Familjen Söderberg-Dahlberg bor på en liten bergknalle med utsikt över en vik i Kummelnäs sydöst om Stockholm. Här slog de ned sina bopålar redan innan barnen kom. I början undrade Kajsa vad som var poängen med ”att sätta sig i bushen”.

– Det var en resa kan jag säga, berättar Kajsa. Jag är uppvuxen inne i stan i Uppsala. Som vuxen hade jag alltid bott i Stockholms innerstad. När Arne flyttade från sitt hus utanför Gislaved till min lägenhet bodde vi på Söder, men han ville tidigt skaffa ett nytt gemensamt boende, gärna ett hus.

Som nyinflyttade i Kummelnäs hade de bara en bil. Bussarna går sällan och för Kajsa, som var van att gå vart hon än skulle, blev det en stor omställning.

– Då blev jag lite bekymrad, säger Arne. Jag ringde till SL och frågade om de inte skulle dra en busslinje här, för jag trivdes direkt med den stora tomten och allt.

– Det var först när Gustav började på dagis som jag rotade mig ordentligt. Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans, säger Kajsa.

Arne är just nu pappaledig från sitt jobb som personalchef på ett livsmedelsföretag. Kajsa Söderberg är journalist på en branschtidning. De bjuder på kaffe och hembakad äppelkaka medan vi pratar om vad som hänt med deras parrelation sedan de träffades. I vänkretsen är Kajsa och Arne kända för att måna om sin relation, även om de har hunnit få tre barn under sina drygt tio år tillsammans.

 Kajsa och Arne blickar tillbaka till perioden då Arne bodde på landet utanför Gislaved och körde upp till Kajsa i Stockholm på helgerna.

– Jag hade gjort en ”kravspec” innan jag träffade Kajsa, säger Arne och skrattar.

I hans grabbgäng hade de konstaterat att nu vid 30 borde det vara dags att stadga sig. Arne skämtade om att han helst ville träffa en tjej från sin gamla hemstad Uppsala, gärna akademiker och blond.

– Och så kommer hon! Jag vågade nästan inte ta kontakt med dig för du var en så där riktigt glad tjej som jag tyckte om. Det var som om jag hellre ville ha dig som en dröm. Tänk om jag sabbar allting, tänkte jag.

Varma känslor växte till sig fort även från Kajsas sida, de blev ett par och efter ett tag insåg Arne att om han skulle få behålla sin blonda akademiker gällde det att flytta på sig. Kajsa var etablerad som journalist i Stockholm.

– När jag kom upp till dig på fredagskvällarna hade vi ofta någon diskussion, minns Arne. Vi slipades nog av under den där tiden.

Kajsa håller med och berättar att de reste mycket som par och hann skaffa en gemensam minnesbank innan det blev dags för hus och barn.

– Jag kommer ihåg vilket uppvaknande det var att få barn, i alla fall i början. Redan på förlossningen när hjärtljuden gick ner … Först när barnmorskan sa ”Ni kommer inte att komma här­ifrån ensamma” så fattade jag. Sen har det varit en process, säger Arne.

Det var mycket påfrestningar i början, berättar de. Gustav var laktosintolerant och hade ofta ont i magen.

– I början förstod vi ju inte varför. Man gör ju allt för första gången med första barnet. Men vi hade en väldigt stark kärlek, säger Kajsa.

– Ja, kärleken fanns hela tiden. Vi läste om att många par skiljer sig redan när det första barnet är litet men det var aldrig ett alternativ för oss, säger Arne.

Ändå var det så tufft under den här perioden att de bestämde sig för att inte prata om sin relation då.

– Har vi det dåligt om ett år får vi titta på det då, bestämde vi, berättar Arne.

Andre sonen Martin kom tätt efter Gustav. Då var allt lite lättare. Erfarenheten fanns, men när han började krypa och gå började dynamiken mellan barnen utvecklas.

– Den hade vi inte räknat med. Det blev en ny prövning. Och två blöjbarn samtidigt var tufft, säger Arne.

Nu är alla relationer i familjen lugnare. Pojkarna är ganska stora och självständiga.

– Med Emma har det bara varit soligt, säger Kajsa.

– Mmmmamma, dadada, säger 1,5-åriga Emma som sitter lugnt och pysslar i soffan mellan mamma och pappa.

– Att vi kan sitta så här och prata hade inte gått med de första barnen, säger Arne.

Några vardagsritualer fungerar som ett kitt i relationen. Varje kväll vid nio när barnen har lagt sig har Kajsa och Arne ”samling”. De dricker te och pratar gärna om politik och andra samhällsfrågor, men lika ofta om familjelivet.

– Vi försöker mota Olle i grind genom att prata ofta och demonerna försvinner ju om man luftar dem lite, säger Kajsa.

– Det måste inte ha med relationen att göra, utan kan handla om något på dagis, om någon kompis som barnen inte leker med som förut. Barnen kanske inte tänker så mycket på det men vi behöver ventilera det, säger Arne.

Ständig förbättring sägs vara ett typiskt 00-talsideal. Känner ni igen det och går det ihop med att ha tre barn?

– Både Kajsa och jag har det i oss att göra saker lite bättre. Stillestånd skulle vara jättesvårt att leva i, säger Arne.

– Vi försöker alltid ha några gemensamma planer som vi underhåller, som en stickstrumpa att fortsätta på. Det kan vara projekt som en resa eller något med huset. Det är ett kitt, säger Kajsa.

Överraskningar, ofta i form av resor, är en annan ingrediens som skapar en positiv laddning mellan Kajsa och Arne.

– Om man lyssnar på andra par tror jag att vi är lite påhittiga. Det är ju inte så svårt om man bara anstränger sig lite. Det bygger upp en spänning, säger Kajsa.

Det har blivit både några överraskningsresor och en weekendresa om året när de har lämnat barnen med mormor.

– De resorna kan vi leva länge på, säger Kajsa.

Fast det som är högsta prioritet är att göra saker tillsammans hela familjen. Ett av sommarens äventyr var att tälta på en ö en ­liten bit hemifrån.

– Vi åkte ut som lustiga familjen i vår lilla, lilla båt med tält och spritkök. Tänk att det gick med lilla Emma! Killarna pratar om ”campingen” fortfarande, ­berättar Kajsa.

– Jo, det där gör vi nog igen även om det var vedervärdigt! säger Arne.

De gapskrattar och konstaterar att ingen av dem sov den natten och att de hade huvudvärk hela dagen efter.

– Förr kunde jag ha varit mer negativ och sagt ”Nej, nu åker vi hem”. I dag biter man ihop mer och inser att man kan välja att vara lite snällare. Vi är så många som ska hålla ihop. Jag ser ju att Arne kämpar också, man hjälps åt och söker inte konflikt på samma sätt, säger Kajsa.

Fast när intervjun är så gott som slut avslöjar de att strax före intervjun hade de en het diskussion om huruvida Arne verkligen måste åka och sjunga för sin gamla lärare dagen före julafton i år igen.

– Vi bråkade så att vi till slut nästan skrattade åt det. ”Ska vi vara osams när vi ska bli intervjuade om vårt parförhållande?” sa vi, berättar Kajsa.