Vart sjätte par, minst, har varit med om det. Han eller hon har ­låtit en attraktion utanför för­hållandet utgöra en så stark ­dragningskraft att inga löften om trohet hindrar. Och så börjar hemlighetsmakeriet. Tills allting kommer fram.

– Parterna reagerar ofta så ­panikartat att situationen skulle motivera krishantering, säger Ove Johansson, familjepedagog och relationsterapeut.

Få av de par som söker hjälp fortsätter med ett långvarigt samtalsstöd. Ofta går de bara två, tre gånger, sen tycker de allt är klart: ”Vi kom ju överens om att inte vara otrogna” eller ”det är emot mina principer”. Beslutet att gå ifrån partnern sedan många år kan ibland fattas på kort tid.

– Och hur bra blir det då? undrar Ove Johansson. Jag tror en del avslutar sin relation i onödan.

Samtidigt vet han: det är mycket svårt för ett par att sätta sig över en otrohet. I början är allting panikartat, ”jätterörigt”, sedan väntar en lång tid av smärtsamma känslor. Att stå ut i de första faserna kallar Ove Johansson för ”att tvätta ut otroheten” vilket är centralt för att lösa upp det som har hänt paret. Ändå är det inte avgörande för om de lyckas fortsätta tillsammans.

Nej, det avgörande är svaret på frågan: Vill ni vara kvar? Ska ni gå ifrån varandra, eller till?

– Var och en måste ta ansvar för om man vill fortsätta att leva ihop. Även om individerna behöver se sina egna problem, är lösningen på en otrohet inte enbart att gå i terapi på egen hand. Paret behöver inse att det handlar om båda parter. Kom igen! Vi är två om det här.

– Fast en del gånger står de inte ut med smärtan. Paren får inte till sin känslomässiga kontakt även om de jobbar med sin relation. De försöker ett halvår, ett år – eller tio år. Relationen blir ändå inte bra.

Om lösningen inte är att peka ut en skyldig för otroheten, kan ­beteendet ändå inte förklaras med känslomässiga brister i barndomen?

– Jo, men inte bara. Det uppstår sår i relationen också. Det som skett under uppväxten kräver visserligen ett individuellt jobb, men för parets del kan man lägga det på hyllan så länge. Det båda behöver göra tillsammans är att se på det som är närmast, som de kan relatera till båda två.

Det här beslutet, berättar Ove Johansson, handlar om att vilja gå in i ett läkande klimat tillsammans med den andra. Och den läkningen kan bara ske genom det gemensamma liv som levs – där det kan uppstå ömsesidig förståelse, respekt och kontakt. Då orkar de småningom ta ansvar för att de är två om det som sker i förhållandet.

Bakom otroheten ser Ove Johansson ett antal orsaker, dels på relationsnivå, dels på individnivå (se faktaruta nedan). När man ­sedan skalar av själva parsituationen finns alltid brister i känslospråket, förklarar han, en oförmåga att identifiera och uttrycka sina känslor.

Dessutom finns ett par tydliga skillnader mellan könen. Kvinnan klagar oftare på för litet känslomässig påfyllning från mannen och mannen oftare på att han känner sig utestängd sexuellt.

– Jag ser det ur ett genus­perspektiv, vill Ove Johansson poängtera. Det handlar om våra inlärda beteenden för hur vi ska fungera i det här samhället.

Så här ser det ofta ut i relationen: kvinnan upplever sig dåligt bemött och klagar på att mannen inte vare sig lyssnar eller ställer fördjupande frågor. Jaha, kan vara hans enda svar. Till slut känner sig kvinnan känslomässigt dränerad.

Mannen, å sin sida, känner sig kritiserad. Han förstår inte vitsen med hennes krav och kan inte sätta ord på det kvinnan efterfrågar. I stället avfärdar han henne: ”Vad du tjatar!”.

Att det blir så här, menar Ove Johansson, beror på att mannen inte vet vad det innebär att ”ställa fördjupande frågor”. Han har kanske själv inte fått så mycket känslomässigt bemötande som barn, där en vuxen suttit kvar hos honom, brytt sig om hans reaktioner och frågat vidare.

Det genomgående mönstret för kvinnornas uppväxt är en från­varande pappa – i en eller annan form. Återigen handlar det om inlärda könsroller och samhällssystem: männen har hittills tjänat mer och därför varit hemma ­mindre.

– Om männen är känslohandikappade blir barnen, och framför allt döttrarna, inte bekräftade. Och det vill ju alla bli: se mig, hör mig, uppskatta mig, tyck om mig – var där! Att inte få de här behoven tillfredsställda på djupet skapar känslomässiga sår, menar han.

Eftersom man sällan kan formulera sina djupt otillfredsställda behov kan man få svårt att hantera närhet kontra avstånd i den vuxna relationen. När man inte tycker sig få den kontakt man vill kan den ena parten bli anklagande – varpå den andra drar sig undan. Eller så drar sig den ena undan med sin ordlöshet och den andra jagar. Eller så blir det två som jagar varandra.

Kan man vara så arg på att en förälder inte sett en under uppväxten att man omedvetet riktar ilskan mot sin partner? Att otrohet blir ett sätt att hämnas en brist på känslokontakt från uppväxten?

– Ja, eller också gör man tvärtom. Eftersom man blivit lämnad så mycket som barn överöser man partnern med känslor och söker en symbios. Då kan den ­andra känna sig trängd.

Ove Johansson vet att känslomässig kontakt är något flummigt och svårt för parterna att konkretisera. Ändå är det tydligt hur märkbar effekten blir när kontakten är dålig. Många gånger leder det till att paret inte löser upp sina gräl.

Och när de under alltför lång tid inte lyckats komma igenom bråken, händer det att man kan känna obehag inför att vara nära sin partner. Det gäller både män och kvinnor.

– Av olika skäl – och det kan ­ibland vara mycket goda skäl, ­påminner Ove Johansson – vägrar man att öppna sig på olika plan. Avstängda kanaler för känslomässig näring och sexuell kontakt gör att den andra känner sig utestängd.

Den situationen blir ofta mycket svår, konstaterar han. Att känna sig utestängd sexuellt verkar vara en vanlig bakgrund när mannen varit otrogen.

För den känslomässigt dränerade kvinnan kan otroheten bli ett substitut för känslobehovet. Om hon hoppas på en framtid med den hemliga förbindelsen går hon sällan lika fort in i en sexuell relation.

Och utvecklas en historia bredvid kommer den till slut ofta fram. Inte sällan som en fullständig överraskning för partnern.

– Påfallande ofta händer det att paren inte pratat igenom vad de menar med otrohet, eller ens kommit överens om vad som är okej och inte. De tar för givet att de har gjort det, men de har ingen reflekterad syn tillsammans.

Varför kan vi inte ta upp hur vi skulle göra om någon av oss eventuellt skulle vara otrogen?

– Vi pratar inte om sex heller. Jo, ibland, men inte om djup, innerlig sex i en varm relation. Jag tror det är svårt att diskutera hur vi skulle göra om någon var otrogen för att vi inte får ihop det med idealet: man ska inte vara otrogen över huvud taget.

Dessutom, påminner Ove ­Johansson, är ”sex kärnan i vår existens, går rakt in i vårt mest sårbara inre”. Det är därför otrohet är så laddat och rör upp så starka känslor.