Vid en skilsmässa kan det kännas som om livet går i kras. Den bild av framtiden som man en gång målade upp stämmer inte längre. Hur hittar man en ny identitet när man måste överge sina inre bilder? De som sa ”Jag är inte en sån som skiljer mig.” Eller ännu svårare: ”Mina barn ska aldrig behöva uppleva en skilsmässa”.

För många blandas sorg efter den förlust som skilsmässan är med sökandet efter en ny identitet och med den krassa ekonomiska realiteten. Vem blir jag om jag måste flytta till en liten lägenhet i en förort? Hur blir det för barnen? Vad händer med alla vänner om jag lämnar villan och det nära umgänget här i kvarteret? Blir jag en dålig förälder om vi skiljer oss?

– Det är vanligt att man funderar över vad grannar, vänner och familj ska tycka och tänka. Skammen och skulden kan vara stark, vilket ibland innebär att man undviker att söka stöd i vissa nätverk som bara har sett en som en del av ett par, säger Helen Ahlström som är verksamhetschef på familjerådgivningen Söderstöd i Stockholm.

Särskilt svårt blir det om man inte har förebilder eller egen erfarenhet av hur livet kan te sig efter en separation. Kanske är man först i sin familj att skiljas, kanske bubblar det upp religiösa föreställningar som gör skilsmässan än svårare.

– Har man bakgrund i ett katolskt eller muslimskt land bär man med sig ett krav på att om man har gift sig så ska man förbli gift.

Helen Ahlström berättar att hon möter många vuxna skilsmässobarn som kämpar hårt för att hålla ihop sina egna familjer.

– Många kommer till familjerådgivningen för att rädda sina äktenskap. De hade lovat sig själva att deras barn inte skulle behöva flytta som de själva gjorde som barn. De har erfarenhet av att leva i kappsäck och att slita med lojaliteten mellan mamma och pappa.

Men det finns en annan sida av myntet också. Fördelarna som det kan vara känsligt att prata om. Visst är det fantastiskt att leva med barn varje dag, men att göra det som ensamförälder precis varje dag är tungt.

– Det kan vara svårt att erkänna att det är rätt skönt att vara barnfri varannan vecka. Då kan man få dåligt samvete när man inte behöver stiga upp och ta barnen till simningen utan kan äta frukost i sängen vid 11-tiden om man vill. Man kan jobba sent, träna och umgås med vänner på kvällarna. Alla gör inte det med lätt samvete.

Helen Ahlström menar att det också finns djuppsykologiska förklaringar till känslan av att hela livet går i kras vid en separation. Hon hänvisar till anknytningsteorin.

– Vi föds hjälplösa och skapar en anknytning till den som tillfredsställer våra behov, till våra föräldrar, när vi är små. Anknytningen upprepar sig i en parrelation. När vi separerar hamnar vi i en sådan kris eftersom det lilla barnet inom oss känner sig hjälplöst.

För den som har fått en trygg anknytning till sina föräldrar är det lättare att gå vidare, menar Helen Ahlström. För den som saknat en nära anknytning som barn kan det vara svårare, hur självständig och kapabel man än är, utåt sett.

– Man kan ibland ha svårt att förstå varför det blir så panik­artat. Det ser jag i mitt jobb som familjerådgivare. Vi kommer i kontakt med nivåer i oss själva som är primitiva. Det är lätt att tappa fotfästet.

Det har också stor betydelse om man är den som blir lämnad eller om man är den som lämnar. De flesta partner som är på väg att skiljas är i otakt.

Helen Ahlström tar fram whiteboardpennan och ritar en linje och kallar det ett hundrameterslopp. Hon förklarar hur helt olika positioner deltagarna befinner sig. I ”skilsmässoloppet” kanske den som tagit initiativet nästan är i mål medan partnern är halvvägs och barnen inte ens fått av sig överdragskläderna. Ibland är det dock den som blir lämnad som har en snabbare process.

– Man är ofta i otakt och förstår inte varandra. Då blir det väldigt ödsligt när man inte kan bli tröstad av den man är van att få tröst av. Man vill inte höra att den andre inte älskar en längre och man vill inte tigga om kärlek. Ändå gör man det. Fast den andra kanske har sagt att han eller hon älskar en annan. Det kan ta lång tid innan man ens är i kapp sig själv.

Under tiden slåss man med sina bilder av vem man är. ”Den som inte skiljer sig” eller ”den som är en del av ett par, en kärnfamilj” eller den som är ”en god förälder” till sina barn, det vill säga inte sån som separerar och låter barnen leva varannnan-veckas-liv.

– Något man inte pratar tillräckligt mycket om i dag är att man faktiskt blir bestulen på hälften av sina barns tid vid en skilsmässa, tycker Helen Ahlström.

Att bara vara halvtidsförälder är också långt ifrån de idealbilder många har.

– Det finns sällan en riktigt bra lösning för alla parter. Men jag hör många pappor som säger att de blivit bättre fäder efter en skilsmässa.

Vad pratar paren som kommer till familjerådgivning mest om?

– Om barnen. Och boendet. Om hur man ska hantera alla nya konstellationer.

Bland det värsta barn kan råka ut för är föräldrar som är deprimerade för att de skiljer sig och föräldrar som är förälskade, understryker Helen Ahlström.

– I båda fallen är man egocentrisk och går helt upp i sitt tillstånd. Ofta har man svårt att se barnens behov. De får bara åka med på vagnen som sladdar än hit, än dit. Det är svårt att hålla fokus på barnen. När man är i kris och har ångest får man ett inåtfokus, orkar inte, blir lättirriterad. Har man stark ångest blir det svårt för barnen.

Efter skilsmässan måste det handla om barnens rätt till sina föräldrar, inte om föräldrarnas rätt till sina barn.

– Som ett barn sa: ”Sluta prata om mammas vecka och pappas vecka, det är mitt fucking life”.

Men det är inte alltid bara negativt för barnen att gå igenom svårigheter. Om föräldrarna klarar skilsmässan och samarbetet efteråt hyfsat bra har också barnen fått något viktigt med sig. Livet kan bli hemskt, det gör ont, men det blir bättre sen.

– Det är livskunskap de kan ha nytta av i egna svårigheter. Vi har haft en tendens att vilja skydda barnen från livet, de ska ta en alvedon så fort det gör ont. Vi människor måste lära oss att hantera psykisk smärta.

– En skilsmässa lär oss i bästa fall att nyorientering är möjlig. Man kan skaffa nya bilder av ett gott liv, en ny identitet och kanske hitta något som passar oss bättre.