Ursnygg och queer, som alltid, trivs Suzanne Osten i blandningen av människor på den gränslösa klubben Le Tango i Paris. Detta dansställe i gammal stil lockar med varierad musik, från dragspel till världsmusik, disco och rumba. Det är fritt fram för alla, i alla åldrar. Andra klubbar har en mer brutal gränsdragning, kanske inte vad gäller kön men ålder. Suzanne Ostens tveklösa inställning att man får vara sextio och sexig i sydligare länder fick sig en törn nyligen:

”Madame, c’est pour les jeunes” (madame, det är för de unga), uttalade en dörrvakt på en inneklubb.

–Den segregerade ungdomskulten finns överallt numera, ­säger Suzanne Osten när SvD möter henne i arbetsrummet på Stockholms stadsteater efter en lång dags repetitioner av pjäsen Edvard den andre.

Hon vill gärna prata om rätten att vara queer i ett åldersperspektiv. Bilden av vad sexighet är blir i allt högre grad densamma världen över. Den förkroppsligas av en ung person, även om rysningarna av vällust (som klubben Le Tango skryter om att kunna framkalla), känns likadana i vilken kropp som helst.

–Det handlar om livsglädje och har inget med ålder att göra, men vi kommer inte i kontakt med våra kroppar eftersom vi är besatta av ett ungdomligt skönhetsideal. Vi kallar det att vi ska vara friska och sunda, men är besatta av fetmaskräck på en nivå som inte handlar om hälsa.

Suzanne Osten kallar det utseendepsykos när unga människor sprutar in Botox redan innan rynkorna har börjat komma. Hon menar att bilden av vad som är sensuellt och vackert är så starkt förknippat med ungdom.

–Det är en ständig segregation. Sexualitet och äldre anses äckligt. I min film ’Wellkåmm to Verona–en svartsjuk film om kon­s­ten att förföra’ finns både kärlek och erotik bland människor i hög ålder.

I filmens centrum finns den danska skådespelerskan Ghita Nørby, en kvinna som har alla åldrar i sig och med en i högsta grad levande sexualitet (hon tror att hon är 15 år i filmen).

–Att alla åldrar får plats är queer för mig. Att inte definiera vad som är det rätta, varken kön, sexuell läggning eller ålder. Det handlar om hela människan precis som hon beskrivs i Leonardo da Vincis teckning, säger Suzanne Osten och sträcker ut armarna.

Hon är övertygad om att sexua­liteten är rörlig.

–Det är den person jag är som är intressant. Inte min sexualitet. Vi lever i ett sexfixerat viktorianskt samhälle.

Som queer kan man även vara icke-sexuell om man vill, påpekar hon och poängterar att människan är hemlig. Alla har hemligheter inför alla andra. Ibland är man hemlig inför sig själv också. Hemligheter är bra.

– Att stötta i Pride har varit en självklarhet under åren, jag är aktivist för människans fri- och rättigheter.

Suzanne Osten säger att hon kan känna skuld för att hon inte stod upp för sina lesbiska systrar tillräckligt mycket under kvinnokampen på 1970-talet.

–Jag hade lite svårt för den idea­lisering av kvinnan som fanns. Hon skulle vara så naturlig. Som jag ser det är kvinnor inte bättre än män. Vi kan vara lika grymma, självupptagna, framgångsrika och sexuella.

Efter att ha ägnat decennier åt kvinnlighet njuter hon av att ägna sin uppmärksamhet åt ”den besvärliga så kallade manligheten” i pjäsen Edvard den andre som har premiär den 13 mars.

Skådespelaren Rikard Wolff ville gärna spela Christopher Marlowes 1500-talsdrama. Pjäsen, som handlar om en kung som älskar män, var en stor framgång på sin tid. Suzanne Osten fastnade direkt för berättelsen om den kärlekskranke Edvard, ett intrigdrama om hatbrott i Shakespeares samtid.

–Jag blev så otroligt överraskad över hur bra den var i den svenska språkdräkten, nyöversatt av Nils Gredeby. Det har gjorts en film av Derek Jarman, men det här är något helt annat. Texten är så rebellisk, så rasande. Jag blev helt andfådd när jag läste det… så jag sa att om ni inte hittar någon regissör så gör jag den gärna.

Edvard den andre är kungen som inte är särskilt förtjust i att kriga. Han vill hellre älska och kräver att ständigt få vara förälskad – i män.

–Det är oerhört utmanande för alla män som står och stampar och väntar på att deras härar ska bedriva krig. En kris i manlig­heten. Adeln är hungrig på nya besittningar, härar av män väntar på att få mat och vapen.

Det som provocerar mest med Edvard är inte att han ligger med andra män, det värsta är att han inte bedriver krig och att hans älskare Gaveston, som saknar börd, har fått privilegier han inte borde få. Maktcentrumet är inte fyllt av någon ”riktig” kung.

–Det värsta med Bush vore inte om han låg med en kille, det värsta för alla trusts och foundations skulle vara om han sa: ’Vi lägger ner kriget i Irak, struntar i oljan och allt det där’ – den tanken tycker jag är så intressant.

Ensemblen har valt att spela pjäsen väldigt rörligt och fysiskt. Blankversen integreras med det kroppsliga. Scenframställningen visar gemenskap mellan män på många nivåer; kamratskap, riktig kärlek, sexualitet och våld. Suzanne Ostens hållning har varit att göra sexualiteten lustfylld.

–Det är mycket intressant att höra hur publiken låter när den ser två män älska varandra. En av de två referensgrupperna, i detta fall en gymnasieklass, har just sett delar av pjäsen.

–När pojkar håller på och tar på varandra har de gränser som de iakttar noggrant. Annars kan de bli beskyllda för att vara bögar eller fjollor eller vad man nu använder för skällsord. En man kan klappa om en man i några sekunder, sen måste han bryta. Annars kan signalen vara att han vill något mer.

Det spelet reagerade gymnasie­publiken blixtsnabbt på för de här gränserna känner de igen.

Suzanne Osten gillar att ha gymnasister i publiken. De hoar och tjoar, ger äkta snabba reaktioner. De är inte låsta i konventioner och har ingen fast uppfattning om vad teater är.

–När man ser två människor som uttrycker sin kärlek till varandra, även om det är två skådespelare, så händer det kanske något annat än vad man tänker när man läser texten.

Flera av de unga i publiken rea­gerade mot att kungen bedrog drottningen, men de var positiva till den kärlek som utspelades på scen. ”Han borde ha snackat med henne först” sa de.

–Jag tror att teatern är ett verkligt ställe att möta sina fördomar och möjligtvis tycka något annat än man trodde.

Teatern är en bra plats för att få undersöka sin egentliga känsla. Är det här särskilt obehagligt? Eller är det ganska härligt att se två män älska varandra? Ser det särskilt annorlunda ut när de längtar efter varandra eller gråter när de skils?

Parallellt med repetitionerna har två av skådespelarna varit ute i skolor och diskuterat manlighet, sexualitet och homosexualitet med gymnasieungdomar. För dem har det varit ömsom bedrövande, ömsom hoppfullt. De har mött hårt attitydspel, fixerade idéer om ”det naturliga”.

–Tankar om vad som är naturligt kan man ändra på genom att diskutera, menar Suzanne Osten.På 1500-talet när pjäsen Edvard den andre skrevs var all sexualitet som inte handlade om att avla barn synd. Kyrkan skulle ha fördömt alla sexuella uttryck som de här ungdomarna håller på med idag.

Det är alldeles för få engagerade kritiska diskussioner med dessa klyftiga unga människor om viktiga samhällsfrågor, anser hon. Formandet av vad en bra mansroll är görs i den här åldern. Tyvärr ofta i grupp. Om ledar­figurerna är homofoba blir det norm i gruppen. Just därför tror Suzanne Osten att Edvard den andre kan ha en del att säga till unga män i dag.

–Gänget runt Edvard är verk­ligen krigare. Ungdomarna kan känna igen sig i denna väldigt homogena adelsgrupp som bekämpar kungen. Gruppen kommer sedan att spricka.

Drottningen, pjäsens enda roll som är ämnad för en kvinna, spelas av Pia Dafne Baeckström. ­Edvard den andres drottning köptes från Frankrike som 12-åring för att bli kungamor. Hon var könsmogen när hon kom, uppfostrad till drottning och producerade den arvinge man ville ha. Drottningen är 12 när pjäsen börjar och 70 när den slutar.

–På teatern brukar vi sätta unga söta flickor i drottning­rollerna. Jag valde en söt 71-årig skådespelerska, säger Suzanne Osten med en queer blinkning.

En skådespelare rymmer alla åldrar och alla kön.