Jag är 20 år och har länge funderat på om jag borde komma ut alls eller försöka ”leva livslögnen” som så många i artikelserien har gjort. Att det kanske skulle vara värt att ljuga för sig själv och andra för att slippa den berg- och dalbana som komma ut-processen är. Jag har tack och lov valt bort livslögnsalternativet och beslutat att berätta för utvalda nära och kära att jag är homosexuell. Det är delvis tack vare de berättelser som förts fram i artikelserien.

Jag uppskattade speciellt artikeln om dem man sällan hör ifrån: de kvinnor och män som blir lämnade och som ofta går genomlida ett helvete på grund av den livslögn de ofrivilligts tvingats in i. Det var en riktig tankeställare och något jag inte vill utsätta människor i min närhet för.

Nu har jag precis anmält mig till RFSL:s Startgrupp Ung i mars, så vi får se hur det går.

Martin

Jag var själv 38 år och trebarnsmamma när jag insåg hur landet låg och i dag har jag en stabil lesbisk identitet. Känner väldigt mycket igen mig i artikeln om Kristina Hultman. Vi är ganska många som gjort den här resan men vi märks inte mycket eftersom vi i regel lever helt ”vanliga” Svensson-liv.

Jag lever ganska öppet, men går inte omkring med plakat precis. Bor i en mindre mellansvensk stad som kan vara lite inskränkt ibland, mest för att man inte har någon vana av öppet homo- eller bisexuella personer. Det är något man läser om. Men jag har inte blivit illa bemött. Antagligen snackas

det väl en del, men jag tror tiden är över då man öppet kan hetsa eller nedvärdera lesbiska och bögar. Det funkar inte i dag, folk är för medvetna i  dag, hoppas jag i alla fall.

Precis som Kristina Hultman berättar, så hade inte mina barn något problem med att jag haft relationer med kvinnor. I dag är två av barnen tonåringar,

ett är redan utfluget. Jag har haft två längre relationer (särbor). De har berikat mitt och barnens liv väldigt mycket. De har erfarenheter och insikter som få andra ungar har.

Jag var på väg ut ur mitt 18-åriga äktenskap redan innan jag förälskade mig huvudlöst i en kvinna, men det blev katalysatorn. Annars lever jag ett helt vanligt liv. Kommunalt chefsjobb, radhus, bil och katt. Som chef så har jag ”kommit ut” för mina medarbetare, tycker det är viktigt att vara tydlig med det. Jag är lite aktiv i det lokala RFSL och åker till Stockholm ibland för att gå ut på gay-ställen.

Kerstin

Jag satt här på jobbet i morse och läste artikeln om trebarnspappan ”Henrik”. Den berörde mig så starkt att tårarna rann (herregud – sitta här på jobbet som 41-årig chef bland mina medarbetare och snörvla ...) Mina barn är snart 18 och 16. Jag skilde mig från deras mamma för snart 6 år sedan – inte för att jag var bög utan för att jag inte älskade henne längre. Visst har jag alltid kollat på killar och funderat, men det var inte det somvar den stora grejen. Jag har aldrig ­varit otrogen, varken med killar eller tjejer. Mitt första ”bögsex” hade jag först efter att jag bestämt mig för att skiljas. Vilken känsla! Jag ”kom hem”. Hon kände det dock som ett svek att jag ”helt plötsligt blev bög” (och jag tror hon fortfarande känner så tyvärr.) Vi var ihop i nästan 20 år och hon har väldigt svårt att se att vi faktiskt varit lyckliga och har två underbara barn tillsammans. Hon sermig mest som en fiende – det är så tråkigt. De första jag berättade för att jag träffat min pojkvän för fem år sedan var självklart barnen och deras mamma. Barnen är öppna i skolan och jag har aldrig heller stött på problem i mitt jobb. Staden jag bor i är liten så jag bestämde mig från början att vara öppen. Barnen bor halvtid hos mig och det funkar i det stora hela bra.

Dick

Jag levde som lesbisk under 1980-talet och de flesta av mina väninnor är fortfarande lesbiska. Under den tiden hörde jag aldrig talas om någon dramatik kring att komma ut. Det ”värsta” var en mor till en väninna som sa: ”Är det på det viset behöver du inte fira jul med oss!” Redan vid påsk var de försonade igen. Mitt intryck är att en tecknad serie i Kvinnobulletinen från kanske 1981-82 ger den mest rättvisande bilden: En ung kvinna är mycket orolig inför att berätta för sin mamma om att hon älskar kvinnor. När hon väl efter många om och men får det ur sig svarar mamman: ”Ja det vet jag väl, ta du en kaka till.”

Så jag tycker ni slår in öppna dörrar när ni talar om det laddade i att komma ut i vuxen ålder. I ett så tolerant samhälle som det svenska av i dag möter det knappast så stort motstånd.

Ulrika

Man får allt mer genom media, festivaler och så vidare intrycket av att halva befolkningen i dag är homosexuell. Eller så är det, för ungdomen särskilt, något slags innegrej, men det kan ju knappast vara sant. Vi lever ju alla ­eller nästan alla, i den här världen efter grundregeln nordpol dras mot sydpol och sydpol stöts bort av sydpol etc .

Jag tillhör en äldre generation. Jag och min fru levde i ett intensivt socialt nätverk tack vare mitt jobb. Det var många middagar, danser och resor under 1950–1980-talen. Vi upptäckte inte någon (utom ett barns kompis bror) som under denna tid var homo . Alla föreföll ”normala” , lyckligt gifta och hade barn .

Egentligen borde man utreda vad som de facto hänt på det här området sedan 1979. Ovanstående iakttagelser kommer sällan fram.

”Homofob”

Ja, vad gör man när man är mitt i ett intensivt liv med fru, barn, krävande arbete, ideella uppdrag och en hel del intressen därutöver börjar upptäcka att något inte stämmer. Ett intresse för andra män börjar krypa fram, var fanns det förut? Det känns alltmer naturligt att ”kolla på killar”, hur ska man kunna hantera detta? Vem snackar man med? Frun, njaa, knappast, vågar inte. Kompisar, njaa, har ingen man snackar med om sånt här. Reser en hel del, provar på gayställen. Nervöst första gångerna, men det känns rätt. Hjälp! Korta möten, men härliga, sköna. Några mer långvariga, som ger stort utbyte, ge möjlighet att resonera, lära, öka säkerheten i det nya. Pratade nyss med min partner, en underbar kille, per telefon. Han är en bit bort för tillfället. Det är han och jag nu, det är vi, i en skön gemenskap som ger oss båda så mycket. Älskar honom.

Marcus, 52

Jag är 63 år och kom ut som 30-åring. Då var jag gift och hade två barn med ett tredje precis på väg. Jag träffade en man på en konferens och blev ”förförd” och kär. Ville vara sann och berättade efter kort tid för min fru att jag var förvirrad. Vi fortsatte vårt äktenskap – jag älskade mina barn och även henne på ett sätt. Vi kämpade ihop i nästan nio år till. Jag fortsatte träffa män eftersom jag kände att jag inte kunde vara utan det. Vårt äktenskap blev bara stormigare och barnen har fått betala ett högt pris. Vi skilde oss till slut 1984. Nu lever jag i en fast relation med en 17 år yngre man sedan 20 år och mår väldigt bra. Har en bra relation med mina barn som dock berättat att felet jag gjorde var att inte tala med dem om detta. Jag förstod inte vikten av det då utan hade jämt göra med att överleva själv. Jag blev väldigt ensam några år!

Sven

Jag och min pojkvän har med intresse följt artikelserien Hemma som homo. Vi är båda gifta och har vuxna barn och är båda smygisar (ingen annan vet).

Vi menar att det är inte självskrivet att man alls skall komma ut, utan det kan vara bättre att fortsätta vara smygis. Det ges av situationen och för familjens skull. Vi tycker att det kan vara bättre att hemligheten avslöjas först när de efterlevande rotar i kvarlåtenskapen. Då har barnen blivit gamla och kloka.

P+L

När det är jobbigt för en person att komma ut, och det tror jag att vi alla har förståelse för, så firas öppenheten. Man berömmer modet och den nya glädjen över att vara hel. Stödgrupper och organisationer finns där. Det finns också en underton av trots mot och vinst över det ”hemska och hämmande heterosexuella normerna”.

I denna glädje så står vi kvar, bortglömda. Fru/sambo/flickvän och barnen. Det är en oerhörd kris att varit i en relation med en människa som senare visar sig vara homo-/bisexuell med ett tvivel kring den kärlek som funnits i relationen. Var han aldrig hel med mig? Har jag kastat bort 15 år på en person som egent­ligen inte ville ha mig? Hittade han på? Drömde han om män? Hur kunde jag inte märka att han var homo? Ingenting man i första taget berättar för vännerna. Och om det är en bisexuell så kanske man måste ta ställning till om man kan fortsätta sin relation ihop, och vilka konsekvenser det kan få. Jag skickar också en tanke till alla de som har en man som lever heterosexuellt, men som i smyg lever ut sin homosexuella sida. Och på detta sätt är det många som lever. Det låter kanske lite bittert när jag skriver på detta sätt, men faktum är att det känns så här.

Susanne

Jag har kommit ut två gånger. Först vid 20+ som homokille. Sedan vid 40+ när jag blev tillsammans med en kvinna. Det har väckt många tankar hos mig kring vad som är medfött och vad som är inlärt när det gäller sexuella preferenser. Jag har aldrig brottats med min läggning utan ser det bara som att jag upptäckt nya sidor i livet. Annars är jag densamma nu som jag var förut och dessförinnan! Personer i min omgivning har tagit båda komma ut-processerna med förvåning, intresse och uppmuntran.

Man i stad

Tack för att ni har skrivit så brett och djupt om denna fråga, att komma ut i vuxen ålder. Det har jag gjort. Det har varit tre omtumlande år med blossande kärlek, nya vänner, nytt sex, festande, men också en jobbig skilsmässa, stor ensamhet, jobbiga erfarenheter och djup ångest. Ofta skrivs det mest om unga homosexuella. Tack för att ni gjorde det om mig och min situation. Det gav mig hopp och insikt i att jag inte är ensam.

Heterobög