smäller, det gör de aldrig annars. Det är ett vackert ljud, kanske ett brev? Kanske till och med en räkning? Såna får de förstås ge till personalen, men det är spännande i alla fall.
De kommer alla fortsätta leva där. Jag ska flytta ihop med min pojk-vän i en tvåa i Farsta, och plötsligt är jag ute från psyket. De är kvar. Jag vill inte gå ut i morgon och se dörren stängas mellan dem och mig. Den enda skillnaden är att de är för gamla och mumlar. Jag är ung och mumlar bara lite. Ändå är det jag som flyttar till en tvåa i Farsta. Jag har bara legat på psyket/behandlingshem i åtta år, de har varit där hela livet. Och de kommer dö där, och ingen kommer se dem. Jag kommer skämmas imorgon när mitt flyttlass går. Skämmas, för jag hade bara mera tur.
De hade otur.
Åsa Pehrsson
Som 17-åring blev Åsa inskriven på ungdomspsyket för anorexi för första gången. Idag är hon 25 år.
