Det tomrum som frånvaron av långvariga och djupa förhållanden trots allt skapade, fyllde Dan Josefsson med arbete. Under sin karriär har han varit en flitig samhällsdebattör och gjort ett antal uppmärksammade – och prisbelönta – undersökande reportage.

Men någonstans inom honom började insikten gro om att det kanske fanns något i livet som han gick miste om. Tanken att bli gammal som ensam arbetsnarkoman skrämde honom. Han bestämde sig därför för att söka hjälp och en kompis tipsade om psykologen Egil Linge, som har över 30 års erfarenhet av kognitiv psykoterapi.

– Jag kände att mitt liv höll på att kantra, men förstod inte varför. När jag började i terapin trodde jag att problemet var att jag arbetade alldeles för mycket, men efter några månader sa Egil till mig: Är du egentligen inte en kille med en ensamhetsproblematik? Och han hade ju helt rätt.

Under terapin fick Dan Josefsson större förståelse för både sig själv och de vetenskapliga teorier som delvis kan förklara att vissa människor lyckas leva lyckliga som par tills ”döden skiljer dem åt” – medan andra flyr från den ena havererade kärleksrelationen efter den andra.

För Dan Josefsson var de nyvunna kunskaperna så intressanta att han ville dela med sig av dem och han bestämde sig för att skriva en bok tillsammans med Egil Linge. Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation gavs nyligen ut på Natur & Kultur och första upplagan sålde slut på mindre än en vecka, så att detta intresserade fler var uppenbart.

Men varför är det egentligen så viktigt med stabila parförhållanden? Går det inte lika bra med nära vänskapsrelationer och sedan tillfälliga kärleksförhållanden?

Nej, menar både Dan Josefsson och Egil Linge. För att må bra och utvecklas behöver vi djupa och varaktiga relationer. Förutsättningen för att vi ska våga komma varandra nära är att vi känner tilltro till att den andra kommer att finnas kvar under en längre tid.

Att leva i en långvarig parrelation ger oss också möjlighet att konfronteras med olika sidor av oss själva och att lära oss hantera dem istället för att fly in i en ny relation när problem uppstår.

– Många tror att förhållanden mår bra av att närheten ransoneras, men det är helt fel. Problemet för många par i dag är inte att de ses för mycket, utan att de tillbringar för lite tid tillsammans. Kärnan i relationen byggs genom regelbundet umgänge i vardagen, säger Egil Linge.

Att kärleksförhållanden inte kan ersättas av vänskapsrelationer beror dessutom på att kompisar inte är lika trofasta mot varandra och därför inte ger samma trygghet och närhet, menar Dan Josefsson.

– Plötsligt har ens bästa kompis träffat en partner och bildat familj och då står man där ganska ensam. I ett parförhållande kan man visserligen inte lova varandra evig trohet, men man kan lova att finnas kvar vid den andras sida inom överskådlig framtid.

Utgångspunkten för Dan Josefssons och Egil Linges bok är den så kallade anknytningsteorin, som fått stort genomslag bland forskare och psykologer de senaste 10 till 15 åren – och som Idagsidan skrev om i vintras under vinjetten Det livsviktiga bandet.

Anknytningsteorin handlar om att det lilla barnet för att säkra sin överlevnad skapar starka känslomässiga band till sina föräldrar eller andra viktiga omvårdnadspersoner. Beroende på hur samspelet mellan dem fungerar, utvecklas olika anknytningsmönster.

Ett barn vars förälder är lyhörd och snabbt erbjuder tröst eller skydd när sonen eller dottern är ledsen eller rädd, utvecklar troligtvis en trygg anknytning. Om samma barn istället möts av en förälder som blir irriterad eller inte förstår förstår barnets behov av tröst och skydd, utvecklar han eller hon troligtvis en mer otrygg anknytning.

Barnets samlade erfarenheter av föräldrarnas bemötande skapar ett slags minnesbank som han eller hon bär med sig genom livet. När vi som vuxna går in i olika relationer aktiveras de här anknytningsmönstren och vi förväntar oss ungefär samma bemötande som vi en gång fått som små barn.

– Oftast är det i krislägen som anknytningsmönstren visar sig. När vissa får impulsen att dra sig in i sitt skal, hänger sig andra runt partnerns fot och vägrar att släppa greppet – vilket ju tyvärr kan få motsatt effekt eftersom de personerna framstår som allt för klängiga, säger Dan Josefsson.

Drygt 60 procent av alla barn uppskattas ha en trygg anknytning till sina föräldrar medan resten har olika varianter av otrygg anknytning. Så vad händer när olika anknytningstyper möts i parrelationen?

Eftersom anknytningsmönstren mer utgör en glidande skala än fasta kategorier, är det förstås väldigt olika. Men enligt Egil Linge går det att urskilja grova mönster. Vissa typer tenderar att dras till varandra, medan andra inte går lika bra ihop.

Personer med en ”trygg anknytning” har ofta lätt att skapa relationer till alla. Om två personer med ”otrygg undvikande anknytning” blir kära blir det däremot mer komplicerat. Båda tenderar då att hålla avståndet till varandra och relationen blir ofta mer förnuftsstyrd än passionerad.

Om två personer med ”otrygg ambivalent anknytning” möts kan känslorna bli desto starkare eftersom båda strävar efter att komma så nära den andre som möjligt. Samtidigt kan de snabbt stöta bort varandra om de inte känner sig tillräckligt älskade. Relationerna präglas ofta av dramatiska uppbrott och passionerade återföreningar – vilket kan göra förhållandena ganska stormiga.

Vanligare är dock att två personer med olika varianter av otrygg anknytning attraheras eftersom de upplever att de kompletterar varandra.

– Jag som har en otrygg ambivalent anknytning, har ofta dragits till personer med otrygg undvikande anknytning. Jag sökte en partner med struktur och ordning i sitt liv så att jag hade någon att hålla i handen när jag själv wobblade runt bland alla mina känslor. Mina flickvänner tyckte å andra sidan ofta att jag hade ett stort djup och tillgång till mina känslor. Kanske fick jag dem att känna sig mer levande, säger Dan Josefsson.

De anknytningsmönster vi får med oss från barndomen är i princip livslånga – men samtidigt är det inte kört om man haft en taskig barndom. Tillsammans med en terapeut kan man bli medveten om hur tidigare relationer påverkar ens beteende och vad man kan göra för att handskas med de här erfarenheterna.

Genom att utsätta sig för nya känslomässiga upplevelser kan också nya minnesbilder lagras i hjärnan. Därigenom kan anknytningsmönstren successivt förskjutas åt ett mer positivt håll.

– Nyckeln är att våga ge sig in i nära relationer för att se om det som man är rädd för verkligen inträffar. Att man blev avvisad av sin förälder en gång i tiden behöver faktiskt inte betyda att ens partner beter sig på samma sätt. Upplevelsen av det kan öka tilliten till andra människor och ändra anknytningsmönstret, säger Egil Linge.

Så var det för Dan Josefson. Genom terapin insåg han att ”ensamhet är skit” som han uttrycker det. I själva verket hade han längtat efter närhet i hela sitt liv. Samtidigt hade närheten skrämt honom så att han byggt upp en tillvaro i ensamhet för att slippa vara rädd.

Med den här insikten i bagaget vågade han ge sig in i relationen med sin nuvarande sambo Susanne och pröva nya sätt att skapa närhet och hantera svårigheter. De har nu varit ett par i fyra år och har en tvåårig dotter tillsammans.

– I tidigare relationer har jag fått panik om barn har kommit på tal. Jag har känt mig uppträngd i ett hörn och har varit beredd att hacka mig ut genom väggen för att komma undan. Susanne och jag började däremot tidigt att prata om barn – utan att flyktimpulsen dök upp. Då förstod jag att något verkligen hade hänt med mig, säger Dan Josefsson.