Han var Lenas nya pojkvän och hennes pappa hade snabbt gjort sig ärende till Stockholm för att hälsa på sin dotter som börjat läsa på KTH.

Lenas förra kille hade varit rena svärmorsdrömmen, visste Johan. Själv bar han jeans med hål på knäna, lät skjortan hänga utanför och bar en guldlänk runt halsen. Och det värsta av allt: ­Johan rökte.

Han tror att Lenas pappa visste precis vad han gjorde när han pratade litet för högt med sin dotter i rummet bredvid den där gången: ”Jodu Lena, när du bytte, så bytte du i alla fall rejält.”

– Det där hade ju kunnat ta alla möjliga vägar, inser Johan. Men jag blev alltid väldigt väl mottagen i Lenas föräldrahem. Min stil var inget de hängde upp sig på.

Nu har Johan och Lena varit ett par i elva år och har två barn – en son på åtta år och en dotter på sex. Han har lärt sig att svärfars sätt att närma sig människor kan vara ganska rättframt, samtidigt som han alltid verkar ha känselspröten ute. Kanske var det därför han tidigt såg att Johans relation till sin egen pappa var allt ­annat än bra. ”Med din bakgrund kan det inte vara så lätt att bilda familj och uppfostra barn” kunde han säga och inleda ett långt och djupt samtal med sin svärson.

Johan växte upp med en yngre bror i södra Sverige. Pappan var arkitekt och mamman lärare. Han tror förhållandet med pappan var ”kass redan från skolstart” eftersom han minns att höjdpunkten på sommarloven var när pappa inte var med dem på landet. För i hans ögon dög det aldrig, det ­Johan gjorde – vare sig det gällde skola, hemarbete eller idrott. Och redan när han var tio, elva år gick han i protest ifrån snickarboden:

– Jag älskade slöjd, och pappa ville alltid ha hjälp med sitt ­möbelsnickeri. Men allt jag gjorde var fel. Om jag hjälpte honom var det fel, om jag inte hjälpte ­honom var det också fel. Till slut tänkte jag att då är det bättre han gör det själv.

Det typiska för en sådan incident var att de aldrig redde ut den efteråt. Pappa varken surade eller undrade vad som egentligen hände. Johan tyckte att han var lika fyrkantig som sina ritinstrument i tänkesättet. Han hade alltid en färdig idé om hur något skulle ­göras och när barnen inte förstod fick de utskällningar. Han kunde bli fruktansvärt arg när ­saker inte gjordes på hans sätt.

– Jag vet inte om det berodde på kontrollbehov, men han sa alltid ”det är så man gör”. Det kunde gälla vad som helst, men saker var ofta fel utan att någon berättat vad som var rätt. Långt senare har jag förstått att mina farföräldrar faktiskt pratade med pappa om att han var för hård.

När Johan var 14 år frågade han sin mamma varför de inte skilde sig och resten av tonåren minns han hur han protesterade på olika sätt: Som lovande fotbollsspelare började han röka. Han underpresterade i skolan och såg till att göra andra saker än att vara med familjen. Han kände sig ofta främmande inför värderingar och tankesätt hemma och inspirerades av kompisars föräldrar istället.

– Jag har haft många personer som varit faderssubstitut. Jag hade en fantastisk relation till min farfar, till exempel, och jag minns särskilt när jag kom hem till en kompis och tänkte: Ja men, ni diskuterar ju med era föräldrar, oavsett vilka knasigheter ni vräker ur er. Jag blev helt förundrad. De fick alltid ha en dialog, helt fantastiskt. Det betydde jättemycket.

När det hade tagit slut med första riktiga flickvännen satt ­Johan hos farmor och beklagade sig. Han hade just flyttat till Stockholm och börjat på KTH, så farmor försökte gjuta litet hopp i honom och sa: Nog finns det ­någon trevlig flicka också på Teknis?

Visst. Ganska snart efteråt träffade han Lena och när de bestämde sig för att förlova sig 1998 förklarade han för henne att han också ville prata med hennes föräldrar.

– Jag såg det inte som att anhålla om hennes hand, men jag ville få med dem på tåget. Senare har jag förstått att det var otroligt bra.

Hur gjorde du?

– Jag tog med svärfar på en promenad och berättade att jag friat, och att jag ville ha deras samtycke. Vi skulle ju bli familj och då måste vi kunna trivas och ha det bra tillsammans, sa jag. Svärfar och jag hade inte hunnit få en jättenära relation då, men den fördjupades helt klart. Han vågade säga hur han såg på min relation till pappa och ge mig konkreta råd inför framtiden.

Som till exempel?

– Då, när jag och Lena var unga och nyförälskade, sa han att så känns det kanske inte alltid, utan att det kommer att gå upp och gå ner. Han har själv haft erfarenhet av svackor, och vet att om man inte har det bra just nu kommer man att få det om tre månader. Håller man bara fast vid varandra ­utvecklas relationen över tiden, menade svärfar.

Andra råd han givit genom åren har handlat om vikten av att dela något som betyder mycket för den andra. Omtanke och kommunikation, hela tiden. Dessutom behöver man göra saker isär – ”så man får intryck på var sitt håll och har något att prata om när man kommer hem”. Självklart ska man också se till att göra ­saker tillsammans.

– Det där var inte bara tomma ord. Mina svärföräldrar kunde komma till oss i Stockholm och vara barnvakter under en långhelg för att vi skulle få tid för varandra. Det har mina föräldrar aldrig gjort.

För ett halvår sedan lämnade Johan, Lena och barnen Stockholm och flyttade till samma stad som svärföräldrarna. Lena har fått ett chefsjobb på det stora ­industriföretaget och Johan ­bestämde sig för att bli sin egen genom att ta över en del av svärfars affärer. Svärfar hade kommit in i IT-världen genom en agentur på en särskild mjukvara och drivit en butik på senare tid. Johans planer är att styra över affärerna till näthandel. Eftersom svärfar är kvar i styrelsen har de en hel del jobb ihop.

Det innebär att de besöker mässor tillsammans och träffar andra som sysslar med samma saker. Och teknikbranschen är ju skapligt grabbig, påminner Johan och skrattar: Det kan bli en del roligt ljug bland männen som reser i grupp. Sedan går Johan och svärfar ut för sig själva, ”äter för dyra middagar och dricker litet för mycket vin”.

Vad pratar ni om?

– Ofta betar vi av det mest ­aktuella först med jobb och familj och vad vi ska göra närmast. ­Sedan kan vi komma in på hur vi har det i relationerna, även om jag inte har något att lära honom efter 37 års äktenskap. Men jag lär mig en del om min egen hustru genom att höra om vissa personlighetsdrag som är lika.

Har ni aldrig haft konflikter?

– För ett tag sedan var vi riktigt osams, berättar Johan. Under ett styrelsesammanträde ville jag ha det till protokollet att jag inte höll med om hans strategi. Då tyckte svärfar att jag klampade in och gick för långt. Jag fick en utskällning som hette duga och tänkte – hur ska det bli nu, då?

Dagen därpå tog svärfar kontakt och sa att ”du förstod nog att jag blev upprörd, men nu har jag fått säga det. Nu går vi vidare.” Ett år senare hade han anledning att påpeka för Johan att det blivit precis som svärsonen ville.

– Då sa jag: Ja, och jag tror det blir bättre så här. Det får vi allt se, svarade svärfar. Men ändå är han aldrig långsint, han gör ingen affär av det. Jag tycker det handlar om hur en konflikt kan hanteras. Svärfar får väl skälla ut mig efter noter, bara det finns ett liv efteråt. Man måste kunna bli arg på varandra i en relation.

Utan tvekan upplever Johan ett stort tomrum efter en pappa som engagerar sig, intresserar sig för sitt barns liv och är lite faderligt förstående. Det är också svärfar medveten om.

Utnyttjar han det?

– Nej, svärfar är noggrann med att inte förtala eller nedvärdera pappa. Däremot kan han säga att han ser hur det är och att det inte verkar ändra på sig. Så får det vara med det, brukar han säga.

Upplever du till och med att du har en särställning i din svärfars liv?

– Det tror jag inte. Och jag vill inte ställa mig i vägen för någon i hans familj. Eget kött och blod går alltid före. Nej, jag är tacksam för den tid vi får. Det betyder jättemycket för mig.

Fotnot: Personerna i artikeln heter något ­annat i verkligheten.