Kristina saknar sin svärmor varje dag. Hon önskar att hon hade Elsie att rådgöra med, att hon kunde få höra henne säga något uppskattande och uppmuntrande eller bli inspirerad av hennes nyfikenhet på livet.

– Jag älskade min svärmor och brukade säga att ”det bästa med Ove är hans mamma”. Oves kompisar blev lite fundersamma när jag sade så, men Ove var glad att jag älskade svärmor eftersom han också älskade sin mamma, berättar Kristina.

Vi ses i Kristinas nya arbetsrum efter arbetsdagens slut. Det är både kalt och kallt eftersom Kristina ännu inte hunnit skruva upp värmen och flytta över sina saker till det nya rummet. Koppen med latte blir stående odrucken på skrivbordet och Kristina förflyttar sig till en ljum vårdag när bokarna i Pålsjö skog i Helsingborg precis var på väg att spricka ut.

– Jag har ett oerhört vackert minne med svärmor. Då var hon 93 år och jag hade åkt ner till Skåne för att köra henne till platser hon ville besöka. Vi åkte genom ravinerna i Pålsjö skog exakt den dag då det gröna sprack ut. Det var ljust, skirt och vackert och solen strålade genom bokskogen.

Kristina reste till Skåne inte bara för att hjälpa Elsie utan också för sin egen skull. Det var tre år efter att hennes man Ove hade gått bort. Hon hade tappat lite livslust, saknade havet, saltet och tången och ville hemskt gärna träffa Elsie.

De gjorde flera utflykter och efter en vecka med svärmor kände sig Kristina styrkt.

– Svärmor fjäskade aldrig, hon var rak och ärlig och fanns där när man behövde henne. Jag kunde prata med henne om det mesta, om livet och vad som hände i världen. Hon blev mer som en väninna för mig. Det är egentligen är lite konstigt för hon var lite blyg och pryd när jag kom in i bilden. Men vi fick väldigt fin kontakt. Jag tror jag lättade upp lite.

Svärmor var politiskt engagerad, tog körkort som 63-åring då hennes man blivit sjuk, läste in en fil kand. på universitetet efter pensioneringen och kunde berätta om spännande fynd i sin släktforskning. Hennes samhällsengagemang visade sig bland annat genom att hon skickade tidningsurklipp, i mängder, om sådant som hon tänkte kunde intressera Kristina och Ove.

– Hon delade med sig. Det var alltid en dialog när man talade med svärmor, det blev inte en debatt vem som hade rätt eller fel. Hon var oerhört klok.

Elsie hade också humor och när Kristina ringde och beklagade sig över att hon blivit tjock var Elsie inte den typen av svärmor som svarade ”Äsch, du är väl inte tjock”. Nej, hon sade ”Le och spring fort så är det ingen som ser det.”

Betydligt mer komplicerad är Kristinas relation till Oves syster och hennes man. De har aldrig kommit överens och efter bodelningen efter svärmor har det skurit sig fullständigt.

Kristina kunde prata med svärmor om sin dåliga relation till sin svåger och svägerska, men svärmor tog aldrig parti. Hon valde diplomatiska formuleringar som ”Ni är väldigt olika”.

Kristina ringde sin svärmor varje kväll, pratade en stund och sade godnatt.

En enda gång kan Kristina påminna sig att hon tyckte att svärmor gick över gränsen. Det var vid ett tillfälle då hon var på besök och Kristina och Ove hade jobbat hela dagen. När de kom hem hade svärmor bäddat rent i deras sängar.

– Det var ett övertramp, även om hon gjort det i all välvilja. Jag sade att jag inte tyckte om det och hon gjorde aldrig mer så.

Att svärmorsrollen ofta är så laddad tror Kristina beror på att svärmödrar kan vara lite integritetskränkande i sin vilja att göra gott.

Svärmors besök var annars alltid uppskattade. Ove, Kristina och barnen tyckte alla att det var trevligt. Och svärmor var noga med att inte tränga sig på utan kom bara när hon blev inbjuden. Ofta gick svärmor och svärdotter på museer, konstutställningar och caféer tillsammans.

Kristinas förhållande till sin egen mor var inte lika otvunget. På telefon gick det bra, men så fort hon besökte barndomshemmet föll hon in i sin tonårsroll, blev ofta ursinnig över något och satte sig i bilen och körde runt planlöst.

– Det är nästan lite otäckt för jag kan inte riktigt förklara varför det blev så.

När Oves och Kristinas flickor var små uppfostrades de i sann 70-talistisk renlevnadsanda, vilket bland annat innebar godisförbud och läskförbud. En gång kom Kristina på sin svärmor med att i smyg bjuda äldsta dottern på godis, som hon gömt i bilen.

– Där kunde en stor konflikt ha startat. Jag blev bokstavligen skitsur för att hon hade satt sig över våra regler. Men när jag tänkte till så insåg jag att är inte var hela världen att flickan fick godis. Om hon inte fått det då så skulle hon ha blivit bjuden på något kalas.

När flickorna blev äldre brukade farmor sitta och prata med dem om hur viktigt det är att ha en egen vilja, att stå upp för det man tror på och att vara ärligt mot sig själv. Hon talade också om hur betydelsefullt det är med utbildning, men förklarade att det inte behövde vara högskola utan att det finns många sätt att ta sig fram i samhället.

Vid ett enda tillfälle hade Kristina svårt för sin svärmor. Det var när hennes egen mamma låg för döden och svärmor kommit för att hjälpa till inför julen.

– Jag tålde inte hennes råd, jag kände det som att hon kvävde mig. Det berodde förmodligen på att jag var helt slutkörd. Men till slut sade svärmor ifrån ”jag har inte kommit hit för att du ska vara otrevlig mot mig, jag kan åka hem igen” och då fick jag mig en tankeställare.

För sju år sedan blev Ove svårt sjuk och när Kristina på sommaren insåg att han inte skulle överleva ringde hon efter svärmor och bad henne komma. Kristina drabbades själv av en infektion samtidigt som dottern skulle konfirmeras. Svärmor var en otrolig hjälp vid konfirmationsbestyren. Då var hon ändå över 90 år och på väg att förlora sin son.

– Om det är något tillfälle då två människor skulle ha kunnat åka i luven på varandra så var det väl då. Men vi var enormt sammansvetsade och turades om att besöka Ove på sjukhuset.

Kristina har funderat över att det egentligen fanns förutsättningar för att hon och svärmor skulle få en konflikt. Svärmor älskade sin son enormt och visste inte hur väl hon ville honom.

– Svärmor sade någon gång ”att du och jag har den relation vi har beror på att vi respekterar varandra och att vi är trevliga mot varandra.”

En gång, när de ännu inte känt varandra så länge, sade svärmor ”jag ska inte köpa presenter till dig”. Hon förklarade att även om Kristina med ord sade att hon tyckte presenterna var fina så rynkade hon omedvetet pannan. Kristina kände sig lite dum och svärmor var kanske lite sårad, men så löste de frågan. Svärmor slutade att köpa presenter och gav i stället presentkort. En liten skål kantad med porslinsblommor står fortfarande i Kristinas vitrinskåp, eftersom hon älskade svärmor men inte hennes presenter.

Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.