Henrik har valt att vara anonym i artikeln eftersom ett av hans tre barn ville ha det så. Två av barnen är helt öppna med att pappa har pojkvän numera. Varannan vecka bor barnen hos Henrik, pojkvännen Rikard och deras hund.
Foto: Dan Hansson
Alla blev förvånade när trebarnspappan Henrik kom ut som 37-åring. ”Du höll mig vaken en hel natt”, sa någon i hans närhet. Inte ens gayvännerna hade anat. Själv hade han inte heller känt någon medveten längtan förrän långt efter 30.
Henrik hade varit fullt upptagen och till freds med fru, barn, hus och karriär.
–I efterhand har jag insett att den fina samhörighet jag känt med män handlat mer om attraktion än om vänskap. Men jag var inte medveten om det då.
I tonåren hade han ett oskyldigt homoäventyr.
–Skulle jag ha vuxit upp i dag hade facit sett annorlunda ut för mig. Men då existerade inte tanken att jag skulle vara funtad på något annat sätt än de flesta.
Henrik växte upp i en liten stad. Homosexualitet ”fanns inte” där på 80-talet.
–Jag extrajobbade i en klädaffär. En av säljarna var öppet homosexuell. Han levde ensam, det fanns väl inget val för honom. Klart att man inte ville vara en sån.
Samhällsklimatet målade in mig i fru-och-barn-hörnet, menar Henrik som är övertygad om att han inte hade klarat att ta steget fullt ut då.
Han blev väldigt kär i tjejer i tonåren och funderade inte särskilt mycket över något annat.
En kort tid efter att han hade flyttat till Stockholm som 20-åring blev han himlastormande förälskad i Katarina. Andra tankar kunde lätt raderas bort, förklarar Henrik som också hade en stark längtan efter barn tidigt.
–Som medicinare är jag bekväm med att inget är svart eller vitt. Man måste inte leva ut allt.
Henrik och Katarina var ihop i fyra år innan de gifte sig. Ett år efter bröllopet kom första barnet.
–Nu i efterhand har jag förstås funderat fram och tillbaka om det var äkta det jag kände då. Jag kan inte komma fram till annat än att det var det. Jag hade inget att jämföra med då. Och jag är glad för den tid som har varit. Den har gett så mycket.
Som de flesta förhållanden gick det upp och ned. De hade en svacka efter första barnet. Båda skulle hitta nya roller, Henrik kände sig lite undanskuffad som man. Så fick de ett barn till.
–Då hade vi det bra. Men ett år efter att vi hade fått vårt tredje barn blev det som om tonen oss emellan inte var bra. Det blev början till slutet.
Henrik började tvivla på sin identitet.
–Vi har alltid haft en bra kommunikation. Jag sa väl inte då att det var min sexuella identitet jag funderade över utan att vi inte fungerade i vårt förhållande. Jag bad henne att åka iväg med barnen en vecka för att reda ut saker och ting. ”Du får ge dig till tåls. Sen får vi prata”, sa jag.
Under den veckan hann Henrik träffa en kurator på RFSL. På en jobbresa en månad tidigare hade han träffat en man som berörde honom starkt.
–Det slutade med att vi kysstes. Men jag kunde inte bedra Katarina. När hon kom tillbaka berättade jag. Vi kände varandra så väl att hon hade märkt att något var fel. Det var jättejobbigt för oss båda. Jag var inte säker på var det skulle sluta.
Henrik och Katarina tog en paus. Gick i terapi på varsitt håll. Träffade en familjerådgivare. Under två månader försökte de lappa ihop förhållandet. Katarina trodde att de kanske kunde nysta upp problemet och hitta tillbaka till varandra.
–Det hade varit den enklaste lösningen. Men jag måste få prova det här, sa jag. Hon förstod fast det var oerhört smärtsamt. ”Då kanske du inte har någon att hitta tillbaka till”, sa hon.
Damen på familjerådgivningen var proffsig, tycker Henrik. Hon fick Katarina att inse att relationen Henrik och Katarina nog var färdig. Förtroligheten, intimiteten och omtanken fanns kvar, men inte det som borde finnas hos ett par.
Katarina ställde förstås många frågor om vårt förhållande verkligen hade varit så bra.
–Mitt ärliga svar var att det var sanningen då. Känslan, förälskelsen var äkta. Det kan man inte ta ifrån oss.
De avslutade sin relation, lite med tanken ”det kanske blir vi två ändå”.
Ännu efter separationen kunde de stötta varandra i den gemensamma sorgen, mer på telefon än om de möttes öga mot öga.
–När turbulensen var över kände jag en väldig sorg och saknad. Allt det som var till ända. Jag blev klar över att jag aldrig skulle nå tillbaka till något liknande. Jag ville ju ändå ha ett liv i tvåsamhet. Men med en man.
Det var en otrolig kontrast att leva ensam. Henrik hade bara varit singel ett år mellan 19 och 20.
–”Ska du ha massor av sexuella kontakter nu?” sa Katarina i någon diskussion. Det hade jag inte tänkt mig. Jag var rädd för att bli sårad. Ute i svängen verkade det finnas många som var brända.
Under en period, ett halvår ungefär, kände han sig attraherad av både män och kvinnor och tänkte att han nog var bisexuell. Men det här med att titta på kvinnor som han alltid hade gjort försvann gradvis. Efter ett tag var pirret borta.
–Nu går det inte med kvinnor längre. Jag har hittat hem. Det är något kemiskt och det är ovanligt med lappkast tillbaka.
Trots vissheten tyckte Henrik att det kändes hopplöst svårt att hitta en man med gemensamma intressen, någon att leva med.
–När man har barn minskar urvalet, särskilt som homosexuell. Som straight ingår det i bagaget hos en nyskild 40-åring. Färre homokillar har tre barn … Det skrämmer definitivt de flesta, inbillade jag mig.
Henrik tänkte att han fick koncentrera sig på barn och jobb de närmaste tio åren. Leta partner fick bli ett senare projekt. Men det gick fortare än han trodde att hitta kärleken. Efter två år träffade han Rikard.
–Vi har varit tillsammans i tre år och det är fortfarande lika starkt. För mig är det tydligt att lukten är rätt. Min ex-fru luktade visserligen också väldigt gott. Men med tjejer har jag varit mer hämmad sexuellt. Inte velat göra allt. Som oralsex. I dag är det tvärtom.
Men en sak han tänkt på är att han alltid har hållit om Katarina när de varit ute på stan eller på stranden.
–Man kunde se att vi hörde ihop. Nu måste jag stå ut med alla stirrande blickar om jag gör så med Rikard. Jag försöker göra det, men måste ändå läsa in situationen. Kan det bli en hotbild? Jag saknar den öppenhet man har som heterosexuell. Homovännerna ser det inte på samma sätt. De är så intränade i det att de inte ser vad de undviker. Yngre är i och för sig mer öppna.
Priset för att komma ut är också olika i olika miljöer. I Henriks medicinska värld är acceptansen stor. Det väcker inte särskilt mycket uppmärksamhet alls, medan i Rikards teknikeromgivning är det betydligt svårare. Han är inte öppen utan har valt att svälja kollegornas bögskämt.
–Lyckligtvis har jag haft bra vänner, bland annat ett homosexuellt par som själva varit tillsammans i ett kvartssekel. Katarina och jag har känt dem sen vi var 24. De har betytt mycket för mig.
I dag bor Henrik och Rikard i radhus strax utanför Stockholm.
–Det var mycket snack innan vi flyttade in. Några associerade två homosexuella män med glitter och glamour. Men alla är inte likadana. Grannarna var korrekta och trevliga förutom mannen närmast oss. Han var butter och misstänksam tills det blev städdag i längan. Då hamnade han och Rikard i samma arbetslag. Där vände det. När jag fyllde 40 var han den första som kom med en blomsterkvast på morgonen.
Hur har barnen tagit omställningen?
–Det är klart att allt detta har varit jättejobbigt för dem. Jag och Katarina berättade för rektorn och lärarna, så att de skulle veta att det förutom skilsmässan fanns en annan dimension.
Det har varit enklare för döttrarna, men den yngsta är den som vill att pappa ska vara anonym i artikeln eftersom hon bara har berättat för tjejerna i sin klass. Killarna har hon inte vågat lita på ännu. Ändå har en av killarna i klassen en pappa som gått igenom samma sak.
–Mellandottern hade en period när hon inte ville följa med och handla när Rikard var med. Hon skämdes för att hans namn stod på brevlådan. Men plötsligt så ändrades allt. Hon chattade med en ny kompis och skrev ”jag har en svår sak att berätta”. Det omedelbara stöd hon fick gjorde att hon är helt öppen i dag.
Katarina oroade sig en hel del för att barnen skulle bli mobbade, men allt är lugnare nu när det inte har blivit så. Hon träffade en ny man ganska snabbt.
Nyligen var de på 40-årsfest tillsammans allihop alla fyra.
–Tänk att vi har landat båda två. När vi var nyskilda och olyckliga sa Katarina: ”Jag kommer aldrig att träffa någon ny” och jag kände likadant. Det finns möjligheter för de flesta, avslutar Henrik trösterikt.
Namnen i artikeln är fingerade.
