Mikael känner sig utanför i hbt-världen

Han säger sig visserligen inte blivit utsatt för den sortens diskriminering så att han skulle behöva ta till den nya lagen, men samtidigt är han djupt irriterad över de fördomar som finns, framförallt i gaykretsar. Mikael anser att de är fixerade vid utseende och yta.

– Följer man inte mode och alla nycker, anses man ganska gammalmodig och torr där.

I den vanliga världen konstaterar de bara vem han är, menar han, så är det bra med det. Bland vissa bögar tycks utseendet betyda allt och han upplever också att det finns en tydlig hierarki bland andra homosexuella män. Högst upp står de så kallade straight acting – de bögar som inte vill identifiera sig med den traditionella, kanske standardiserade bilden av homosexuella.

– Efter det kommer de som vågar visa hur de är. Sedan ytterligare lite längre ner kommer de feminina bögar som jag tillhör.

Vad är det du får kastat över dig?

– De undrar över min feminina utstrålning, varför jag inte byter kön. Jag har till och med varit på dejt, där jag fick höra: jag kan väl inte ha en pojkvän som ser ut som du.

Förra veckan hölls den tolfte Pridefestivalen i Stockholm. Mikael har deltagit sedan starten 1998, men inte i år.

– Det är väldigt roligt men också väldigt skränigt. Det har blivit för mycket reklamjippo, mer ytligt än man önskar. Då var frigörelseveckan som fanns före 1998 bättre.

Pride är heller inte en helt fördomsfri zon om nu någon trodde det. Mikael har inte fått de förutfattade meningarna rakt i ansiktet, men känt dem i luften, säger han, och sett hur andra feminina bögar har blivit behandlade.

Om nu Mikael inte till hundra procent känner sig hemma i hbt-världen, så trivs han verkligen i sin egen lägenhet i Norrköping. Han tycker om att pyssla och duka fint. Många lägger märke till hans vardagsrumsvägg. Den är fylld av de aftonväskor han samlar på.

I dag är han 37 år tillfreds med sig själv men det har varit en hård väg att hitta fram till sig själv. Hans mormor som inte lever längre, betyder fortfarande mycket för honom. Mikael växte upp med en ensamstående mamma, men det var hans mormor som i praktiken tog hand om honom.

Stolt visar han ringen han har på vänsterhanden. Det är mormors vigselringar han låtit smälta om till en ring med inskriptionen Mommo 1925–2001. Det var ju mommo han kallade henne när han var liten.

Skoltiden däremot var allt annat än idyllisk. Från fjärde klass och i många år framåt var han mobbad. Han blev aldrig slagen, men fick glåpord kastade efter sig så gott som varje dag.

Några år senare upptäckte Mikael sin homosexualitet. Han var tolv år, och hade försökt bli kär i tjejer, men kände aldrig det där ”pirret”, som han gjorde när han såg på vissa killar.

Sommarlovet 1987, mellan åttan och nian, hade Mikael äntligen hittat kärleken, och de hade beslutat sig för att berätta om varandra för respektive föräldrar.

Pojkvännens föräldrar accepterade aldrig hans besked.

Den första riktiga förälskelsen tog tvärt slut, och Mikael blev rädd: skulle även han bli ratad, av sin mamma och mormor, om han talade om?

Tiden gick. Han började på gymnasiet, och fick en stram lite gammaldags klassföreståndare. ”Vem ska berätta det hemma, du eller jag?!” utbrast hon efter en lektion. Mikael blev alldeles skräckslagen. Det var bara att marschera hem och avslöja vad han länge gått och burit på.

– Kanske blev klassföreståndaren provocerad av mitt sätt att vara, funderar Mikael, det var ju fortfarande bara 1988, långt före det här med homoadoptioner och annat.

Ett av Mikaels stora intressen är kläder. Han har inte direkt något favoritplagg, men tycker svarta långbyxor är ett bra basplagg. Det kan man ha mycket färger till, tycker han. Mikael handlar mycket på second hand, och har på så sätt en stor garderob att välja ur. Särskilt mycket tycker han om detaljer och broscher. Leende berättar han hur han får rätt snits på baskern när han ska gå ut.

Om någon skulle säga att du ser tantig ut, vad skulle du säga då?

– Tantig men inte töntig, som en av mina vänner sa en gång.

Trots sin mörka skoltid har han nära till skratt och dräpande kommentarer. Som den gången under ett personalmöte på jobbet, när han skulle karaktärisera sig själv:

– Jag röker inte. Jag dricker inte starksprit. Jag nyttjar inte kvinnor. Men när det kommer till kaffebröd och karlar blir jag livsfarlig!

Kollegorna brast ut i gapskratt, och isen var bruten. Han arbetar inom den kvinnodominerade äldreomsorgen och kan ibland uppleva att kvinnor har en mer generös attityd mot honom än män.

I vardagsrummet trängs inramade fotografier på vänner och släktingar. Ett foto föreställer en yngre man. Precis när Mikael tagit sig ur ett misslyckat förhållande, dök han upp som en befriare. Det som kunde blivit en livslång kärlek varade i två år.

– Det kom som en chock när han segnade ner i en hjärtattack. Han var läkare, och orsaken var troligen hans alltför stressiga arbetsliv.

Efter hand har han ändå lärt sig att glädja sig mer åt det han har, än det han inte kunnat få.

Han har nära vänner, en gudstro och tycker mycket om andlig musik. Han får även vägledning av en präst i vänkretsen.

– Jag kräver inte att världen ska anpassa sig efter mig, jag kräver inte att världen ska acceptera mig. Jag kräver bara att den ska låta mig vara den jag är.