Jag var otrogen mot min pojkvän som jag älskade över allt annat. Jag älskade honom så mycket att jag trodde att han inte älskade mig. Jag trodde att han skulle lämna mig. Jag gjorde det värsta av allt. Jag förstörde det fina vi hade.

Min erfarenhet från den mest smärtsamma tiden i mitt liv är: prata med din partner när du känner att du är kapabel att vara otrogen eller tala om vad som hänt direkt efter du gjort ett snedsteg. Kommunikationen är det absolut viktigaste. /Anonym

Om jag skulle kunna förlåta otrohet? Nej, jag tror att det är mycket svårt att reparera en relation efter att något sådant kommit fram. Och det är därför jag anser att otrohet med en tillfällig förbindelse är så mycket värre än otrohet med någon som man faktiskt älskar och där man tänkt igenom situationen noga innan man tar steget till att vara otrogen. /Pia

Jag blev invigd i en nära väninnas otrohetsaffär. Detta försatte mig i ett extremt bryderi då vi även umgicks familjevis. Beskedet kom som en chock för mig och jag försökte vara den som lyssnade och förstod, men jag bönföll henne också att ta sitt förnuft tillfånga och avsluta det i tid eftersom jag vet hur hårt en otrohet slår i en relation. Inledningsvis trodde jag att jag skulle kunna hantera det men tyvärr. Jag mådde extremt dåligt när vi träffades familjevis, jag kände mig falsk mot hennes familj som (lyckligt) ovetandes umgicks med oss som vanligt. Jag kände mig medskyldig, men kunde samtidigt inte göra någonting alls. Kunde knappt se hennes man i ögonen. Jag kunde ju inte berätta för hennes man, jag kunde inte ens berätta för mig egen man, men jag kunde inte heller spela med i det falska spelet. Ju längre tid som affären pågick desto svårare blev det för oss att träffas; jag valde att helt enkelt ”glesa ur” min vänskapsrelation med väninnan. Den blev ju också skadad genom hennes agerande. Naturligtvis blev hon både förbannad och besviken på mig; jag vet inte vem av oss som är skuld till att vår vänskap tog ett hårt och abrupt slut. Skulle jag ha agerat annorlunda? /anonym

Med tiden blev mitt äktenskap alltmer kamratligt, vi älskade sällan, särskilt jämfört med tidigare år. I direkt kontrast mot det stod det övriga livet. Vi delade fritidsintressen med mycket uteliv.

Så småningom blev jag verksamhetschef och gick in för det med hull och hår medan min fru fick bära en tung börda under de första åren då vår äldsta flicka insjuknade i anorexia. Jag förstod det nog inte förrän flera år senare när jag upptäckte att bilen vid upprepade tillfällen gått flera mil. En kväll konfronterade jag min fru med mina misstankar. Hon erkände då att hon sedan fyra år varje vecka träffat en man, som vi var bekanta med.

Jag erkände för S att också jag några år tidigare varit otrogen. Jag valde ut en historia, som egentligen inte hade berört mig särskilt mycket.

Efter den stora konfrontationen och den följande tiden verkade vi komma varandra närmare, men det stoppade liksom upp. Så när jag träffade T under en affärsmiddag var jag på något sätt mogen för en allvarlig och djupgående relation. /Johan

Jag är gift men har varit otrogen med samma man i fyra år. Det är som en drog, jag kan inte sluta. Jag tänker på honom hela tiden. Han är också gift och tänker inte skilja sig. Vi lyckas ses ibland på andra orter, det har varit underbart att kunna tillbringa en natt ihop. Annars träffas vi ute på stan, går och fikar eller går på bio. Jag vet att det jag gör är fel, men det går ej att sluta. /Marianne

Jag vet varför jag var otrogen, inte varför människor i allmänhet är otrogna. Så här vad det; efter 19 års äktenskap som hemmafru med två barn, hade jag väl tröttnat på mitt liv och bestämt mig att pröva mina egna vingar, särskilt som jag både av maken och barnen fick höra att jag aldrig skulle klara mig själv.

Jag började studera och klarade mig galant. Jag trivdes inte hemma under loven. Jag gick ut och träffade en jämngammal man, en ungkarl. Han skulle var tidsfördriv, spänning och flykt från verkligheten och det var han. Nästa man var skild med vuxna barn och en yngre arbetskamrat som älskarinna, som han fortfarande var ihop med. Med honom blev det en kort förälskelse, men samtidigt hade jag ungkarlen, för han var bra att ha vid behov.

Otroheten var för mig bara ett bevis på att jag var åtråvärd i flera mäns ögon, de ville ha mig, oavsett vad de därhemma försökte göra för att ständigt nedvärdera mig och det jag hade att säga. /Ritva

Att leva med bara en enda sexpartner ett helt liv är för mig otänkbart. Att vara otrogen är också otänkbart. Det är ett svek och bland det värsta man kan göra mot den man älskar. Att leva utan livspartner är också otänkbart för mig.

Vad gör man då? Jo, man hittar en likasinnad. Svårare än så är det inte. Lever sedan åtta år tillbaka med en man jag älskar djupt. Vi har en fantastisk relation och jag vet att jag aldrig kommer att vilja ha någon annan än honom. Hur kan jag veta det? Jo, vi ger varandra utrymme att var för sig eller tillsammans träffa andra.

Den attraktion och kärlek man känner för sin partner när man upplever hur andra åtrår och vill ha just MIN man är obeskrivlig. Det ger spänning och energi till relationen. Den kommer aldrig att bli trist och tråkig och vardaglig. Vi växer tillsammans och aldrig någonsin kommer respekt och ödmjukhet inför det speciella vi har att försvinna. /Anette

Att ”ta tillbaka” en otrogen partner kan, tror jag, vara rentav skadligt för självförtroendet – man accepterar beteendet och nedvärderar därmed sig själv. Men till syvende och sist rör det sig om balansen mellan självrespekt, respekt gentemot partnern, och naturligtvis kärlek. Själv har jag haft svårt att bestämma vilken känsla som ska få mest gehör.

Ett hett tips kan också vara att ta en paus, vara ifrån varandra på alla plan, och omfamna ¬singellivet snarare än att vara rädd för det. Den sämsta ut¬gången måste väl ändå vara att ”nöja sig” i brist på någon som kan visa en den respekt man förtjänar. /Carooze

Det verkligt stora problemet är att det fortfarande är ”misstänkt” att ha vänner av det motsatta könet. Tror inte att det bara är en generationsfråga. Annika i del tre av otrohetsserien säger ”Så här efteråt tror jag inte jag var så intresserad av mer än att dricka kaffe” och ändå dömer hon sig själv. Är det förbjudet att ha en manlig vän, som man tar en kaffe med, om man är gift?

För min man är varje kontakt eller omnämnande av andra män suspekt.

Tyvärr får ett sådant stämningsläge en att börja bete sig skyldigt. Jag ser till exempel till att helst inte mejla mina vänner när min man är hemma.

Jag är nu över 50 och tycker att det här börjar bli lite löjligt, om det inte vore för att det är så ledsamt.

Jag behöver inte någon kärleks- eller sexuell bekräftelse från någon annan man än min, men jag behöver mänsklig bekräftelse från andra, vare sig de är män eller kvinnor – ja, i synnerhet om de är såväl män som kvinnor. /”Ninian” Nilsson

När jag insåg att min älskade och pappan till mina tre barn hade haft flera långa förhållanden inom äktenskapet, gick allting sönder. Jag är nu skild och har tappat tron på allt. Jag skäms över att jag själv aldrig sneglat på någon annan. Uppenbarligen är det ju det äktenskap går ut på.

/Stella

Varför kan inte folk vara lite mer öppna när det gäller sex och prova på, till exempel trekanter, swingersfester eller gangbang så får man ut alla sina lustar, blir bekräftad utan att bli av med sin egen partner? Om par lärde sig att prata och berätta om sina fantasier utan rädsla så skulle mycket otrohet försvinna av sig själv. Att vara tillsammans och se sin partner med andra eller bara titta på andra par kan få det mest tråkiga förhållande att blomstra. /Syndigt Par