Aldrig hade Annika, idag 54 år, trott att hon som gift skulle leva ­dubbelliv. Det var emot hennes värderingar att ens tillbringa en tillfällig natt med någon vid ­sidan om.

– Jag insåg att jag inte är mer förskonad än någon annan från att göra otänkbara saker.

Vad var det som hände? Annika hade gift sig med sin Lars, ­blivit gravid och flyttat till större lägenhet i Göteborg. Under de första barnlösa åren hade de aldrig tvekat om att det skulle vara de två resten av livet. Men som nyblivna föräldrar hade de stött på problem. Så småningom hade vaknätter och gräl tagit över och Annika känt sig frustrerad som ung mamma.

På en fest dit hon gick ensam fann hon sig själv alldeles för ­intim med en okänd man på dansgolvet.

– Det var som om jag inte ­visste vad jag gjorde. Jag var inte klok som lät den här mannen stöta på mig fastän jag var gift. Han fick till och med följa mig hem på de tomma gatorna. Jag höll på att skämmas ihjäl.

Det kunde ”ha stannat därvid” som det heter i Hjalmar Gullbergs dikt Kyssande vind. Men Annika ringde upp den okände Kenneth. Han hämtade henne på jobbet i sin Mercedes och de åt lunch. Nästa gång träffades de ­efter arbetstid och blev kvar i parken. Kyssar och kramar, ja, men inget annat, berättar hon.

Hon minns inte så mycket mer av den första tiden, annat än att hon samma morgon som Lars skulle åka till farmor med deras treåring sa till sig själv: Nu måste jag berätta, innan jag gör något dumt. I stället för att gå till jobbet dröjde hon sig kvar hemma medan Lars packade för resan. Om han försvann ur stan utan att hon sagt något vågade hon inte tänka på vad som skulle hända.

Så Annika satt i en stol och kände hur magen drog ihop sig. Hur munnen blev torr som sandpapper. Hon förmådde inte säga ett ord. Till slut hade hon inte många minuter på sig innan det skulle vara för sent. Lars skulle ha åkt och tillfället gått henne förbi.

Annika repade mod ännu en gång.

– Det finns en annan.

Orden bränner henne nästan fortfarande, säger hon, så mycket skam förknippar hon fortfarande med sitt beteende.

– Lars, det finns en annan man som jag träffar.

Den fruktansvärda tystnaden. Stämningen som gick att skära med kniv. Frågan som hängde i luften, som oundvikligen skulle komma. Hon fortsatte:

– Vi har inte gjort något.

Så följde det, det Lars sedan skulle undra över: Hur länge? Och hennes svar: Två månader. Och hans blixtrande ilska, hans bottenlösa besvikelse. Att hon ljugit för honom så länge! Hon kände hur lögnerna från den senaste tiden trädde in fysiskt mellan dem i rummet, påhitten om vad hon skulle göra ända till klockan nio de där kvällarna, hur hon hoppats att han inte skulle fråga efteråt.

Sedan kunde hon inte röra sig ur fläcken medan Lars ringde till bröderna. Både hennes och hans. Hon har en annan, hon har en annan. Nej, det är inget att göra. Nej, det är bara att separera. Omedelbart.

Ett par timmar senare hade han rest. Tagit Sebastian med sig och åkt ur stan, till svärmor och ­sommarhuset. Egentligen, säger Annika, började helvetet precis just då. För nu kunde hon inte hålla gränserna trots att hon ­visste att alla i familjen visste. Hon gav sig in i det, styrd av ­krafter hon inte kunde hejda och döv för sina egna förmaningar: Det här kommer du att ångra. Djupt.

– Kenneth var inte någon kärlek i livet, bara en destruktiv kraft, säger Annika. Jag visste att jag inte ville dela vardagen med honom eller presentera honom för släkt och vänner. Varför, varför, varför kunde jag inte få stopp på mig?

Så länge Sebastian var med pappa och farmor träffade hon Kenneth i hans lägenhet. Eller så sov de över i skogen. De älskade i stans parker. Minnena känns desperata, medger Annika. Inte ett dugg inbäddade i bitterljuvt rosa skimmer av en förälskelse som aldrig fick mogna.

Annikas föräldrar bad henne ta sitt förnuft till fånga. Men icke. När Lars kom tillbaka med Sebastian sjönk hon ännu djupare i sitt förnedrande beteende, beskriver hon. Tog med sig sin treåring till Kenneth efter en kväll med ­väninnorna. Lars hade ringt efter henne när hon blev sen, men ­Annika hade gått ”hem” för länge sedan. Så hon ljög – för femtio­elfte gången.

I själva verket kunde hon inte skämmas nog över vad hon gjort hemma hos Kenneth, inne i hans lägenhet, när Sebastian somnat.

Den natten fick hon sova i ­bilen. Att dra en trasmatta över sig i oändligt många mörka timmar stämde helt överens med hur hon kände sig inombords.

– När jag släpptes in igen på morgonen kände jag mig som den värsta människan på jorden. Det fanns ingen botten i skamkänslorna. Jag kunde nästan inte fungera.

Annika flyttade till en släkting i en förort till Göteborg och mycket snart därefter tröttnade Kenneth. Hon kände sig som en i raden av alla gifta kvinnor han haft affärer med tidigare.

– Uppenbarligen var jag inte spännande längre när jag var så att säga fri. Det kändes verkligen inte kul, säger hon.

Ett halvår senare gick Annika med sin Lars i familjeterapi. Hon undrade fortfarande vad som ­drivit henne till det destruktiva beteendet sommaren innan. Än i dag känner hon tröst i den för­klaring hon fick från terapeuten: Om man känner sig icke-bemött, icke-lyssnad på och icke-respekterad i äktenskapet, kan det hända att man dras till någon som man själv ser ned på. Man skaffar sig en form av hemsnickrad återupprättelse.

När de separerade för gott några år senare sökte Annika stöd hos en psykolog och försökte förklara sitt beteende ett varv till: Eftersom Lars hade varit så nedlåtande hade hon varit otrogen. Eftersom han aldrig velat lyssna på henne drev han henne i famnen på Kenneth. Eftersom han bestämde allt gick hon till en annan.

Till slut hade psykologen sagt: Att inte göra dig ansvarig för dina handlingar vore att ta ifrån dig ditt människovärde. Då kommer du aldrig vidare.

– Det var första gången jag ­kände att jag skulle kunna hantera skammen, berättar Annika som fortfarande inte förstår vad som fick henne att sätta så ­mycket på spel. Ändå hände något liknande, fast i mildare form, bara för några år sedan.

Då var Annika i en helt annan fas av förhållandet. Efter 18 års äktenskap med Axel ”lät hon sig själv träffa en annan” som hon uttrycker det. Deras båda barn var då på väg att bli stora och Sebastian hade sedan länge flyttat till sin pappa. Annika var frustrerad. Och Axel var ofta trött. Kärleks­livet hade ebbat ut de senaste två, tre åren och Axel verkade konstigt nog inte bekymra sig.

Annikas behov av förändring hade börjat med att hon bytte jobb. Och där fanns nästa lockelse – Björn, som hon omedelbart kände en kamratlig gemenskap med. Den historien kunde också ha stannat därvid. På hennes initiativ började de luncha ihop. Så småningom träffas utanför jobbet. Tog en fika eller gick en promenad. Han var jämnårig och hade varit gift något längre än Annika. Alltihop kändes oskyldigt, till den gången Axel råkade höra hennes telefonsamtal med Björn. Han konfronterade henne omedelbart och medgav att han kollat ”senast uppringda” i hennes mobil.

Annika kunde inte säga ett ord. Hon försvann hemifrån medan den gamla skammen sköljde över henne. Samma kväll tog hon sats och berättade – jo, denne Björn fanns i verkligheten, men ingenting hade hänt. Björn hade dessutom inte tänkt skilja sig, försökte hon försvara sig med.

– Det var därför jag vågade träffa honom, gissar hon i dag. Så här efteråt tror jag inte jag var så intresserad av mer än att dricka kaffe.

Men det förstod hon inte då. Axel var så sårad att de nästan inte kunde prata om hennes svek. Björn visade sig ha blivit allvarligt förälskad i Annika och ville skilja sig för hennes skull. Då svalnade hon som genom ett trollslag. I takt med att spänningarna hemma med Axel ökade ville hon plötsligt ha Björn igen. Sedan ­tvekade hon på nytt. Efter flera turer flyttade hon tillfälligt till en väninna som skulle på lång­semester. Och snart sov hon över hos Björn – för att upptäcka att allting var totalt fel. Hon ville inte vara nära honom fysiskt.

Hon bytte arbetsgivare en gång till.

Även den här gången hade hon en förlåtande man. Återföreningen kändes sann, lugn och innerlig, berättar Annika. Samtidigt stannade det vid det invanda kamratförhållandet och efter tre år, när båda barnen var över 18, flyttade de isär för gott.

Det har nu gått mer än två år. ­Annika har inte ens dejtat någon under tiden och bestämt sig för att inte aktivt söka en ny partner. Istället funderar hon mycket på varför hennes bägge djupa förhållanden slutat med draghjälp utifrån av an annan man. Och hon ser det inte längre som en tröst att hon aldrig inlett några sexuella förbindelser innan hon avslöjat för sin partner att det funnits en annan.

Snarare undrar hon över hur det över huvud taget fick ske?

– Jag vet inte vad det är som har drivit mig. Kanske saknar jag verktyg för att uttrycka mina behov inom äktenskapet. Kanske är jag helt omedveten om min egen känsla av maktlöshet. Eller vågar jag inte stå för vilken sorts liv jag vill ha och gå av egen kraft?

Allt kanske är lika sant, funderar hon. Men sannast för henne är ett brevsvar som en terapeut gav en kvinna i en bok med frågor om ­livet. Kvinnans upprepade förälskelser utanför äktenskapet kunde ha tre förklaringar, skrev terapeuten. Förhållandet med maken kanske är slut? Eller ni har en tillfällig svacka som du får hjälp med att få syn på? Om inte, kanske du ska fundera på om dina förälskelser mera handlar om ett otillfredsställt behov av bekräftelser. Och varför du väljer att skaffa dem utifrån.

Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat.