Det är år 1983. 13-åriga Linda ­Örtengren sitter i soffan och tittar på den populära tv-serien Dynastin (originaltitel: Dynasty), en glittrig amerikansk 80-tals­såpa. När sonen i familjen Carring­ton berättar att han är homo­sexuell slår det Linda att …”men det är ju precis som min pappa”.

–Plötsligt trillade polletten ner, berättar Linda Örtengren.

Pappa Kjell hade aldrig berättat något om sin sexuella läggning, men Linda hade samlat intryck och upplevelser genom åren. Hon fick hänga med på paljettbeströdda partaj med pappas polare under hela sin barndom och hans badrumsskåp innehöll mycket mer smink än mammas.

Linda minns festliga tillställningar då killarna kunde bygga upp en scen i vardagsrummet för att sedan svida om till strasstunga klänningar och härma Diana Ross i bästa After Dark-stil. Idag skulle många dagisbarn förstå precis vad det innebär att härma After Dark. På 1980-talet kunde inte Linda dela sina festupplevelser med särskilt många i sin egen ålder.

För henne fanns det inte längre någon tvekan, men hon hade samma inställning som sin mamma. Det var han som skulle berätta för henne, inte tvärtom. Ju längre tiden gick desto mer besviken och ledsen blev hon för att han inte hade förtroende nog att berätta. Hennes föräldrar hade skilt sig när Linda var ett år gammal, men hennes mamma pratade aldrig illa om pappa Kjell.

–Allt hade blivit enklare om jag hade fått veta tidigare. Många frågor snurrade runt: Var jag ett önskat barn? Eller bara ett experiment? Varför gifte sig pappa med mamma? De svaren hade jag velat ha då, i 13-årsåldern. Helst ännu tidigare.

Men pappa Kjell förblev tyst. Linda samlade information, tog reda på vad alla gayställen i Stockholm hette till exempel, och började konfrontera honom. Men han hade alltid någon undanflykt. När han skulle ut på kvällen frågade hon vart och när han ärligt sa vad stället hette kunde hon svara: ”Men det är ju en bögklubb”. Ja, jag ska dit med några kompisar svarade han då. Hon kunde säga ”det är bara bögar som har ring i vänster öra, precis som du”. Han försvarade sig med att det var en modegrej. Att det bara är snyggt.

Hon gav honom massor av chanser att komma ut ur garderoben. I efterhand har han förklarat att han var rädd att hon skulle ta avstånd från honom om han berättade. Men det blev i stället tystnaden som höll på att driva henne bort från honom.

–Som jag ser det var hans tystnad en omsorg om honom själv, inte om mig.

Som liten hade hon bott hos sin pappa varannan helg, mot slutet av tonåren gjorde hon det nästan aldrig. Under puberteten när den egna sexualiteten utvecklas blev funderingarna många.

–Jag tror att de flesta som har en homosexuell förälder funderar mer än andra på om de själva är homosexuella.

Trots att hennes pappa inte var öppen valde Linda själv att berätta ganska vitt och brett om att hennes pappa var gay då, i 14–15-årsåldern. Ingen tog avstånd från henne, många svarade bara med ett tillåtande ”jaha”. Men kommentarer som ”Han kan inte vara bög, då skulle inte du finnas” sårade.

–Idag kan det ju vara coolt i vissa kretsar att ha homosexuella föräldrar. Så var det inte på 80-­talet.

Att barn till homosexuella också ”kommer ut” är lätt att glömma.

–För mig har pendeln svängt några gånger. Efter en period av total öppenhet svängde jag till att inte berätta för någon. Idag väljer jag.

Linda Örtengren säger att hon alltid har haft många killkompisar, både hetero- och homosexuella. En kväll när hon var 19 år gammal hängde hon med några av dem på gayklubb. Hon tänkte tanken att hon kanske skulle stöta på sin pappa när de gick dit. Och … så blev det. Han blev lite omtumlad men också lättad. Pappa och dotter lät sig inte störas av rökridåer och hög musik utan tog tillfället i akt att prata ut ordentligt för första gången. Det här blev vändpunkten i deras relation, men de hade fortfarande svårt att nå varandra på djupet.

Linda styrde nästa steg. Hon kände: antingen tar vi hjälp i kommunikationen oss emellan, eller så får det gå åt pipsvängen med pappa–dotter-relationen. Pappa Kjell sa ja direkt till att de skulle gå i samtalsterapi tillsammans. Sakta men säkert kunde de hitta tillbaka till var­andra.

–Det var jättejobbigt och jätteskönt.

–Ja, vi grinade alla tre om vartannat, kommenterar Kjell Örtengren som håller med om att det var bra att ha en tredje part med i början.

Terapeuten uppmanade båda att lyssna ordentligt på varandra.

Men varför berättade inte du tidigare för Linda?

–Jag trodde kanske inte att hon var mogen för det, men jag hade fel. Hon var mer mogen än jag trodde.

Linda poängterar att det här med att pappa blir kär i killar inte är en stor grej för henne, men sveket, att han inte kunde berätta varför föräldrarna skilde sig när hon bara var ett år gammal, har gjort ont. Framför allt att hon fick vänta så länge på att få veta gjorde henne ledsen. Att acceptera barndomens besvikelser var tufft. Man kan inte ändra det som varit, men faktiskt sin egen inställning till det, resonerar hon. Idag står pappa och dotter varandra mycket nära.

–Det blev helt fantastiskt bra och en stoltare morfar till mina tjejer som är 8 och 4,5 är svårt att tänka sig.

Även Lindas mamma har funnit en ny vän i sin ex-make. Fast det dröjde 29 år efter skilsmässan innan de överhuvudtaget möttes igen – på Lindas bröllop.

– Vi har skitroligt ihop, säger Kjell.

Flera gånger har han bedyrat för Linda att han gifte sig med hennes mamma av kärlek – och för att han inte visste om något annat då.

Linda Örtengren arbetar som psykosyntesterapeut och för några år sedan drog hon igång samtalsgrupper för barn med homosexuella föräldrar. En av grupperna bestod uteslutande av döttrar till män som inte är öppna med sin homosexualitet. Några av tjejerna konfronterade sina pappor efter att ha hämtat styrka i gruppen, men fick nej från sina fäder. De ville inte komma ut.

–Det blir som fenomenet som beskrivs i boken En flodhäst i vardagsrummet, en hemlighet som inte får nämnas och som är oerhört tung att bära. Att behöva ljuga för en förälders skull mår man inte bra av.

Linda Örtengren har även haft individuell terapi med barn till homosexuella och hon tvekar inte om vad som är det bästa för alla inblandade:

–Sanningen segrar och vinner i längden. Det är jobbigt för stunden, men det betyder så mycket. Min önskan är att öppenheten ska bli mer utbredd.

Hon understryker att det är föräldrarna som måste ta ansvar, barnen ska inte behöva göra det.

Inför de egna barnen finns ingen anledning till att tveka inför öppenheten, menar hon. Men visst finns det andra sammanhang då man kan ställa sig frågan: Vad är syftet med att berätta om sin egen homosexualitet eller att en förälder är homo just här och nu? Är det viktigt på jobbet, på den här festen eller resan?

Att komma ut är en ständigt pågående process, både för homosexuella själva och deras barn, eftersom omvärlden fortfarande oftast förutsätter att alla är hetero­sexuella, inte minst om de är föräldrar. Ändå finns en siffra, visserligen omtvistad, som säger att minst 40 000 svenska barn har homosexuella föräldrar.

Känsliga tillfällen har varit när Linda skulle introducera pojkvänner. I början fanns rädslan att pappa Kjell skulle stöta på dem. Hon visste ju att han gillar yngre killar. Men det har aldrig hänt. Lindas man blev knappast för­vånad när han fick veta.

–Om han hade reagerat negativt hade det inte fungerat oss emellan.

På ett bröllop nyligen hamnade Linda Örtengren bredvid en kille som plötsligt drog ett bögskämt. Då kunde hon inte vara tyst. Bordskavaljeren blev det däremot snabbt.

Under en period hade Linda en chattsida på Lunarstorm för barn med homo-, bi- och transsexuella föräldrar.

–Det strömmade in berättelser. Så många tankar snurrar omkring när man precis har fått veta. Kärnfrågan är öppenhet – eller rättare sagt brister på öppenhet.

Många barn var 11–12 år – och väldigt kloka, enligt Linda. Det blev också tydligt hur mycket känsligare frågan är för många som bor utanför storstäderna där fördomarna mot homosexuella och alternativa familjekonstellationer ofta är fler.

–Många har det jobbigt i skolan. Det är inte bra. Kan jag bidra till att stötta någon är det guld värt.