Egentligen är det inte så konstigt att det är svårt. En ny person ska komma in i en konstellation som funnits under lång tid – det är inte lätt i någon grupp.

– För det första så har mor, far och barn sin historia. Där finns glädje och generositet, men kanske också konflikter och syskonrivalitet. När barnet växer upp och träffar en annan man eller kvinna så har den personen sin historia. Då ska de mötas och hitta ett liv tillsammans, säger Gerd Åkerberg Ganse, legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut vid Ericastiftelsen i Stockholm.

När det vuxna barnet träffar en partner måste föräldrarna förhålla sig på ett nytt sätt. Hur väl det går beror bland annat på hur beredda de är på att ta emot den nya personen, vad de tycker om den nya som kommer in. Det yngre paret ska i sin tur relatera till varandra som ett par, så småningom kanske som föräldrar och även hitta ett sätt att förhålla sig till den äldre generationen.

När Idagsidan efterlyste berättelser om svärrelationer beskrev några läsare hur deras partner genomgår en förändring när han eller hon kliver innanför dörren hos sina föräldrar. Den vanligtvis så utåtriktade sätter sig med en tidning i ett hörn och den annars orädda sitter tyst när svärmor eller svärfar kommer med syrligheter mot svärdotter eller svärson.

– Partnern kan bli lite överraskad över en annan sida som de inte har upptäckt tidigare. Det kan vara en hämning som inträder hemma hos föräldrarna som funnits med under väldigt lång tid. Men det kan också vara en sida som kanske inte ges så stort utrymme i parrelationen, säger Gerd Åkerberg Ganse.

Ibland kan vuxna barn till och med börja prata på ett annat sätt; välja andra ord eller kraftuttryck när de är hemma hos sina föräldrar. Rökaren låtsas vara ickerökare och jeanstjejen tar på sig kjol. Eller så blir den vuxna sonen eller dottern oresonligt tonårsarg för en ganska harmlös kommentar.

I våra relationer intar vi människor olika roller. Vi har en roll som barn till våra föräldrar, även om den förhoppningsvis kan vara ganska mogen i vuxen ålder. Sedan har vi en roll gentemot vår partner, en roll gentemot våra barn, ett sätt att relatera till våra arbetskamrater och ett annat till chefen.

– Det är kanske så att vi släpper lite väl mycket på vuxenrollen när vi ska mötas till jul. Är det så att upplevelser i barndomen är så starka att de gör sig så påminda med förväntningar och förhoppningar som fanns då? Det kan ske en regression i mötet med föräldrarna, hur gammal du än är. Vi är så, vi människor, vi regredierar ibland.

Julen är barnens högtid, barndomsminnen av förväntan och besvikelse, lycka eller kanske förtvivlan har ofta etsat sig fast eftersom de är förknippade med starka känslor. Kanske är det därför julhelgen blir så laddad, medan påsken kan passera mer obemärkt.

Barnen är från början helt beroende av föräldrar, föräldern blir världen och det är till den man ska förhålla sig till. Senare i livet gäller det att hitta närhet, men också avstånd för att kunna utvecklas till en egen individ i relation till föräldern. Föräldrarna måste förstå när det är dags att träda tillbaka och låta den unga familjen forma sitt liv.

Gerd Åkerberg Ganse menar att det redan före släktträffen kan vara bra att bestämma sig för att inte låta sig krokas på det gamla vanliga konfliktbetet, att fundera över vad som brukar göra en arg och om det inte är något man kan låta passera. Även i svärrelationer gäller det att välja sina strider.

– Svärföräldrarna är viktiga, men om man är säker i sin egen roll kanske det inte får så stor betydelse om de inte visar ett stort gillande. Man väljer inte sina svärföräldrar, man väljer sin partner.

Ibland kan det bli lättare när barnen kommer, i relation till sitt barn är vuxenrollen så självklar att även den äldre generationen visar en annan respekt för de vuxna barnens integritet. Det kan också vara lättare att hålla fast vid vuxenrollen om man har sin partner med sig än om man besöker föräldrarna ensam.

Traditionellt brukar svärmor vara den roll i svärfamiljen som väcker starkast känslor.

– Svärmor är mer benägen att ta ansvar för relationen, på gott och ont. Svärfar kan luta sig tillbaka och vara lite lugnare i den relationen och det kan vara bra. Han går inte i konflikterna lika mycket och kan gjuta lite olja på vågorna – nej, det där låter inte så modernt, avbryter sig Gerd Åkerberg Ganse och skrattar.

Men lite distans kan vara svalkande, oavsett om det är svärfar eller svärmor som står för den. Gerd Åkerberg Ganse menar att det är viktigt att låta den unga familjen hitta sina föräldraroller. Det som gällde i barnuppfostran för 30 -35 år sedan kanske inte är det som passar i dag när livsmönstret är ett annat.

– Man måste våga prova och tro på att man kommer att bli en bra förälder. Det är bara i relationen till det egna barnet som man kan växa som förälder, inte genom att någon säger ”så här ska du göra”. Men det kan vara svårt för en del svärföräldrar att hålla fingrarna i styr. Det är föräldrarna som har ansvar för sina barns uppfostran och det är viktigt att de markerar det, säger Gerd Åkerberg Ganse som är barn- och tonårsterapeut och i sitt arbete träffar många barn, tonåringar och deras föräldrar.

Handlar det om ett barnbarn som far illa på grund av missbruk eller kanske psykisk sjukdom hos föräldrarna är läget ett annat och då kan det krävas att den äldre generationen agerar.

Gerd Åkerberg Ganse tror att öppenhet är bästa sättet att hindra konflikter att blossa upp med full styrka.

– I familjer där det finns konflikter mellan generationerna ska man vara noga med att inte föra över dem till barnbarnen, ibland brukar det gå bra. Man ska försöka låta barnbarnen få bilda sig en egen uppfattning om farmor och farfar och hitta en egen relation.

Att bli förälder och iaktta sina föräldrar tillsammans med barnbarnen, kan också bli en plågsam insikt om hur man själv har blivit uppfostrad. Att se föräldrarna låta bli att ta upp barnbarnet i famnen när han ramlat för att ”han inte ska bli bortklemad” eller notera hur de ställer orimliga krav på bordsskick kan väcka minnen från egna barndomen.

– Jag tror att man får syn på mycket både vad gäller egna föräldrar och svärföräldrar när man får egna barn.

Till livets gång hör att barn ska frigöra sig och att föräldrar ska avstå sitt vuxna barn till någon annan, så är det vare sig de vill eller inte. Det kan vara en mer eller mindre smärtsam process. Ju närmare relationen varit desto svårare kan det vara att släppa taget.

– Olösta konflikter upphör inte för att det blir jul. Såvida inte var och en av de som möts reflekterar över vad de kan bidra med för att det ska bli en bättre jul än förra året. Kan man hejda sig, hålla sig tillbaka eller drivs man in i konflikterna oreflekterat? Det gäller att kunna frångå sina vanliga upptrampade stigar vad gäller att anmärka eller påpeka. Jag tror på att människan är utvecklingsbar, för det har jag sett i mitt arbete, men jag säger inte att det är lätt. Men det är också smärtsamt att inte kunna mötas, säger Gerd Åkerberg Ganse.

Ibland kan de räcka att säga ”men nu tar du väl i” eller direkt förklara varför man blir ledsen när svärdottern eller svärsonen säger så.

– Men om man är tyst av rädsla, hänsyn eller för stor respekt då tror jag att de här konflikterna fixeras och kapslas in – då blir det komplicerat.

För svärföräldrar handlar det om att hjälpa in en ny person i familjen, att vara intresserad och öppen för andra vanor och andra sätt att vara, kanske fråga vad de vill ha på julbordet. För sonen eller dottern som ska hjälpa in sin partner i ursprungsfamiljen gäller det att fortsätta vara man eller hustru och inte gå in i barnrollen, att ha ett vakande öga på sig själv.

– Det är klart att det är trevligt för partnern att känna att ens man eller fru är på ens sida och att man är ett par, säger Gerd Åkerberg Ganse.