Det är inte lätt att vara singel och ändå är vi så många som befinner oss i samma sits! Det är konstigt tycker jag. Det måste vara något som är fel i vårt samhälle. När jag var lite yngre betraktade jag mig inte som singel - jag var bara tillfälligt utan pojkvän. Det var så det kändes.
Nu har jag i någon mån lyckats ta vara på ensamlivets fördelar. I första hand handlar det om en anpassning till ett liv där man lever mer i nuet, men har resignerat något vad gäller drömmar om framtiden med man och barn.
Men det är fel att säga att det är lätt och roligt att vara singel. Artiklar om singelskapet är enligt min åsikt mycket snedvridna och speglar inte hur singlar upplever sin vardag.
Det handlar egentligen mycket om ensamhet och hur man ska hantera den, en existentiell fråga. Det handlar om att inte vilja stå ensam när det blåser, kanske när man blir gammal och inte orkar, eller när nära anhöriga börjar bli sjuka och gamla. Det handlar om att inte vilja dö ensam.
I förlängningen tror jag singlarna saknar bekräftelse och sammanhang. Vilket behov av att ge kärlek känner man inte när man träffar ett barn? Ett behov av att leva vidare i ett större sammanhang, även efter att man själv har försvunnit från jordelivet? Ett behov av en egen familj, där man känner sig bekräftad och trygg. Kan karriär och kontaktnät verkligen ersätta det behovet?
I flera av artiklarna berättar singlar om sitt rika sociala kontaktnät och en "karriär" värd namnet, det är som om detta är vad singeln "får" om ett liv i tvåsamhet inte står till buds. Hur många känner igen sig i denna bild? Väldigt få, skulle jag tro.
Jag vet hur svårt det är att vara singel när man är arbetslös, har urusel ekonomi och inte har lyckats få ihop det rika kontaktnätet. Den situationen kan nog många singlar känna igen sig i under en period av sitt liv i alla fall.
Ensamheten kan finnas i en parrelation också, det vet jag, men den tar sig andra uttryck när man är singel och får andra dimensioner. Hur underbart är det förresten inte att få vara kär och tillsammans med någon? Alla vill vi känna berusningen, hur underbara karriärer och vänner vi än har.
Sara

Singellivet med arbete och nöjen ställs ofta i motsats till familj och tvåsamhet. Men frågan är fel ställd. Det handlar i stället om olika stadier som vi går igenom under vårt liv. I vårt samhälle har problemet blivit att många vill dröja kvar i en ungdomsvärld av nöjen men också karriär. När man så sentomsider vill gå vidare har denna möjlighet stängts.
Den frågeställningen blir man inte på allvar varse förrän senare i livet då både nöjen och arbete förlorat sin attraktionskraft och sin mening. Det vet vi som är över 50. Att diskutera arbetet på detta sätt är ett tabu i det svenska samhället - också i medierna. Här gäller nämligen arbetslinjen i alla sammanhang, oavsett hur trist arbetet blivit.
Samhället uppmanar oss att främst söka mening och självförverkligande i arbetet. Resten skall klämmas in på lediga stunder. Det passar naturligtvis arbetsgivarna. På min statliga arbetsplats ser jag hur karriärsugna unga människor skjuter upp familjebildningen allt längre. Idealet verkar ligga närmare 40.
Men efter 40 börjar de flesta ofrånkomligen att drabbas av motgångar. Drömmarna spricker. Arbetskamraterna framstår som konkurrenter. Andra får de jobb vi hoppats på. Samtalen tystnar i kafferummen.
Besvikelserna måste hanteras. Vi tvingas till anpassningar som efter 40 ofrånkomligen blir allt flera. Efter 50 är det ett faktum. Arbetsuppgifterna ter sig mindre lockande när de inte längre leder någon vart. Distansen växer. Det är då singellivet sätts på prov.
Vid 58 vet jag att arbetet inte är det mest betydelsefulla i livet. De flesta 58-åringar står på olika stickspår på sina arbetsplatser med arbetsuppgifter som upplevs som mer eller mindre meningslösa. Det är snart dags att göra upp räkningen. Hur många har på sin dödsbädd beklagat att de inte tillbringade mera tid på kontoret? I själva verket är det tvärtom. Det blev för litet tid för familj, barn, och vänner.
Men detta kan man inte se när man är 28 eller 38. Denna erfarenhet kan bara livet ge. Det är inte utan att jag ser med vemod på de 38-åriga kvinnor som ger allt på sin arbetsplats utan att ta sig tid för annat. Vilken motvikt eller balans kommer de att ha i tillvaron om tio år när vinden vänder och börjar blåsa i ansiktet? För det gör den till slut. På oss alla.
Dag Sebastian Ahlander
F d ambassadör och generalkonsul
Barnboksförfattare

Hej! Jag är en 40-årig kvinna som varit singel i många år, med en mängd tillfälliga förbindelser och kortare förhållanden i bagaget. Att jag aldrig kommit så långt i förhållanden beror framför allt på att jag mognade sent.
Min självkänsla, erkännande av mig själv som en intressant person värd att älskas för såväl utseende som personlighet kom sent i livet. Jag har nog hoppat in i förhållanden alldeles för snabbt, använt mig av min sexualitet, men hanterat själen ganska vårdslöst. Varit alldeles för mån om att bli omtyckt, snarare än att visa respekt för mig själv och fundera över vad jag själv verkligen vill ha. Detta är tyvärr alldeles för vanligt bland kvinnor har jag fått erfara.
Att gå ut och roa sig har jag definitivt inte tröttnat på, kroglivet har mycket bra musik, dans och annat skoj att erbjuda, men inte träffar man "den rätte" där inte. Det blir oftast yngre män som är alldeles för bekväma i sitt sociala umgänge med många vänner och krävande jobb etcetera. De är inte intresserade av att ta hänsyn till någon kvinna. Träffar emellanåt utan "krav" verkar vara det som gäller för dem.
Det blir definitivt svårare när man är 40. Vad är då alternativet? Jo, då prövar man att hitta någon på nätet. Det är då sannerligen inte lätt det heller. Där finns lika mycket "nätraggare" som det finns "one-night-stand-sökare" på krogen, och massor av bottennapp. Eller så blir jag som kvinna "bortsorterad" av för mig lämpliga seriösa män i min "åldersgrupp", troligen på grund av att man min ålder kanske inte är så värst fertil. Jag har försökt med nätkontakter i tre år nu, till och från. Men nu tror jag faktiskt att jag har lyckats ... det går visst att hitta någon på det sättet. Har en begynnande romans med en man som verkar passa mig perfekt. Skam den som ger sig ...
Prioriterar projektet Mannen

Läsvärda och tänkvärda ord i artikelserien om singellivets ansikten och dimensioner. Som 33-årig singelkvinna i Sveriges andra största stad, berör ämnet mig på ett personligt plan. Jag vill här dela med mig av några av mina reflektioner/ ... /
Det är också intressant att fundera över hur ofta singellivet presenteras som ett bristtillstånd med målet att snabbt motverka bristen och bli en komplett människa, socialt accepterad och lyckad i livet. Du blir till först när du lever i en parrelation - en bild jag motsätter mig starkt och som bidrar till att kraftigt reducera många singlars känsla av livsglädje, värdighet, trivsel i den goda ensamheten och lust till liv.
Inte kan väl jag som är singel må så här bra och känna mig så här levande? Är det möjligt? Ja, det är det, och det är viktigt att föra fram. Att förminska sig själv eller inte våga bejaka sitt inre ljus är förödande och tragiskt. Precis som Sven Milltoft säger är "den goda ensamheten en förutsättning för en berikande och befruktande tvåsamhet". I den andan tror jag på en mogen och rik relation som innebär att jag bär mig, du bär dig och vi bär tvåsamheten tillsammans.
Det är också spännande att reflektera över bristen på naturliga mötesplatser där vi kan mötas, se och lära känna varandra som människor och inte endast med blicken på en potentiell partner. Vårt sätt att organisera tillvaron, i cirklar med arbete, aktiviteter och umgänge främjar inte chanserna för spontana och öppna möten.
Jag tror vi måste skapa utrymme för det som är viktigt, vad vi längtar efter och behöver i våra liv. En livsstil med höga krav på att vara yrkesmässigt framgångsrik, socialt etablerad och med ett vältrimmat yttre ger i längden press, stress och en känsla av att livet endast handlar om att uppnå, erövra och klara av för att bli en människa med värdighet och acceptans.
"Ett levande liv"

Jag är singelskapets prästinna! Jag har levt som singel i hela mitt liv ända fram till 53 års ålder, då jag träffade en man som jag nu är särbo/sambo/delsbo med. Jag har haft ett lyckligt, intressant och händelserikt liv.
En stor del av mitt liv har jag ägnat åt hästar och ridning. Jag har förverkligat alla mina drömmar i livet. I dem har det aldrig ingått man och barn. Min nuvarande man har en dotter på 16 år, som jag tycker mycket om och som jag tycker berikar mitt liv.
Jag har svårt att förstå de kvinnor som tycker att man måste ha man och barn för att vara lycklig. Mitt singelliv har varit ett härligt liv. Män eller älskare har jag inte saknat, även om jag levde i celibat i 8 år och bara ägnade mig åt mina hästar, trött som jag var på alla knepiga karlar (som sökte en stark och självständig kvinna men som stack när de träffade en).
Det jobbiga har varit att förklara för vissa människor varför "en kvinna som du inte har blivit gift". Jag är attraktiv, intelligent och välutbildad.
Emellertid är jag väldigt glad över att nu ha träffat en man som uppskattar mig och älskar mig för att jag är den människa jag är, inte för att jag har snygga bröst och är skön i sängen. Han ensam uppväger alla tidigare skitstövlar i mitt liv. Samtidigt var jag nog inte mogen att möta en man som han förrän vid 50+. Hur jag har träffat honom? Kontaktannons, förstås. Det är det enda möjliga, i synnerhet i den här åldern. Jag tror inte på slumpen, och jag vill själv förbehålla mig rätten att välja.
Det mesta i mitt liv, även kärleken, är en frukt av systematiskt, målmedvetet arbete. Även kärleken låter sig "administreras".
Hälsningar Marianne, 57, som älskar och alltid har älskat, livet

Ett alltid lika intressant ämne ... hur vi väljer att leva våra liv; ensamma eller tillsammans med någon eller rentav flera ...
När det gäller självvald ensamhet kommer jag osökt att tänka på ord som "frihet", "egoism", "kräsenhet" och "rädsla" - speciellt när den har förekommit under en längre tid.
Att vara singel kan vara underbart på många olika sätt, det vet jag själv. Man slipper ta några som helst hänsyn och gör precis vad som faller en in, när helst på dygnet.
Men det väger ändå lätt mot att ha någon att dela sin vardag, glädje och sorg med, som alltid finns där som både vän, älskare och "ledsagare" ...
Däremot undrar jag varför man nödvändigtvis alltid sätter likhetstecken mellan "frihet" och "singelliv", och sällan eller nästan aldrig med fasta kärleksrelationer, som exempelvis mellan sambor och gifta?
Jag menar, varför tror många att man inte kan behålla en viss grad av "frihet" även sedan man gift sig eller blivit sambo? Att man inte nödvändigtvis måste göra allt tillsammans, umgås under all ledig tid, utan fortfarande kan göra en massa saker på egen hand, exempelvis gå ut på krogen eller resa själv någonstans, alternativt med någon/några kompisar, när andan faller på.
Vad jag försöker säga är att man automatiskt inte behöver bli en underdånig knähund bara för att man väljer att leva tillsammans med någon man älskar! Det handlar bara om vilken inställningen man har. Om man föredrar att försöka kontrollera, krampaktigt hålla fast kärleken från sin partner mellan sina händer - eller om man tillåter att den stundtals får luft under vingarna, stimulans och näring.
Själv tror jag på den sistnämnda varianten. Relationer där man envisas med att trampa i varandras fotspår och som "styrs" för mycket av en eller bägge parterna, riskerar att självdö, förtorka i förtid. För vem vill känna sig instängd?
/C Gift - men inte ofri