Kriser måste få ta tid. Det har Kristina och Thomas lärt sig. Parterapin har inte gjort att de slutat bråka, men de har fått större förståelse för varandra. ”Bara att vi kommit ur det omedvetna gör det lättare att leva med kontroverserna”, säger Thomas.
Han kommer ihåg hur hon parkerade under kastanjen den där junidagen 1985. Ingen annan här på fädernegården gjorde så.
Hon berättar att det var på ett party hos storasysters kompis veckorna innan som det sa klick …
– Det gjorde det inte för mig, kontrar Thomas. Jag var väldigt kär, men klick och förälskelse är olika saker.
– När man blir förälskad säger det klick för mig i alla fall, säger Kristina och fortsätter: Han hakar alltid upp sig så här …
– Inte alls!
Det blir tyst i övre hallen hos paret Thomas, 47 och Kristina, 40. De sitter i var sin fåtölj – hon uppkrupen, han med benen utsträckta på en fotpall. Thomas hade antytt det redan i början – Kristina kommer att ge en helt annan version. Om allt.
För drygt ett år sedan pratade de knappt med varandra. Thomas hade ont i hela kroppen efter lantarbetet utan semesteravbrott och flera år med stora förluster i potatisskördarna. Kristina kände bara olust för allt. Hon hade flyttat in på släktgården ”med alla manér befästa” och saknat stöd för att skola om sig.
När de började på familjerådgivningen i Eskilstuna förra våren var de i alla fall överens om en sak: Ska vi fortsätta tillsammans, måste vi ha hjälp.
De bor numera i ett av de större husen på gården bara några meter från Thomas föräldrar. Kastanjen står i full blom där Kristina parkerade bilen första gången. Då flyttade hon in hos Thomas i lillstugan efter 14 dagar …
– Vi hade en riktig förälskelsesommar, säger Kristina. Och det är viktigt när förhållandet ska hålla, har vi lärt oss …
– Att vi skulle satsa på varandra växte fram, berättar Thomas. Fast jag vågade inte släppa fram lika mycket känslor som Kristina. Jag hade tidigare blivit sviken av en tjej.
Självklart ville de gifta sig. Men Thomas kunde inte tänka sig annat än ”ett stort härligt bondbröllop”. Pengar saknades, likaväl som en kompromiss. Det blev förlovning 1987, och strax kom sönerna med 14 månaders mellanrum.
Hände något i relationen då?
– Det gör det väl i alla förhållanden, svarar Thomas. Fokus var inte längre på oss som par, utan på barnen.
Snabbt en ny diskussion – om hur ofta han lämnade barnen hos dagmamman när Kristina börjat jobba som processoperatör igen, om hur ofta han badat och lagt dem som små. Efter ett tag sammanfattar Thomas:
– Vi tog i alla fall inte hand om våran relation då, under den där tiden.
– Det kan du väl inte säga?!
– Jo, men ingen av oss tänkte väl på varann …
– Jag tänkte nog mer på dig. Nu försöker han säga vad jag tänker också!
Kristina är den som pratar mest i början. För henne känns det som om alla andra, inte minst Thomas föräldrar, har gått före henne i relationen. I huset som är hennes hem springer ofta andra människor. Traditionen att kunna köpa ägg här har funnits i flera generationer.
– Jag har inte ens haft en vettig ytterdörr att låsa på kvällarna. Du har inte förstått hur viktigt det varit.
Sedan de börjat hos familjeterapeuten har Thomas för första gången insett vad som faktiskt är problem. Om ingen säger det, förstår man ju inte, förklarar han.
Samtidigt kan han se hur han själv har gått och surat, som längst en hel vecka, utan att berätta vad som är fel.
– Nu försöker jag tänka ut varför jag handlar som jag gör och är som jag är. Jag har inte fattat att jag beter mig på ett visst sätt.
Trots jobbiga perioder har de varje år pratat om att gifta sig. Först år 2000 hittade de en gemensam lösning. Thomas började känna att det efter 15 år ihop var litet överarbetat att ställa till med bondbröllop.
Och varför har ni börjat hos familjerådgivare just nu?
– Jag tror det handlar om att barnen börjar bli stora. Vi får mer tid för varandra, säger Thomas.
– Äh, det har väl inget med vår relation att göra! Se på vad du hållit på med hela tiden, jordbruk, jordbruk, jordbruk …
Från och med 1998 hade de fyra år med rejäla förluster. Samtidigt blev Kristina arbetslös och ville få en utbildning på högskolan. Men Thomas hade dåliga erfarenheter. När förra flickvännen började studera blev förhållandet sämre.
– Jag läste på komvux och sökte in till systemvetare 1999 men du bara undrade vad jag skulle bli. Jag känner mig fortfarande bitter över att jag inte fick det utrymmet.
– Jag vill inte ta på mig hela skulden …
– Nej, jag stod inte upp för mig – trycket från dig var för stort. Du var så emot det och jag blev allt osäkrare.
Så här i efterhand har de förstått att båda gick in i deppiga perioder den där tiden. Våren 2004 orkade de inte längre. Kristina kände fullständig olust för allt, ”drog bara runt vardagen”, och de hade fullt upp med att komma ikapp förlusterna: Hönsen krävde timmavis av arbete sju dagar i veckan, de hade tagit mer lån och dragit ned på utgifterna.
– Sånt är svårt för Thomas. Han är väldigt generös och hjälper alla som behöver. Ibland önskar jag att han kunde välja mig litet oftare …
– Det är konstigt i vårt förhållande, vidtar Thomas. Det är mycket de yttre omständigheterna som påverkar. Då har jag antingen helstängda dörrar och tar inte in någonting alls känslomässigt. Eller också har jag vidöppna dörrar och tar åt mig allting. Nej, vi har inte lärt oss att stänga för yttervärlden, någon av oss, men vi försöker.
– Jag är också känslig. Saker som gör mig ledsen påverkar mig som människa och i sin tur förhållandet, menar Kristina och tillägger: Folk säger att jag har skinn på näsan, men hur tjockt är det egentligen?
Thomas låter vemodig när han konstaterar att de inte haft tillräckligt med sammanhängande, ostörd tid för varandra. Som det här att han bara tagit ut några dagars semester varje år.
– I stället har jag fått allt mer ont i kroppen. I somras var det en läkare som ordinerade semester, så vi tog två veckor ihop för första gången sedan 1986, bara vi.
Thomas berättar om när de åkte iväg i november och omedelbart blev osams. ”Så in i Norden.”
– Men då hade vi ju all tid i världen. Det var bara att prata igenom det tillsammans. Vara ledsna och arga. Vi kunde reda ut det och sluta med att krama om varann.
– Eller hur, Kristina, visst var det första gången vi vart förbannade, redde ut och försonades?
– Var det? svarar hon. Kanske …
Ungefär två gånger i månaden går de till parterapeuten. Ambitionen är att lösa knutarna; om resultatet blir att gå skilda vägar vet de fortfarande inte. Det är en pågående process, säger de, med målet att var och en åtminstone ska må bättre.
– Min förhoppning är att vi ska fortsätta att leva ihop, men jag vet inte vad Kristina tycker. Du är mer negativ än jag. Och bittrare, har du sagt.
– Jag har tänkt ganska mycket på skilsmässa de senaste månaderna. Jag har mycket som suttit långt in känslomässigt. Nu känns det ibland bättre, för det är inte lika djupa dalar när vi får kontroverser. Förut kändes det som om man aldrig skulle kunna lösa det. Att man är så less, och samtidigt kan känna sånt hopp? Det är litet skrämmande att det kan vara så skört.
Sedan kommer de in på hur de förhållit sig till det praktiska tillsammans. Där har vi verkligen jobbat bra ihop nickar de till varandra. Och konstaterar spontant att inget skulle lösa sig genom att gå in i nya förhållanden:
– När man byter partner, byter man bara bekymmer, tror Kristina.
– Om jag har problem med Kristina, så inte får jag mindre problem med nästa, menar Thomas. För det är ju lika mycket fel på mig som på dig.
Hon säger att hon börjat förstå att hon visar ilska fast hon egentligen är ledsen. Thomas medger att han lärt sig lyssna när hon säger att hon inte känner sig förstådd.
– Det handlar en hel del om mig, säger Thomas. Det här att jag tar alla i försvar mot dig är en sak som jag inte fattat innan. Och bara att vi kommer ur det omedvetna gör det lättare att leva med kontroverserna.
– Och nu händer det, säger Kristina. De goda stunderna dyker upp som gör att det här är värt att kämpa för. Förra lördagen, då hade vi det jättemysigt!
– Och så ska det bli mysigt i helgen, säger Thomas som ordnat med 85-årsjubileum för Kristina: Hon fyller 40, de har varit ihop i 20 år, hon har bott på gården i 20 år och de firar femårig bröllopsdag.
– Om jag skulle ge ett råd till andra, så är det att kriser måste få ta tid. Det kan inte bli bra på en månad. Räkna med två, tre, fyra, fem år … Men man ska försöka ge det en chans. Och, inte minst, ge sig själv en chans.
