”Du är inte tillräckligt upphetsad.”
Det svaret fick Nina hos ungdomsmottagningen när hon sa att hon fick ont av sex. Hon var 17 år den gången. Hon ville vara duktig på alla vis, den perfekta flickvännen. Nina tog åt sig av barnmorskans ord. Pressen steg. Hon skulle inte duga förrän hon blev mer upphetsad, så mycket förstod hon. Ytterligare ett måste tog form i hennes hjärna. I dag, många år senare, sitter tvånget ännu kvar. I tolv år har det svidit och brunnit i Ninas underliv.

Nina står invid trappan på torget, i prydlig svart kavaj och glatt leende. Hon är 27 år nu, lång, blond och med en vältränad kropp, hälsan själv på utsidan. Nina har pluggat färdigt till personalvetare och lyckats få ett jobb som hon trivs med. Man skulle kunna tro att hennes liv är bekymmerslöst.
Sanningen är att den sorg som hon bär på har blivit till vardag. Nina har aldrig haft ett problemfritt sexliv. Kroppen, eller om det är huvudet, säger ifrån. Fast hon inget hellre vill än att det ska fungera ställer kroppen till det och börjar krampa. Hennes nervändar i underlivet är av någon okänd anledning fler och mer smärtkänsliga än hos andra kvinnor.

För att undvika smärtan får hon och pojkvännen hoppa över själva samlaget. Det händer att de försöker, för att de så gärna vill. Ibland går det att genomföra, andra gånger gör det för ont. För det mesta rullar vardagen på ändå. Hon och pojkvännen har flyttat ihop.

De lever sitt liv tillsammans. Men ibland funderar Nina över hur länge pojkvännen ska orka.
– Vi kommer ifrån intimiteten, min lust försvinner när jag vet att det kommer att göra ont, förklarar hon.
Ninas klara blick och trevliga ton får något sorgset över sig.
– Jag blir så frustrerad, ska det vara så här hela livet?

Hennes sjukdom , vulva vestibulit, som det kroniska smärttillståndet i underlivet kallas, har blivit en del av henne nu. Familjen och vännerna vet. Hon skäms inte längre. Därför kan hon låta sig intervjuas på ett fullsatt kafé.
Det är stojigt och ljudet från rösterna äter upp varandra. Sex, samlag, smärta och underliv är ord som ändå snappas upp över ett sorl. Några unga tjejer, vid bordet bredvid, tittar på Nina ett par gånger. Men hon har inga problem med det.

Hon vill gärna informera dem som är yngre, som just har drabbats eller kan komma att drabbas av sjukdomen. En gång satte Nina in en annons i lokaltidningen och ordnade en träff för kvinnor med samma smärta. Det var när hon hade kraft att göra mer åt problemet. Hur stort engagemanget är går i vågor. När hon orkar smörjer hon med feta salvor och gör tänjningsövningar. Däremot var det flera år sedan hon uppsökte en specialist. Förtroendet som Nina hade för sjukvården är borta.
– Jag skulle vilja att vården var mer uppsamlande. Att de inte släppte, utan höll oss kvar lite, för jag behöver någon som stöttar. Nu har jag liksom gett upp lite, förklarar Nina.

Första besöket hos ungdomsmottagningen var smärtfritt. Nina började med p-piller när hon var 15, redan innan hon hade haft sex. Det var så lätt att bara gå till ungdomsmottagningen och få några askar utskrivna. Inte en undersökning behövdes. Hon sa bara att hon hade pojkvän. Sex ville hon egentligen inte ha än, men hon anade att pojkvännen ville det. Och till och med mamma började ge antydningar om blommor och bin. I åtta år åt hon p-pillren. Fast nu behöver hon inte preventivmedel.
– Vissa stunder undrar jag hur jag någonsin ska kunna bli gravid, hur det ska gå till på naturlig väg.

Den frågeställningen upptar Ninas huvud ibland. För hon vill skaffa barn med pojkvännen i framtiden.
Tankarna tynger. Nina biter ihop och ser bekymrad ut.
Hon hoppas i alla fall på att det ska gå. Många kvinnor har blivit friska från vestibuliten efter att de fött barn. Vid födseln rivs de sköra slemhinnorna med de känsliga nervändorna bort. Fast att skaffa barn av den anledningen vore fel förstås, tycker Nina.

När Nina bestämde sig för att söka hjälp hos ungdomsmottagningen för samlagssmärtan, hade hon haft ont i nästan två år. Flera år senare fick hon en remiss till en gynekolog. Då hade hon lidit av upprepade svampinfektioner ganska länge. Hon fick zinktabletter, som skulle ta bort det onda. Men de fungerade inte.

Nina fick träffa en sexolog i stället som skulle hjälpa henne psykiskt. För att slappna av fick hon pröva med tänjningsövningar. Tänjningsövningarna, då sexologen stack in två fingrar i slidan, gick bra till en början men Nina tyckte att det blev allt mer obehagligt med sin manliga sexolog. Hon mådde dåligt av att behöva ställa sig i olika samlagsställningar. Och hon fick aldrig någon naturlig förklaring till varför han skulle ta på hennes bröstvårtor. Nina tyckte inte att problemet satt i brösten. Hon hade ju ont i underlivet. Nina gick och kom aldrig mer tillbaka.

Sedan dess har det gått fem år. Ninas studier gick lysande. Hon träffade en kille och blev kär.
Ändå fick hon fler tvångstankar. De handlade inte längre bara om sex. Eftersom hon mådde dåligt började Nina i beteendeterapi. Hon fick antidepressiv medicin, som hade den effekten att den tog bort hennes lust. Då fick hon sluta.

Hakan vilar i handflatan. Nina ser tröttare ut.
– Jag har haft så här i halva mitt liv snart. Jag är van men ändå så himla ledsen, säger hon.
För några år sedan ringde Nina till Danderyds specialistmottagning för vestibulitpatienter. Hon hade hört att de skulle ha den bästa kompetensen. Nina blev undersökt men det enda svar hon fick var att det inte fanns något att göra.
– Danderyds sjukhus var mitt sista hopp. Nu får jag väl vänta tills det går över av sig själv, säger Nina.

Fast sedan ångrar hon sig och kommer på att hon har ett hopp kvar. Just nu görs en studie i Göteborg på kvinnor för att se om nervgiftet Botox kan fungera på vestibulitpatienter. I slutet av 2006 kommer svaret.
– Botox är mitt sista hopp just nu. Jag vill bara att jag ska bli bra.