Om anklagelser och förakt ständigt dominerar motsättningarna är förhållandet i uppenbar fara. Men det inte behöver vara kört för det hävdar parterapeuterna Gunilla Branzell och Ove Johansson.

Vänskap grunden för lång relation

Publicerad: 29 juni 2005, 10.36. Senast ändrad: 1 november 2007, 11.21

Är det möjligt att reparera en krisande relation? Ett enkelt test kan ge svaret: Hanterar ni era motsättningar med en omedelbar attack, följd av förakt och försvar får ni det svårt. Men det går att förändra väldigt mycket, säger parterapeuterna Gunilla Branzell och Ove Johansson. Bara man vill och är envis.

Gunilla säger att de varit ihop i nio år. Ove, hennes sambo och kollega, upprepar några gånger att det var tio år sedan de träffades. Sedan avbryter han sig med en min som säger: Okej, jag vet att jag har rätt. Men jag behöver inte argumentera.

Kanske en viktig inställning för att par ska fungera väl ihop?

Efter en liten stund återtar Gunilla:

– Fast det är sant. Du visste direkt vad du ville. Jag behövde ju ett år på mig …
Kanske en lika viktig attityd i förhållandet – att man kan ha rätt bägge två?

Ja, enligt amerikansk forskning som relationsterapeuterna Ove Johansson och Gunilla Branzell bland annat utgår från, är det just känslan bakom dispyten som avslöjar om äktenskapet kommer att hålla eller inte. De par som behåller en starkt positiv grundton sinsemellan även när de grälar kan vara tillsammans hela livet. Om anklagelser och förakt ständigt dominerar motsättningarna är förhållandet i uppenbar fara.

Men Gunilla Branzell och Ove Johansson menar att det inte behöver vara kört för det. Egentligen går det att vända på det mesta, konstaterar de och intar därmed den roll som varje krisande par söker upp dem för: Att de ska inge hopp. Ett hopp om att det finns en liten, liten öppning i det till synes låsta läget.

– Det går att förändra väldigt mycket, hävdar de. Men då krävs det vilja, mod och uthållighet.

Enklast är det om man kan höra varningsklockorna i tid. Den amerikanska psykologiprofessorn John Gottman, som studerat över 3 000 par sedan 1973, har sett hur relationer dör enligt exakt samma mönster: Först börjar parterna reda ut problemen var för sig, sedan lever de parallella liv och till sist låter de ensamhet och isolering ta över.

John Gottman behöver dock inte vänta så länge med att förutspå förhållandets framtid. Bara genom att studera de första minuterna av parternas sätt att gräla kan han med 91 procents säkerhet pricka in hur det ska sluta, påstår han: Hanterar de sina motsättningar med en omedelbar attack, följd av kritik, förakt och försvar går de snart skilda vägar.

Även om man kan lära sig att kommunicera mindre fientligt kommer hälften av de par som söker hjälp alldeles för sent, beklagar Ove Johansson och Gunilla Branzell. I genomsnitt väntar de fem, sex år efter att problemen börjat, vilket också är den tid det tar att ”gräva ner sig alldeles för långt”. Nästa steg är ofta att även den känslomässiga kontakten bryts. Och då är det mycket svårt att hitta tillbaka till varandra, förklarar de.
Men runt vart tredje par på Relationsinstitutets mottagning på Södermalm i Stockholm kommer igenom sin kris. För detta krävs, enligt Gottmans studier, att man bryter det föraktfulla läget, att man ser sin del i problemet och att man vågar närma sig sin egen smärta bakom låsningen.

– Det gäller att komma förbi att det bara är den enes fel, förklarar Gunilla Branzell och Ove Johansson. Och så måste man komma åt känslotunnan.

Det är vad de kallar det lager av känslor som var och en av oss byggt upp, dels under uppväxten, dels av erfarenheterna i tidigare förhållanden. När vi lever i nära relationer sätter vi omedvetet igång sådana historiska känslor hos varandra – fast vi inte förstår det i stundens hetta. Det är därför parterapeuterna envisas med att närma sig vad de kallar problemens bakgrundssmärta.

Det kan bli hotfullt, vet Ove Johansson och Gunilla Branzell. Många blir rädda och kan nästan gripas av panik för att de är så ovana vid att känna efter.

Hur gör relationsterapeuterna?

De får parterna att stanna upp i sin rastlöshet, säger de. Frågar efter var de har axlarna – som ofta sitter vid öronen. Ber dem att märka andningen, hur det känns i magen. Ger dem stöd att vara i en stillhet, där ju känslorna känns.

– Om parterna medvetet går in här, kan de lära sig hur deras egna känslor fungerar, förklarar Ove Johansson och Gunilla Branzell.

Ofta handlar det om att låsa upp låsta minnen och börja acceptera sina egna reaktioner. Känslorna är ju naturliga – men de kan behöva bearbetas för att man ska må bättre. Och då måste man inte längre rikta dem utåt, mot den andre.

När var och en på det här sättet går igenom sin livshistoria och parterna gemensamt kan se vilka mönster de utvecklat, kan de börja förstå varandra. Plötsligt samarbetar de på ett gemensamt plan och öppnar därmed för en ny dimension – som Gunilla Branzell beskriver som ”ett slags frid i relationen”.

– Det är då man kan släppa de enorma förväntningarna på vad den andre ska ge, förklarar hon. Plötsligt får parterna tillgång till en grundenergi i sig själva i stället. Det blir vinsten när man vågar känna smärtan och låta rädslan gå över i trygghet.

Och då kan man väl tro att parterna har tagit det första steget till att vända krisen, nämligen att ta kål på föraktet. Sedan kommer de till att lösa konflikterna, de som alltid finns i alla relationer. John Gottman bedömer att så mycket som 70 procent av förhållandets konflikter är svårlösta – så som skillnader i ordningsbehov hemma, på vilket sätt man uttrycker känslor, hur mycket egen respektive gemensam tid man vill ha, hur ofta man vill älska.

Svårlösta problem tenderar att återkomma i samma spår för parterna, om och om igen. ”De hamnar i en oändlig åtta”, som Gunilla Branzell och Ove Johansson säger. Sådana finns det gott om även i lyckliga äktenskap – men där har parterna lärt sig att hitta strategier för att problemen ska gå att leva med. Annars hamnar man i en hopplös prestigekamp, enligt Gunilla Branzell.

– Det gäller att gå från låsning till dialog, att kommunicera med medkänsla, förståelse och värme. Då kan man kanske hitta vilka centrala frågor som finns under ytan, oftast en längtan, ett behov eller en livsdröm som inte fått utrymme i relationen.

Men om det krockar i alla fall?

– Då kan man ändå försöka att ta sig igenom konflikten, vilket handlar om modet att ge den tid och viljan att hitta en kompromiss. Samt ett ömsesidigt intresse, så man skaffar sig kunskaper om varandra på vägen.

De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.
Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.
Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.
Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konftrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen.

För övrigt finns det, enligt Gottman, inga generella skillnader mellan hur män och kvinnor bidrar till att ett förhållande ska bli lyckligt. Nyckeln ligger hos båda.
Men det finns något som råder bot på det mesta, menar Ove Johansson och Gunilla Branzell: Att lära känna sin ”känslotunna” och börja bli medveten om sina behov. Då kan man nämligen lära sig be om det man behöver av sin partner. Tydligt och klart.

Varför har vi så svårt för det?

– De flesta är rädda för avvisandet, rädda för att få ett nej, säger Gunilla Branzell.

Men om jag inte vill ”regissera” min partner?

– Då säger jag: Välj! Vill du ha ett bra förhållande, då ska du be om vad du vill ha. Annars blir din relation rigid.