18-årige Douglas Granlöf från Norrtälje är en av de få som fått diagnosen dyskalkyli. Hans svårigheter med matten gjorde att han hoppade av i första klass i gymnasiet och nu hoppas han hitta en skola som satsar på stöd åt mattesvaga.
Foto: MARTIN VON KROGH
Det var matteläraren under första terminen på gymnasiet som fick 18-årige Douglas Granlöf att till sist ge upp.
– Du vet väl att det är ett hjärnfel i pannloben, förklarade läraren frejdigt när de diskuterade Douglas uppenbara svårigheter och svagheter i matte och vad som skulle göras åt dem.
– Det var droppen, säger Douglas sammanbitet med fortfarande illa dold upprördhet.
– Under hela min skoltid har jag fått höra att jag är lat och dum i huvudet för att jag inte klarade matten. Om jag bara jobbade på litet bättre skulle det ordna sig. Men nu fick jag veta att jag tydligen också är hjärnskadad och där gick gränsen.
Douglas som just börjat ettan på samhällsprogrammet i gymnasiet i Norrtälje hade fått nog. De många årens ändlösa och föga framgångsrika kamp mot svårigheterna att lära sig matematik var över. Han hoppade av skolan och omgivningen förstod honom, säger han. Och själv kände han till att börja med mest en oerhörd lättnad, säger han också.
Det är inte så lätt att säga hur typisk Douglas och hans matteproblem är för det här med dyskalkyli. Men han har fått en formell diagnos.
– Många har svårt för matematiken men långtifrån alla har dyskalkyli, är logopeden Markus Björnström, noga med att påpeka.
Han är en av landets få experter på dyskalkyli och jobbar vid Danderyds talklinik som är placerad i Stockholm. Och just omfattningen av problemet (hur många som är drabbade) har skapat den största kontroversen hittills om fenomenet.
Douglas kommer från en familj där både en syster och en bror har dyslexi med fastställd diagnos just vid Danderyds talklinik. När Douglas matteproblem blev uppenbara fick han därför också testa sig för dyskalkyli. Resultatet efter de två testomgångarna var otvetydigt. Han hade dyskalkyli.
– Det var fantastiskt att få veta, att äntligen få en förklaring, säger han om att få diagnosen som ställdes så sent som i julas.
– Viktigast var att jag fick någon slags befrielse från alla anklagelser och skuldkänslor genom åren. Jag var inte lat, jag var inte dum i huvudet. Jag hade inte mig själv att skylla. En massa pusselbitar om mitt eget beteende föll dessutom på plats.
Samtidigt, insåg Douglas snabbt, hade han förmodligen kunnat klara sig bättre om han fått något slags stöd och hjälp i skolan. Han hade sett hur storebror med dyslexi ingått i ett specialprojekt för elever med läs- och skrivsvårigheter och vad det betytt för honom.
– Det gav honom en väldig skjuts framåt, säger han. Han utvecklades enormt under de där åren.
– Men för dyskalkyli fanns inga program. Det var ingen som ens nämnde ordet, konstaterar han.
Som han minns det halkade han efter just i matten redan från början. De andra ämnena var inga problem. Där tillhörde han de bästa.
– Det tror jag också bidrog till inställningen att om jag bara skärpte mig skulle jag klara matten lika bra, säger han.
Han beskriver den för dyskalkyliker speciella och för nästan alla av dem till sist också starkt ångestfyllda upplevelsen av att försöka hantera det här med siffror, de fyra räknesätten, multiplikationstabellerna, de matematiska beräkningarna, de ökande kraven, provräkningarna, den tröstlösa kampen med obegripliga hemläxor och de oändliga exemplen i matteböckerna.
– Jag förstod aldrig någonting egentligen, säger han. Siffrorna sade mig ingenting och det jag ibland kunde förstå var som bortblåst dagen därpå. Det fastnade liksom inte i huvudet. Kunskapen rann bort. Den gick inte att hålla kvar. Jag lärde mig aldrig alla multiplikationstabellerna ordentligt till exempel.
Han berättar om systemet att lära ut matematiken stegvis, där det gäller att förstå på den lägre nivån för att kunna hänga med vidare.
– Gör man inte det fattar man inte heller fortsättningen, säger han. Då är det kört.
Under åren hankade han sig fram med matten utan större uppståndelse i skolan, men reaktionen kom i åttan med de första betygen:
– Då diskuterades mitt fall hit och dit och skolledningen förklarade att jag borde gå om åttan för att hämta upp mina minimala kunskaper i matte trots att jag hade bra betyg i allt annat, säger han.
Det tyckte Douglas var orättvist och han fattade sitt eget beslut för att rädda situationen:
– Jag vägrade gå om och bestämde mig för att börja fuska, säger han. Jag uppfattade det som jag inte hade något val. Redan då hade jag kanske redan gett upp. Jag visste att jag inte skulle klara matten, men jag måste ha ett godkänt betyg för att komma in på gymnasiet.
Enligt Douglas var inte så svårt att fuska, inte på lektionerna och inte på proven:
– Jag skrev av mina kompisar, säger han och rycker på axlarna. Det fungerade hela tiden och ingen upptäckte något.
– Fast, medger han, det var jobbigt och kändes desperat. Men mest tog jag det med en klackspark.
På detta sätt gick han ut nian med G+ i matten och kom in på samhällsprogrammet på gymnasiet. Det var där matteläraren upptäckte hans synnerligen bristfälliga mattekunskaper och fällde den förödande repliken.
Efter avhoppet har Douglas varit ledig, lär sig leva med sin dyskalkyli som faktiskt innebär mer än att inte kunna räkna, försökt få distans till skolåren.
Dyskalkyli påverkar nämligen inte bara matteprestationerna i skolan. Fenomenet – eller handikappet – kan ha betydligt fler aspekter som komplicerar vardagen för den drabbade. För Douglas del handlar det till exempel om att kunna planera och strukturera livet och dagen, en vanlig komplikation vid dyskalkyli.
– Jag skriver ständigt listor i mobiltelefonen, säger han. Det gäller allt som jag ska och måste göra varje dag. Ofta med exakta klockslag för att inte glömma bort och för att få det gjort. Men det är svårt. Ofta klarar jag en och två saker men inte mer.
Tidsplanering och tidsuppfattning är ett annat dilemma. Dyskalkyliker har ofta dålig känsla för tiden och hur lång tid det tar att genomföra olika insatser. De kommer ofta för sent. En svårighet som dessutom kan förstärkas av sifferproblematiken som gör det svårt för dem att till exempel läsa, förstå och minnas tidtabeller.
– Så är det för mig, säger Douglas. I hela mitt liv har jag nästan aldrig kunnat passa tider. Därför har jag lärt mig att ta extra lång tid på mig om det är något viktigt som jag absolut inte får missa. Jag brukar planera så att jag kommer minst en timme i förväg för att vara säker.
Det vardagliga räknandet tycker Douglas däremot inte är särskilt svårt att hantera.
– Jag använder kalkylatorn i mobilen, säger han. Det fungerar nästan alltid och gör det inte det frågar jag kompisarna.
Det gör, säger han, att han ibland brukar undra vad matten är bra för egentligen.
Och visst funderar han på framtiden.
– Klart jag ska läsa vidare, säger han. Jag letar efter ett gymnasium eller liknande som erbjuder någon slags hjälp åt oss med matematiksvårigheter. Ett dyskalkyliprojekt, kanske. Det måste väl finnas någonstans.
