Det var något med relationen till mamman som Erik märkte hos Maria så fort de flyttat ihop: De ringde varandra varenda dag. När de bärbara telefonerna kom gick hon dessutom in i ett annat rum. Och så kunde de pratas vid i nästan en halvtimme. Varje kväll.

– Det handlade väl inte om några förtroligheter som hade med mig att göra, men jag blev avundsjuk. Maria tog upp tiden med sin mamma medan jag hade svårt att nå fram och känna närhet.

När andra barnet var knappt två år sa Erik: Du får välja, svärmor eller mig.

Jo, Maria blev kvar hos Erik och nu har de bott ihop i snart 15 år. De träffades som studenter, han nyinflyttad till stan som 22-åring, hon under omskolning och tio år äldre. När de bara känt varandra några månader blev han presenterad för sina blivande svärföräldrar vid julen 1993 och svärfar sa: ”Välkommen i gänget!”

Här fanns pappa lastbilschauffören, mamma kafébiträdet och tre bröder. Erik upplevde att Maria var väldigt mycket dotter i sin ursprungsfamilj, att det var svårt att planera något tillsammans med bara henne och hur hon brukade vädja till honom att följa med när det var dags att träffa svärföräldrarna. Han vet varför: Om han ville göra annat i stället fick han sura kommentarer av svärfar gången därpå.

– På ett ytligt plan kan jag umgås med honom. Han kan mycket om sin hembygd och har alltid gillat att lösa korsord. Det har jag också börjat med som ett försök att närma mig.

Svärmor hade han svårare för redan från början, särskilt med tanke på telefonsamtalen. När de väntade första barnet 1997 och Maria var på väg att kasta sig på luren sa Erik: Kan vi inte få ha det här litet för oss själva ett tag?

– Jag tycker det där är så knepigt. Jag är på en arbetsplats med övervägande kvinnor. Många pratar med sin mamma rätt ofta. Är det normalt, eller? Bara för att man är mor och dotter.

Utvecklade du någon egen relation till din svärmor?

Erik tänker efter. Nej, svarar han sedan. Nej, nej. Och minns 30-årskalaset, när hon kom med en ärvd kaffeservis nerpackad i en papperskasse. Precis när hon hade räckt över sin 30-årspresent till honom, svärsonen, gick botten ur.

Krasch!

Därefter knäpp tyst. Erik insåg att det var han som skulle få skulden.

– Jag ville be svärmor om ursäkt, säger han och berättar hur han försökte rädda situationen genom att slå armarna om henne.

– Det var som att krama en isstod.

Frustrationen han kände över att inte få ha sin sambo Maria för sig själv tog sig alla möjliga uttryck för Erik. Han funderade på nytt jobb, att flytta från stan för att skapa en egen plattform för familjen, att satsa på sitt skrivande helt och hållet – eller ge upp. Han hade försökt allt när han drog det till sin spets hösten 2002: Du får välja mellan mig och din mamma.

– Maria blev hysterisk, la sig på sängen och skrek i flera timmar … Nåja, en halvtimme kanske. Jag ville att vi skulle gå till en psykolog tillsammans, men hon vägrade följa med. Så fort det handlade om mig och hur jag mådde började hon prata om hur hon hade det själv.

Året därpå blev Erik så intresserad av en tjej på jobbet att han på allvar funderade på att bryta upp. Det som fick honom att hejda sig var teckningen han fick av sin då sexårige son: Han själv – det såg man på skäggstubben – iförd kockmössa. Pappa hemma.

– Men jag fick så mycket energi av det där att jag behövde göra av med den någonstans. Det var då jag började gå till psykologen själv.

Psykologen hjälpte honom att se vad svärmor var för en person, och han fick lufta sin skräck för att Maria skulle bli lik sin mamma:

– För mig vore det olyckligt om våra barn skulle prata med Maria precis varenda dag som vuxna. Det är som om man söker närheten hos sina barn om den inte finns mellan föräldrarna. Tänk om det är på väg att bli likadant för oss – för att Maria inte känner närhet till mig.

Förstod psykologen vad du brottades med?

–Ja, och jag lyckades förstå min svärmor bättre. Då förstod jag också Maria bättre.

Vad var det du förstod?

– Att också jag är viktig! Jag fick markera: Det är du och jag som har ett liv tillsammans. När Maria märkte att jag laddade för att säga ifrån, kom hon med förslag om att gå på bio eller något. Men det är som om hon har för stor respekt för sina bröder – varför skulle det vara ett så stort steg att be dem vara barnvakt? Varför ska det vara så svårt att få höra henne säga: ’Det är Erik och jag’?

Efter ett par år med cancer dog svärmor i januari 2004. Då blev allt mycket lättare och Erik erkänner att det ”nästan var som att gå och vänta på att någon ska dö”.

–Det var också bra att det skedde i den ordningen. Maria har litet mer distans till sin pappa.

Men sedan dess är det svärfar som ringer varje dag. Erik hör på Marias svar i telefonen på kvällen att han har åsikter om att hon inte hörts av än: ’Jamen, pappa, vi har haft fullt upp i dag…’

– Han är som en fågelunge som ska bli matad hela tiden, säger Erik. Så nu är det svärfar det handlar om, jag tycker Maria jämt är där och städar och fixar och grejar.

Erik beskriver sin 85-åriga svärfar som ett barn som behöver omedelbar behovstillfredsställelse, uppfattar sig som universums centrum och har svårt med närhet. Som när svärmor var sjuk och han satt och visslade i köket.

– När han blir nervös och inte vet vart han ska ta vägen, då går han och visslar.

Det har Erik lärt sig – den hårda vägen. En gång när svärfar var på besök hos dem kläckte han ur sig till Erik: ”Du är väl en riktig toffelhjälte!” Då tog Erik ett varv runt huset, kom tillbaka och meddelade lugnt att han blev väldigt ledsen för det svärfar hade sagt.

Svärfar svarade med en utskällning.

– Och sedan gick han och visslade en hel eftermiddag. Jag blev mest sur över att Maria inte sa ifrån till sin pappa. Men jag har aldrig fått säga ett ont ord om hennes föräldrar. Över huvud taget har hon en himla respekt för sin familj.

Det där har Erik utnyttjat. Om han uppfattar att han har en för svag röst har han kunnat gå via en av bröderna. Som när svärmor hade dött och Maria var hos sin pappa direkt ”som en hemsamarit” –då tog Erik ett snack både med henne och hennes bror. För när bröderna säger saker till Maria, ”då jävlar sätter det fart” …

Vad hände mer när svärmor dog, som du tyckte lättade?

– I somras gifte vi oss! Vissa av våra steg har vi tagit när någon i familjen dött. En av de äldre bröderna var alkoholiserad, och honom tog Maria också hand om så mycket att jag fick fråga: Vem betyder mest? När han dog kunde vi skaffa barn. Och nu gifte vi oss. Men superhemligt …

Ingen skulle få veta, berättar Erik, inte ens svärfar. När Maria ringde honom efteråt blev det helt tyst i luren.

– Det var verkligen ett steg i rätt riktning, utbrister Erik bestämt.

– Sedan gav svärfar oss stockrosor att sätta i trädgården så vi kunde tänka på vår kärlek.

Erik har fått frågan förr: Varför har du stannat kvar? Och svaret är detsamma den här gången: för att förhållandet frigör en massa kreativ kraft och energi. Så mycket som han skrivit nu och fått ur sig hade aldrig inträffat annars, säger han.

– Vi har alltid haft en fysisk närhet, men först nu börjar den själsliga närheten komma smygande. Kärleken har fått ett annat allvar.

Och nu, när barnen är större och själva ironiserar över sin morfar, tycker han att Maria också är med på noterna. Hon kan till och med säga att hon hoppas han inte lever tio år till.

– Det tyder på att hon har fått litet mer distans till sin pappa. Nästa steg är att hon inte ska knyta barnen alltför hårt till sig.

Personerna som Erik talar om heter i verkligheten något annat.