Han berättar om smärta, en avgrundsdjup smärta, som en total förintelse. Vissa tider har han bara legat. Som förlamad, i ett näst intill outhärdligt tillstånd.

Jordenruntseglaren och läkaren Roger Nilson talar inte om när han rycktes över sidan av båten utanför Kielbukten 1976 med en vajer runt halsen som en giljotin. Eller om sjöborrenålarna han fick in i fotsulan i Västindien 1981 och som hans dykarkompis skulle krossa genom att banka rakt på dem med en planka. Eller om Själland runt 2005, när han i över 40 knop kastades in i ett spant, bröt axeln så det krasade och kände sina fyra framtänder ramla runt i munnen ”som läkerol”.

Nej, för Roger Nilson är den själsliga smärtan värre, den som hann ikapp honom när han slutade med sitt missbruk. I boken Mot stormens öga (Prisma) som kommer ut om ett par veckor berättar han visserligen mest om tävlingsseglatserna, men också om ett helt liv med damer – utan en enda fast, varaktig relation. När ”tusen kvinnor inte räcker och en enda är för mycket” har man ett patologiskt förhållande till förälskelser, romantik och sex, är hans definition på vad han hållit på med sedan 20-årsåldern.

Nu återkommer han gång på gång till det faktum att han inte haft ”självsex” på 15 månader och på nästan två år inte kommit närmare en kvinna än en kram.

Roger Nilson har en mörkblå t-shirt med texten Swedish Match Global Team över bröstet. Mellan takbjälkarna i saltsjöbadsvåningen står ett antal troféer. Segelaffischer och bokhyllor klär väggarna. Flera titlar ska hämtas och läggas på bordet framför mig under intervjuns gång: Kärlekens dysberoende. Sund kärlek. Casanovakomplexet. Facing Love Addiction. De senaste tre åren har Roger Nilson fört en regelrätt kamp mot sitt eget beteende. Nu har han fyllt 58 och tänker mindre på sex än han gjort sedan han var sju år.
– Jag kommer ihåg hur det började, hur onanin lättade på en inre tomhet. Och att det var en enorm befrielse.

Nej, han minns inga sexuella övergrepp i barndomen. Bara en emotionell ödslighet, som om han var en tom ö i familjen hemma i Skövde. Medan föräldrarna stöttade honom i allt praktiskt, ”de trodde mera på mig än jag själv”, fanns där alltför litet känslomässig närhet och kontakt.

– Min syster och jag lärde mor att kramas de sista åren i hennes liv. Det hade hon aldrig kunnat när vi var små.
Ett annat minne är från Roger Nilsons tidiga tonår på 1960-talet då hans mamma kom på honom med porrtidningar: ”Sånt där håller bara fula gubbar på med”.

Tjejer på riktigt satte inte igång förrän på Sjökrigsskolan i Stockholm.
– Mellan 20 och 30 var det ändå mer lekfullt. Mina flickvänner då var sunda, hela människor – men bara intressanta i en, två, tre månader. Det fanns ju andra … Jag kom hem från sjön, träffade någon ny, gjorde slut med den gamla. Så höll det på.

Hela tiden tänkte Roger Nilson att han skulle gifta sig och skaffa familj när han var 35. Då började han istället bli som besatt. Han minns första gången, på båten the Drum 1985 med en engelsk rocksångare. Många och väldigt unga kvinnor figurerade omkring dem, 20-23-åringar som skulle göra en reklamfilm för jeans.
– Jag ville plötsligt vara med allihop. Besattheten, att försöka få alla deras telefonnummer, sög tag i mig. Det var nästan otäckt.

Roger Nilson kallar det för att han gick in i sökfasen i sitt beroende. En del finns kvar än i dag: Så fort han kommer in bland andra människor scannar han av vilka kvinnor som är attraktiva. Förr handlade denna överblick också om tillgänglighet. Vem vill ha sex? Vem kan bli en potentiell partner?
– Så småningom blev jag allt mer destruktiv, tills det närmade sig panik. Jag skaffade hela tiden en massa telefonnummer, ville ringa alla och tänkte samtidigt: Hur ska det här gå till? Jag vill ju ha en relation!

Men jakten och erövringen tog över, ett slags ritualer som har utgjort de starkaste drivkrafterna i Roger Nilsons beteende. Han säger att han upplevt en enorm spänning i att jaga kvinnor, att det är en del av drogen som kan dra med honom än i dag. Bara att vara ute på stan en sommardag … Då gäller det att inte gå fram till kurviga, lättklädda unga kvinnor. Han vet ju hur skicklig han blivit på att få kontakt och skaffa deras telefonnummer.

Så här går det till: Roger Nilson börjar bara prata, men kommenterar absolut inte utseendet – ”det är osofistikerat”. Istället hittar han snabbbt något gemensamt och neturalt att spinna på. Det viktiga är att det blir avspänt och tryggt, att hon inte tror att han vill ha något tillbaka. Och ändå slutar det ofta med att Roger Nilson erbjuder sin hjälp: Om hon ger sitt telefonnummer, eller ännu bättre, han ger sitt …
– Det skadar ju inte nå‘n, brukade jag tänka. Men det drog bara igång mig att gå från förförelse till erövring. Det var som en delpersonlighet i mig, och när den tog över var jag bortom all kontroll. Det var tvångsmässigt. Jag var närmast psykotiskt tvungen att göra så.

Vad står erövringen för?
– Att jag har lyckats och kan bevisa att jag duger åt henne. Hon tycker om mig så mycket att hon vill ha sex.
Jakten, erövringen, bekräftelsen, ibland också en längre förälskelse. Men när den var över, var hela förbindelsen slut för Roger Nilson. Då har han alltid stuckit.

I de få relationer som blev längre än några månader hände det dock att kvinnan inte orkade längre – men då ”kom suget tillbaka”, som Roger Nilson säger. Han ville igen. För att på nytt avvisa. Och gå tillbaka. Och avvisa.
– Då är det ju något som är fel. Det är ju när förälskelsen övergår i nästa fas som man kommer i kontakt med djupare lager i sig själv – sådant som jag aldrig gått igenom i en relation.
Men så fort det blev närhet och intimitet, så …

Vad hände med dig då?
– När erövrandet skett och det började bli vi två kändes det alltid som om jag hamnade i fängelse. Det var som en död. Panikkänsla, jag måste ut – som om jag skulle bli uppäten. Helt motsatt känsla från det wow det var i början, när hon skulle vara lösningen.

I boken funderar du på om det också kan handla om kvinnoförakt. Är det så?
– Jag har märkt att jag kickat på att avvisa kvinnor. Känt en lustkänsla i att se dem må dåligt. Som om jag ville jag dra ned andra i samma skit för att jag själv inte mådde bra. Då ville jag skada. Det var en otäck känsla att upptäcka.

Har din sexualitet varit till glädje också?
– Ja, i de mer intima relationerna. Då har sex blivit mer njutningsfullt. Då har jag ofta känt mig närvarande.

Hur mycket handlar ditt beteende annars om sexuell tillfredställelse?
– Ingenting, bara en tillfällig medicinering. Ibland var det en jakt på ren sex, men oftast jagade jag den perfekta kärleken. Jag tänkte alltid att nu hade jag träffat ”den rätta kvinnan”.
Det hände så sent som förra sommaren när en ung ryska oväntat ringer honom från Vikingterminalen. Visst kan Roger Nilson hämta! Men när de ”hamnar” på en ö i skärgården börjar hon klä av sig topless. Samtidigt som lockelsen drar iväg med honom kommer en mycket bekant tanke som Roger Nilson kallar en fantastisk, romantisk idé om att hon är ”den rätta”.
Den här gången stod han emot.

– Som värst kunde detta inträffa en gång i veckan, med samma intensitet. På nolltid kunde jag skapa ett helt liv med den där människan. Och visst, det är mänskligt att bygga luftslott. Skillnaden är att missbrukaren också flyttar in.
– Och alla dagböcker jag skrev, i dag jag ser jag ju hur jag maniskt upprepade mitt beteende. Hur var det möjligt att inte se att det var tvångsmässigt? ”Nu har jag hittat den rätta” – kanske femtio gånger per år. Vilken djup förnekelse!

Men din övertygelse om att hon var ”den rätta” måste du ha använt för att rättfärdiga din sexuella plan?
– Javisst. Men motivet bakom var att objektifiera kvinnan.

Och vad handlar objektifieringen om?
– Att hon inte blir en person, utan ett medel. Hon blir min drog, som en flaska sprit inför alkoholisten. Den mänskliga aspekten försvinner nästan helt.

I boken känns du väldigt pojkaktig i ditt förhållande till kvinnor. Varför måste pojken vara kvar i dig, tror du?
– Jag behövde kontroll. Och allt starkare sexuell stimulans för att bli upphetsad och tillfredsställd. Det är som med vilket missbruk som helst, toleransen ökar och man behöver mer av drogen. Ju sjukare jag blev, desto yngre och mer skadade var de kvinnor jag sökte upp. Om de var lost i livet och hade dålig ekonomi, kunde jag hjälpa dem med pengar – det var också kontroll. Jag tror jag lagt ned nära två miljoner kronor på kvinnor. Betalat mängder med terapikurser för att jag tyckte de behövde ändra sig först. Sedan kunde vi bli ett par.
Han skakar på huvudet åt sig själv.

Efter seglingarna var Roger Nilson extra sårbar. Kickarna efter de ofta livsfarliga strapatserna efterlämnade en fruktansvärd tomhet. Om ingen ringde honom på några timmar kunde tankarna komma: Jag är ensam, jag har inga vänner. Omedelbart fick han känslan av vanmakt. Och sedan kom lösningen: Ring henne, porrsurfa, onanera. Han blev rabiat efter bekräftelse och sex, säger han. Till sjöss var seglingskickarna drogen, i land blev det kvinnorna.

Som värst var det våren 2004. Roger Nilson tog planet till Bukarest för att träffa en 22-årig rumänska som han känt i ett par timmar. Den före detta pojkvännen dök upp i hennes lägenhet.
– Tjejen var relativt okej, men hade varit ihop med en kille ur maffian som var svartsjuk och dödade folk som flugor. Han satt i rummet bredvid med automatvapen. Det blev biljakt i stan och jag brukar tänka på att jag kunnat vara spårlöst borta nu. Ingen visste var jag hade åkt. Förstår – om jag hade hamnat på en soptipp i Rumänien? Vilka löpsedlar. ”Roger Nilson försvunnen”.
I stället skulle en annan löp­sedelstext få stopp på Roger Nilson. Han behövde en läxa till för att erövringen av kvinnor skulle upphöra.


Fotnot: Berättelsen om Roger Nilson fortsätter i morgon.