Det menar psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Efter att ha skrivit flera böcker om förälskelse och kärlek (den senaste heter Kärleksrelationen: En bok om parförhållanden) får man väl lov att kalla honom ”expert på kärlek”.
Jag lägger fram hypotesen att relationer som saknar gemensam förälskelse inte alls är ovanlig. Tomas Böhm håller inte med mig. Han tror att de allra flesta relationerna börjar med passion eller förälskelse.
– Att söka förälskelse, närhet och tillit är ett allmänmänskligt behov, säger Tomas Böhm.
Men ibland förväxlas ”småförälskad” eller ”attraherad” med den genuina förälskelsen. Just därför att längtan efter kärlek är så stark. Man blir ”kär i kärleken” och överdriver känslorna, för att man så gärna vill uppleva dem.
För många år sedan frågade jag en person som stod mig nära, hur man ska kunna veta om man är förälskad. Hon svarade att det vet man, när man blir det. Det svaret hjälpte mig näppeligen då. Men senare förstod jag vad hon menade och hur mycket det låg i hennes svar.
Tomas Böhm nickar instämmande.
– Förälskelse är ett absolut tillstånd, som att vara gravid.
Särskilt lockande kan förälskelsen bli i en livssituation som stagnerat eller känns tråkig. Förälskelsen blir då en väg ur tristessen, ett medel för att själv må bättre. Med ett visst mått av personlig mognad är det lättare att undvika att gå längre än man borde – och har känslomässig täckning för, menar Tomas Böhm.
– Typiskt för alla skenbara förälskelser är att det finns tvivel.

Ett ”å ena sidan”, där man tycker om eller attraheras av vissa personlighetsdrag. Sedan ett ”å andra sidan”, med drag man tycker mindre om, eller till och med ogillar. Ljumma relationer där man bara ”älskar” vissa sidor av den andres person, blir med tiden problematisk. I en nära relation kan man inte välja bort detta någonting. Man måste ta emot en hel människa, säger Tomas Böhm.
– Om man känner tvivel, betyder det att något är fel. Känslorna är varningssignaler. Men det är inte säkert att varningen gäller relationen. Den kan gälla en själv.
Tomas Böhm påpekar att det är lätt att skylla egna fel och brister på relationen. Risken är då stor att man bryter upp, och tar med sitt eget problem in i en ny relation. Det räcker inte att bara förstå att det finns ett problem. Man måste veta var felet ligger.
Det finns ett korn av sanning i talesättet ”du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan”, menar Tomas Böhm. En bra självkänsla – och ett mått av personlig utveckling – krävs för att kunna ge och ta emot kärlek. Samt för att kunna se igenom sina egna ”dolda motiv”.
– Om man har en viss insikt om vem man är och vad man vill, då kan man också begära mer av livet. Man nöjer sig inte med en halvljummen och halvspännande relation, som man kan göra då man ”använder” en partner för att få bekräftelse.
Ett annat slags dolt motiv är när man inte vågar bejaka känslor som faktiskt finns, innerst inne.
– Det gäller att ha tillräckligt med självkänsla, för att våga begära vad man vill ha, säger Tomas Böhm.
Antingen saknar man förmågan eller modet att se den andra människan bortom konvenans och förutfattade meningar. Den andre har ”fel” titel, ”fel” bakgrund, eller någon annan inbillad brist.
Eller så är man van vid att begära lite, och nöjer sig med någon som är ”mindre” än den man egentligen vill ha.
En dag måste man i vilket fall bestämma sig: vill jag gå vidare eller inte?

Övergången från förälskelse till kärleksrelation är också en kritisk fas, påpekar Tomas Böhm.
– Djup och varaktig kärlek kräver en egen inre förändring.
Om man är alltför osäker och oflexibel i sin personlighet, kommer man inte att klara av en nära kärleksrelation. I stället för att enbart driva sin egen linje, måste förmågan att nyfiket intressera sig för den andre finnas. Först då kan de älskande mötas och utvecklas tillsammans.
Jag liknar kärleksrelationen vid en gemensam resa. I en bra relation speglar man sig i varandra, tar intryck av varandra. Jämkar och samtalar. En oavbruten dialog förs. Det är personen man tycker om, inte pengarna, statusen eller utseendet. Tomas Böhm håller med, och lägger till:
– Kärlek är att måna om den andres välbefinnande och utveckling, att måna om den gemensamma utvecklingen och framtiden.
Under förälskelsefasen har detta ofta inte varit några stora problem. Då vill de förälskade vara tillsammans så mycket som möjligt. De har bara ögon för varandra. Den andre har inga påtagliga svagheter eller dåliga sidor.
Svårigheten i övergången från förälskelse till en mer mogen form av kärlek ligger i att det är två olika bilder av den andre som ska passas ihop till en komplex bild. Den absoluta känslan i förälskelsen ska jämkas ihop med en mindre idealiserad och mer adekvat bild av den andre.
Den älskade är inte längre bara underbar. Ibland tycker man att han eller hon säger korkade saker och är grinig och sur. Den älskade har helt enkelt blivit en (nästan) vanlig människa i vardagen. Sakta ska ett gemensamt liv formeras.

Fast förälskelsen är inte bara relationens början, vill Tomas Böhm betona. Den är en viktig och stark bindning mellan de älskade och blir, ”relationens känslomässiga resonansbotten”.
– Förälskelsen är skälet till att vi är ihop och är den låga som paret alltid kan återvända till. Den gör nytta som startmotorn i en bil, men man måste ha en annan motor för att kunna köra vidare.
Förälskelsen är därför en viktig källa att ta kraft ur vid kris eller problem i relationen. Om paret inte har haft en ömsesidig förälskelse, fortsätter han, finns det ingen gemensam känslomässig grund att hämta kraft ifrån vid relationskriser.
Jag inflikar att oavsett om man älskar sin man eller kvinna väldigt mycket, är det väl omöjligt att inte träffa andra människor som man attraheras av?
Jovisst, säger Tomas Böhm. Men också hur en sådan situation hanteras är avhängigt kvaliteten på den gemensamma förälskelse man haft.
– En plötsligt uppdykande attraktion antingen kan bli en erinran om den goda starten på ens varaktiga förhållande. Eller fungera som en påminnelse om bristerna.

Fast en annan minst lika stark bindning är känslan av att vara ”familj”. ”Förälskelsen är kittet och familjen det gemensamma projektet.” Tomas Böhm kallar denna bindning för institutionen.
– Man behöver inte ens tycka om varandra särskilt mycket, bindningen finns där ändå, eftersom man bor under samma tak.
Ju längre tid man får tillsammans, desto svårare är det att bryta upp från relationen. Barn och sammanflätad ekonomi gör det ännu svårare. När paret får barn befästs bindningen till varandra än mer.
Tiden bygger traditioner med gemensamma vänner och en gemensam historia. Föräldrar och släktingar ingår också som en självklar del. Som stöd, eller så utövar de påtryckning.
– Det blir också praktiska bindningar, vem som betalar räkningarna eller fotograferar på semestern. Man blir van vid att den andre finns.
Om förhållandet är bra, blir institutionen en stor trygghet och glädje. Även i den haltande relationen kan familjen representera ett slags trygghet. Men glädjen saknas. Den institutionella bindningen står för kraven och upprätthåller status quo. På gott och ont.

Bara för att glädjen försvunnit behöver det inte betyda att man alltid måste bryta upp, menar Tomas Böhm.
– Att svepas med av en förälskelse kräver inte särskilt mycket mognad eller vuxenhet. Det svåra är att kunna stå för sin kärlek, trots ambivalens, svårigheter och frestelser att fly till något lättare.
Tomas Böhm sätter punkt för en timmes samtal med ett citat ur den australiensiska filmen Lantana:
– Det svåra är inte att hitta någon att älska, utan att älska den man har.