Lena Katarina Swanberg fick idén att skriva en bok om svärmorsrollen, denna släktens egen hackkyckling, under en bilresa till Skåne.

– Jag lyssnade på radio som vanligt. Programmet handlade om att bygga friggebodar. En man i 30-årsåldern sa att ”det är dumt att inreda friggebodar som gästrum. Då kommer bara svärmor och hälsar på”. Då tänkte jag: ’Svärmor? En sån är ju jag! Här är någon som tycker att livet vore enklare om min sort inte fanns.’

Svärmorshistorierna är för det mesta riktigt ondsinta skämt som handlar om svärsonen som vill att svärmor ska dö. Lena Katarina Swanberg lade märke till att de kvinnnor hon intervjuade för boken gärna ville berätta om sin egen (elaka) svärmor. De nämnde inte hur de själva var som svärmödrar.

– De såg inte sig själva som svärmödrar. Kanske för det är ett så negativt begrepp.

Insikten i att man är på väg att bli svärmor kan komma ganska plötsligt. I dag utvecklas inte kärleksförhållanden enligt någon 60-talsmodell då de första mötena sker utom föräldrarnas synhåll för att sedan följas av förlovning, lysning och bröllop. Svärdottern in spe kan komma in i familjen för första gången en alldeles vanlig söndagsmorgon.

– I det ögonblick det dyker upp en ny person vid frukostbordet, då får man en ny roll i familjen. Det är en ny situation man måste hantera, säger Lena-Katarina Swanberg som fått träna på den några gånger nu.

Hon har fyra vuxna barn och har haft glädjen att ta emot potentiella svärdöttrar och –söner både i morgonrock och aftonklänning. En gång råkade hon bjuda ett av barnens nya kärlek på müsli som det var små kryp i. Aj, aj, aj. Sånt anstår inte ens en modern 40-talistkompis-svärmor.

– De flesta av de här flick- och pojkvännerna blir kompisar – om man hinner lära känna dem. De kommer att finnas med i x antal veckor, månader eller år. Man tycker om dem, äter middag med dem och gör utflykter. Ibland försvinner de.

En del tycker man mer om, andra mindre. ”Den här kommer att göra min son glad, den här kommer att göra min son ledsen”, tänker man.

– Men det kan man inte tala om, det hör ju till livet att upptäcka det själv.

Hur är 40-talisterna som svärmödrar?

– Vi är snällast i världen. Vi backar för barnen är våra hjältar. Barn och barnbarn är dyrbara saker som ska stå på piedestal.

Vilka uttryck tar sig detta?

– Man blir extremt gillande mot barnens partner. Ända tills personen gör ens barn illa. Då vänder man på en femöring. Förmodligen skiner det igenom vad man tycker ändå.

En svärmor måste backa, anser hon. Svärdottern kan gå in hos sin svärmor och säga ’Gu’va här är hårigt. Måste du ha katt?’ Det är liksom tillåtet.

– Men som svärmor kan man inte gå in i sina barns sängkammare och säga: ’Du förstår att linnelakan går sönder direkt’.

Är det lättare att vara svärfar?

– Ja, det tror jag. Min man var en axelryckande trivselfaktor så länge han fanns. Det var hans signum. Det blev lättare när han var med. Jag satt och tolkade, oroade mig för hur de skulle reagera. Hur skulle jag förhålla mig? Han förenklade genom att vara som han var. Det är alltid bättre. Jag försökte styra om och bli lite trevligare. Det är sämre. Jag får väl försöka plocka upp hans trivselmantel, men jag vet inte hur det ska gå.

Många av SvD:s läsare är väl bekanta med kåsören och krönikören Kjell Swanberg som gick bort i våras.

En modern svärmor får gärna ha ett aktivt eget liv, något att berätta om, men samtidigt ska hon finnas till hands när det behövs. Det finns många förväntningar på en samtida svärmor. Familjer är inte konstanta. Det blir skilsmässor, familjer flyttar hit och dit, singlar med barn flyttar ihop och bildar ny familj, vilket innebär att det finns svärrelationer på flera olika håll. Alla utvecklas och förändras med åren.

– Därför är det viktigt att ha individuella relationer. Då kan man fortsätta tycka om varandra även om folk tar av sig sina ringar eller flyttar isär. Det är inte enkelt, men önskvärt – inte minst för barnens skull.

Att han en bra relation till sina barnbarn och svärbarn har hög status.

– Att ha barnbarn är stort, men att inte ha konflikter med sina barn är högsta status.

Men visst har hon hört många berätta om unga kvinnor som inte vill veta av sina svärmödrar.

– Ofta vet man inte riktigt varför. Svärmödrarna verkar helt ok i mina ögon, de är ju mina kompisar. Men de kan ju uppföra sig helt annorlunda tillsammans med familjen.

En svärmor måste kunna säga upp äganderätten till sina barn. Lena Katarina Swanberg berättar om svärdottern som sa till sin svärmor att hennes man Kalle tycker så mycket om grapefruktjuice. Neej, det gör han inte, svarade svärmor bestämt. Så enkelt kan det vara att försämra en relation. Sen är det bara att fortsätta fördjupa klyftan.

– Svärmor måste backa. Hennes relation till sonen ska tunnas ut, den andra är på väg att byggas upp.

Mor- och barnrelationen är enormt stark. Här är det två kvinnor som älskar samma man. Då gäller det att förstå att man gör det på olika vis.

Har du tränat upp den förmågan?

– Ja, det tycker jag nog. Ju mer jag betraktar mina barn som vuxna människor, desto mer betraktar de mig som en vuxen människa, har jag märkt. Det blir en bättre relation än när vi lekte mamma-pappa-barn, vilket vi gjorde alldeles för länge.

Källorna till konflikter och ovänskap oändliga. Nu som då.

– Men vi är inte ekonomiskt beroende av varandra på samma sätt idag. Samhällets stora sjuka i dag är ju ensamheten. Därför får vi vara lite rädda om varandra och försöka hålla ihop flocken, tycker jag.