Föga anade Fataneh Farahani att hon skulle ägna år av studier åt kvinnans syn på sin sexualitet när hon pulade ner sin svarta slöja i ryggsäcken efter att ha stigit av planet från Iran på ­Arlanda en grå novemberdag år 1985. Då var hon 19 år, flykting och knappast övertygad om att hon skulle bli både svensk medborgare och så småningom filosofie doktor i etnologi. För en ung tjej med rötter i enkel arbetarklass i Teheran och med en mamma som är analfabet var detta inga självklar­heter, även om hon redan som tonåring hade feministerna Simone de Beauvoir och Nawal El Saadawi som husgudar.

För att ta reda på hur identitet och sexualitet förändras efter många år i väst har Fataneh Farahani djupintervjuat tio iransk-svenska kvinnor. Hon har borrat djupt i det intimaste av det intima. Fataneh Farahani ville veta både hur islamiska kulturella värderingar har präglat dem och om synen på sexualiteten har förändrats i mötet med svenska värderingar samt hur rasistiska och sexistiska strukturer i Sverige påverkat dem.

Rakt genom den akademiska texten löper ett pärlband av skratt. Tunga ämnen som oskuldens betydelse, användningen av slöja, rasism och sexism, brist på sexualundervisning, äktenskap och skilsmässa leder till både ångestladdade vittnesmål och befriande skratt. ”Det här har jag aldrig berättat för någon förut” är en vanligt förekommande mening i avhandlingen.

–Jag trodde att det skulle bli svårt att hitta kvinnor som ville ställa upp och berätta om sig själva, men det visade sig vara tvärtom. Kvinnor kontaktade mig när de hörde talas om projektet, ­berättar Fataneh Farahani.

Varför valde du att skriva om just sexualiteten?

–Jag betraktar sexualiteten som en av de viktigaste faktorerna för hur vår identitet formas. Den styr hur vi klär oss, pratar, fantiserar och hur våra moraliska värderingar ser ut.

Både i öst och väst har kvinnors kroppar och sexualitet använts i politiska syften, i synnerhet för att skapa hierarkiska distinktioner mellan ”våra” kvinnor och ”deras”. Det handlar om den frigjorda självständiga västerländska kvinnan gentemot den passiva osjälvständiga orientaliska kvinnan. Eller den hederliga, kyska, familjeorienterade kvinnan gentemot den korrupta lättfotade och sexuellt tillgängliga kvinnan.

Fataneh Farahanis mormor lärde henne ”oskulden är den ogifta kvinnans viktigaste ägodel. Den är mer värd än något annat, som talang, kunskap eller skönhet”. Flera av kvinnorna berättar om hur de redan som små flickor, ­eller åtminstone sedan de fick mens, fått höra att unga flickor är ömtåliga som glas, de får inte gå sönder. De lärde sig att tjejer inte får hoppa, cykla eller röra sig alltför häftigt för då kan något oönskat hända. Men vad mammorna menade med att hela tiden tala om ”värdigheten” eller ”oskulden” förstod de inte riktigt. Ingen förälder förklarade för barnen att de var oroliga för att mödomshinnan skulle spricka när de lekte.

–Men vad är oskuld? En bevarad mödomshinna? Sexuell oerfarenhet? Hur räknas kyssar, kramar och analsex? Är oskuld en symbol för kvinnlighet? Varför talar ingen om manlig oskuld? frågar sig Fataneh Farahani.

Kraven på den kvinnliga oskuldskroppen är starka inom den traditionella islamiska kultursfären. Men det är inte lätt att förbjuda flickor att göra något fysiskt utagerande som de tycker är roligt. Flera av intervjupersonerna berättar om hur de har fortsatt att cykla och klättra i träd som små. Och att dejta killar och hångla som unga vuxna. Skillnaden blir att de lär sig att ”agera som en oskuld”.

Fataneh Farahani har lagt sig vinn om att lyfta fram hur kvinnor som fostrats i en patriarkal kultur också har lärt sig att hitta kryphålen – konsten att verka from på ytan samtidigt som man utforskar gränserna. Vardagsmotståndet pågår hela tiden, överallt i världen, och på olika sätt. I Sverige måste iransk-svenska kvinnor ibland förhålla sig till stereotyper om kvinnor från Mellanöstern som finns här, till exempel att de antingen är underordnade och passiva eller exotiska och förföriska kvinnor.

– Flera av kvinnorna berättar om sina erfarenheter av exotifiering, partner som kallar dem ”min sagoberätterska från Tusen och en natt” eller ”min svarta docka”.

Bland de intervjuade kvinnorna fanns det de som upplevde att svenska män söker icke-europeiska kvinnor för att de tror att de ska vara familjeorienterade och underordnade. När kvinnorna inte lever upp till den bilden blir de väldigt besvikna.

Den muslimska eller orientaliska kvinnan målas ofta upp som ett offer, icke minst i västerländska medier.

–Priset är att kvinnornas individualitet, kunskap och dagliga strategier för att flytta gränserna osynliggörs. De kvinnor som inte stämmer med stereotyperna får höra att ”du har blivit så svensk”.

”Bara genom att bli svensk kan man bli stark”, är ett vanligt synsätt. Det befäster inte bara gamla fördomar om ”den Andra kvinnan”, utan tryggar också att västerländska kvinnor är de enda fulländade. Den här bilden finns även hos västerlänningar som vill ”rädda stackars kvinnor” från Mellanöstern. Västerlänningen känner sig då inte bara överlägsen utan också hjälpsam, generös och godhjärtad.

Kvinnorna som vuxit upp i Iran, men bott länge i Sverige pratar öppet om sex, tar för givet att man kan ha kärleksrelationer utan att vara gift, de dömer ingen. Persiska är deras känslospråk, fast det bär skamkänslorna också. Deras andraspråk är friare från moraliska laddningar.

–Under intervjuerna använde kvinnorna ofta svenska ord när de ville prata om saker som hade direkt sexuell konnotation, som hångla eller flörta till exempel. Vissa av dem tyckte inte att de kunde ha sex med svenska män för att de ’inte kan älska på svenska’. Andra tyckte precis tvärtom.

De dubbla känslorna baserade på blandningen av olika normer förtydligas av Farideh, en av de intervjuade kvinnorna, som berättar att hon och hennes man varit överens om att uppfostra barnen utan förbud och restriktioner. Därför valde de en mjukare linje i överensstämmelse med många svenska föräldrars. Men känslan när sonen för första gången lät sin flickvän sova över hemma hos dem var inte nådig.

– Farideh berättade för mig hur hon satt på sängkanten i sitt sovrum och grät. Hon sa också att det fortfarande känns svårt att köpa bikini till sina döttrar, men att hon gör det.

Det värsta Farideh skulle kunna tänka sig är att hennes barn skulle känna att de måste ljuga för sina föräldrar. Hon vill inte att de ska smyga med vad de gör eller vad de har på sig. Därför känns det rätt att handla på tvärs mot den uppfostran Farideh och hennes man själva är uppväxta med.

Mana, den yngsta av Fataneh ­Farahanis intervjupersoner, var bara nio år när hon kom till Sverige. Hennes föräldrar gjorde allt vad de kunde för att ge henne en liberal, frigjord uppfostran. De berättade för henne om sex långt innan lärarna i skolan hann göra det. Mamman missade inte en chans att prata om biologiska fakta som mens och sexuella relationer. Då tyckte Mana att det var ganska irriterande. När hon var 16 år fick hon en kondom av sin ma mma, vid 17 började föräldrarna oroa sig för att hon ännu inte visat upp någon pojkvän för dem. Då underströk de att det är helt ok att ta hem någon. Hennes mamma försökte lite blygt försäkra sin dotter om att inte skulle vara några problem för föräldrarna om hon ville ta hem en flickvän.

Föräldrarnas öppenhet och fria sinnelag på det teoretiska planet hade ingen motsvarighet i deras eget intima förhållande.

–Mana berättade att hon aldrig sett sina föräldrar kramas eller kyssa varandra. När Mana själv pussade sin pojkvän inför sina föräldrar kunde mamman inte låta bli att kommentera detta, visserligen lite skämtsamt: ”Har ni inget sovrum?”

Manas föräldrar hade inte själva praktiserat den sexuella frihet som de predikade för sina barn. Troligen hade deras mentala frigjordhet formats under studieår i utlandet före revolutionen 1979.

–Trots ett aldrig så radikalt förhållningssätt är glappet mellan hjärtat och hjärnan stort, konstaterade Mana, berättar Fataneh Farahani.

Att uppmuntra sina barn att ta del av nya värderingar innebär inte att man själv blir en del av dem.

Fotnot: Kvinnorna har fingerade namn, samma i artikeln som i avhandlingen.