- Kom inte och säg att det där med singelklaner är något nytt fenomen. En sån har ju jag levt med i 25 år, säger Eva Mohlin som genast mejlade till redaktionen efter den första artikeln i serien.
Fast hon erkänner att det är först nu, när begreppet singelklan ringar in hennes gamla kompisgäng från Malmö, som hon tydligt ser att många har varit singlar länge eller i alla fall ofta - och att ungefär halva skaran, som i dag är runt 45, lever ensamma. De som har stadgat sig har i regel gjort det ganska sent. Och de bortåt 25 personerna i klanen har sammanlagt färre än tio barn. Bara ett enda par har så många som två barn. Flera är ensamstående mammor.

Eva Mohlin själv har inga barn, men hon är - nästan till sin egen förvåning - numera gift och bor i hus utanför Köpenhamn (en förstad till Malmö som hon skämtsamt säger).
- Jag hann bli 38 innan jag gifte mig och det krävdes en sjutusan till karl för att locka mig ur den starka gemenskapen med vännerna. Det gjorde nästan fysiskt ont i början när jag
flyttade till Danmark och inte träffade dem lika ofta. Många gånger funderade jag på om jag verkligen gjorde rätt. Motgiftet var att konstatera alla sprickor som gör att gänget inte är lika tajt som förr.
Efter 18 år med den här klanen som familj hände det som fick henne att skruva sig loss från polarna i Malmö. Under en anställningsintervju i Köpenhamn slog kärleken ned som en blixt från klar himmel.
- Oj, ska jag gifta mig med den här mannen, tänkte jag med en gång när jag satte mig ned framför mannen som skulle intervjua mig, berättar Eva Mohlin.
Han tog två veckor på sig innan han var inne på samma spår.
För Eva Mohlin, som var kvar i sin singelidentitet länge efter mötet med Ken, var det förstås ett stort steg att göra något så borgerligt som att gifta sig. Fast så blev det. Ett litet bröllop i Rådhuset i Malmö med bara två klanmedlemmar inbjudna, samt mamma och några kompisar till maken.

Direkt efter bröllopsmiddagen bar det av till klanens stamkrog. Förstås. Där fanns det många som ville fira.
Inte minst personalen som bjöd på champagne. Gissningsvis är det inte alldeles ofta som krogens stammisar far åstad och gifter sig. Den danske maken har dock aldrig tagit sig in i klanen.
- Nej, han backade direkt. Men han har ingenting emot att jag åker in till Malmö och träffar de andra någon gång i månaden.

Många i den gamla klanen träffas fortfarande regelbundet. Helst på puben Bullen på Storgatan i Malmö. Hit kan man gå utan att ha stämt träff med någon. Alltid dyker det upp någon i klanens inre eller yttre cirklar om man stannar några timmar.
- Ja, det låter ju hemskt. Som om vi dricker väldigt mycket, men det gör vi inte. Poängen är att ha en mötesplats.
Krogen Bullen är ett legendariskt Malmöhak som invigdes 1906 och som blev stans första pub i engelsk stil på 1970-talet. Då med namnet The Bull”s eye, därav Bullen. Ett populärt vattenhål som förändrats förvånansvärt lite medan andra krogar byter namn, inredning, personal och gäster nästan varje år.
Eva Mohlin har aldrig märkt att några i det här
gänget har varit stressade av känslan att det är dags att bryta singelskapet och skaffa barn.
- Jag har faktiskt aldrig hört någon snacka om det fast vi passerat både 30 och 40 tillsammans.
Hon tycker visserligen att kompisarna numera inte är tillräckligt nära varandra för att kallas en klan, men gemenskapen är ändå stark. Det finns en enorm källa av gamla minnen att ösa ur.

Allt började runt 1980 då Eva och hennes kompis Lotta tillbringade kvällar och nätter på KB (rockklubben Kulturbolaget i Malmö) och lediga dagar på Café Maritza på gågatan mitt i stan. På den tiden gällde Arlövsrockaren Kal P Dals devis: ”Hellre rock”n”roll än ett stadigt kneg”.
- Vi blev snabbt ett gäng på runt sju-åtta personer som hängde tillsammans. Vi bestämde aldrig träff för alla visste var vi var. Flickvänner och pojkvänner kom och gick. En del lyckades ta sig in i klanen för att stanna. Andra förblev utanför.
- En pojkvän jag hade några år senare kallade oss för ostkupegänget. Det säger väl allt om hur svårt det var att ta
sig in. Vi hade vår lilla sfär.
Hon tror att det finns många grupper som träffas så här. Särskilt i 20-årsåldern då många har mera tid. För det krävs lite sittning på kaféer och krogar för att kitta ihop en klan. Samma humor, gemensamma upplevelser och, icke minst, snacket om allt man varit med om tillsammans som kan bygga minnena till myter. Sedan är det nog ändå ganska unikt att man ännu efter 25 år har en stamkrog där många i gänget fortfarande ses.

Det som kännetecknade den här klanens tidiga medlemmar var att många hade lite knackiga familjerelationer.
- Det fanns de vars föräldrar var döda, några som inte hade kontakt med sina föräldrar. Andra hade inga familjemedlemmar i närheten.
En annan sak som stärkte gemenskapen var lusten att resa. Under 1980-talet var det fortfarande hyfsat lätt att få tag i tillfälliga jobb och det gjorde det möjligt att resa, komma tillbaka och jobba lite, resa igen.
Eva Mohlin hade utbildat sig till dataprogrammerare, ett bra jobb att ta med sig utomlands. Under några
år blev det Nya Zeeland.
- Då var jag i 25-årsåldern. Du vet, man är trött på alltsammans och känner att nu ska det hända något! Det är i den där åldern när man kan allt och klarar allt.
Medan hon stannade på öarna långt bort i den södra hemisfären kom en av de närmaste i klanen, Anders, och arbetade på Nya Zeeland han också. I två omgångar.
- Han stannade i två år och jobbade som ekonom. Första gången han kom hade han sin flickvän med sig.
Flickvännen blev aldrig klanmedlem, berättar Eva, och förhållandet tog slut efter resan. Men det hade inte med den speciella gemenskapen att göra. Andra klanmedlemmar kom på besök under kortare semesterresor, men helt klart är att många i gänget har minnen från ungdomens glada dagar på Nya Zeeland. Mycket av snacket i en klan handlar om att minnas tillsammans.
- Det är klart att det blir outhärdligt för en utomstående att lyssna på ”åh, kommer du ihåg när vi gjorde det 1986?” Jag vet själv hur det var när min nyzeeländske pojkvän träffade sitt gamla gäng från
Teacher”s college, lärarutbildningen. De hade sina gemensamma minnen, skämt och koder. Jag fattade inte ett dugg och kände mig helt utanför.

Klanen med Bullen som centrum har hjälpt varandra under årens lopp. De har varit ovänner, visst, men ändå varit så mycket mer förlåtande än mot familjemedlemmar. Vad beror det på?
- Jag tror att man får lov att förändras mer så länge man inte tar avstånd från gruppens åsikter alltför mycket. Vi i vår klan är inte homogena.
Många olika yrken finns representerade: sekreterare, konstnär, ekonom. Flera egna företagare.
- Det är mycket självständiga människor. Lite ensamvargar som bundits samman.
Eva Mohlin säger att om någonting allvarligt skulle hända henne så är det till det här gänget hon skulle vända sig för att få hjälp.
- Om jag mot förmodan skulle skiljas eller hade andra problem skulle jag i första omgången vända mig till klanen. Inte till mamma. Hon skulle ställa så många frågor och bekymra sig mycket.
Numera rör sig snacket i gänget inte så mycket om
konserten nästa lördag utan mera om huruvida någon känner en bra hantverkare som kan lösa VVS-problem. Men funderingarna på en framtid lite längre bort har också dykt upp. En sen kväll på Bullen kom de första idéerna om en pensionärsklan upp.
- Vi var några stycken som funderade på hur det ska bli när vi blir gamla. Många är ju singlar och ensamföräldrar. Tanken att man skulle skaffa ett stort hus tillsammans och flytta ihop dök upp. Då kan vi ta hand om varandra på äldre dar också.
Att satsa lika hårt på sina egna familjemedlemmar eller släktingar för att utveckla en klan av dem har aldrig varit aktuellt för Eva Mohlin.
- Jag kommer från en så liten släkt, men visst vore det härligt om man kunde ha det som i en amerikansk film där de firar Thanksgiving. Men det verkar inte som om det fungerar lika smärtfritt med blodsband.
- Kom inte och säg att det där med singelklaner är något nytt fenomen. En sån har ju jag levt med i 25 år, säger Eva Mohlin som genast mejlade till redaktionen efter den första
artikeln i serien.
Fast hon erkänner att det är först nu, när begreppet singelklan ringar in hennes gamla kompisgäng från Malmö, som hon tydligt ser att många har varit singlar länge eller i alla fall ofta - och att ungefär halva skaran, som i dag är runt 45, lever ensamma. De som har stadgat sig har i regel gjort det ganska sent. Och de bortåt 25 personerna i klanen har sammanlagt färre än tio barn. Bara ett enda par har så många som två barn. Flera är ensamstående mammor.

Eva Mohlin själv har inga barn, men hon är - nästan till sin egen förvåning - numera gift och bor i hus utanför Köpenhamn (en förstad till Malmö som hon skämtsamt säger).
- Jag hann bli 38 innan jag gifte mig och det krävdes en sjutusan till karl för att locka mig ur den starka gemenskapen med vännerna. Det gjorde nästan fysiskt ont i början när jag flyttade till Danmark och inte träffade dem lika ofta. Många gånger funderade jag på om jag verkligen gjorde rätt. Motgiftet var att konstatera alla sprickor som gör att gänget inte är
lika tajt som förr.
Efter 18 år med den här klanen som familj hände det som fick henne att skruva sig loss från polarna i Malmö. Under en anställningsintervju i Köpenhamn slog kärleken ned som en blixt från klar himmel.
- Oj, ska jag gifta mig med den här mannen, tänkte jag med en gång när jag satte mig ned framför mannen som skulle intervjua mig, berättar Eva Mohlin.
Han tog två veckor på sig innan han var inne på samma spår.
För Eva Mohlin, som var kvar i sin singelidentitet länge efter mötet med Ken, var det förstås ett stort steg att göra något så borgerligt som att gifta sig. Fast så blev det. Ett litet bröllop i Rådhuset i Malmö med bara två klanmedlemmar inbjudna, samt mamma och några kompisar till maken.

Direkt efter bröllopsmiddagen bar det av till klanens stamkrog. Förstås. Där fanns det många som ville fira. Inte minst personalen som bjöd på champagne. Gissningsvis är det inte alldeles ofta som krogens stammisar far åstad och gifter sig. Den danske maken har dock aldrig tagit sig in i
klanen.
- Nej, han backade direkt. Men han har ingenting emot att jag åker in till Malmö och träffar de andra någon gång i månaden.

Många i den gamla klanen träffas fortfarande regelbundet. Helst på puben Bullen på Storgatan i Malmö. Hit kan man gå utan att ha stämt träff med någon. Alltid dyker det upp någon i klanens inre eller yttre cirklar om man stannar några timmar.
- Ja, det låter ju hemskt. Som om vi dricker väldigt mycket, men det gör vi inte. Poängen är att ha en mötesplats.
Krogen Bullen är ett legendariskt Malmöhak som invigdes 1906 och som blev stans första pub i engelsk stil på 1970-talet. Då med namnet The Bull”s eye, därav Bullen. Ett populärt vattenhål som förändrats förvånansvärt lite medan andra krogar byter namn, inredning, personal och gäster nästan varje år.
Eva Mohlin har aldrig märkt att några i det här gänget har varit stressade av känslan att det är dags att bryta singelskapet och skaffa barn.
- Jag har faktiskt aldrig hört någon snacka om det fast vi passerat både 30 och 40
tillsammans.
Hon tycker visserligen att kompisarna numera inte är tillräckligt nära varandra för att kallas en klan, men gemenskapen är ändå stark. Det finns en enorm källa av gamla minnen att ösa ur.

Allt började runt 1980 då Eva och hennes kompis Lotta tillbringade kvällar och nätter på KB (rockklubben Kulturbolaget i Malmö) och lediga dagar på Café Maritza på gågatan mitt i stan. På den tiden gällde Arlövsrockaren Kal P Dals devis: ”Hellre rock”n”roll än ett stadigt kneg”.
- Vi blev snabbt ett gäng på runt sju-åtta personer som hängde tillsammans. Vi bestämde aldrig träff för alla visste var vi var. Flickvänner och pojkvänner kom och gick. En del lyckades ta sig in i klanen för att stanna. Andra förblev utanför.
- En pojkvän jag hade några år senare kallade oss för ostkupegänget. Det säger väl allt om hur svårt det var att ta sig in. Vi hade vår lilla sfär.
Hon tror att det finns många grupper som träffas så här. Särskilt i 20-årsåldern då många har mera tid. För det krävs lite sittning på kaféer
och krogar för att kitta ihop en klan. Samma humor, gemensamma upplevelser och, icke minst, snacket om allt man varit med om tillsammans som kan bygga minnena till myter. Sedan är det nog ändå ganska unikt att man ännu efter 25 år har en stamkrog där många i gänget fortfarande ses.

Det som kännetecknade den här klanens tidiga medlemmar var att många hade lite knackiga familjerelationer.
- Det fanns de vars föräldrar var döda, några som inte hade kontakt med sina föräldrar. Andra hade inga familjemedlemmar i närheten.
En annan sak som stärkte gemenskapen var lusten att resa. Under 1980-talet var det fortfarande hyfsat lätt att få tag i tillfälliga jobb och det gjorde det möjligt att resa, komma tillbaka och jobba lite, resa igen.
Eva Mohlin hade utbildat sig till dataprogrammerare, ett bra jobb att ta med sig utomlands. Under några år blev det Nya Zeeland.
- Då var jag i 25-årsåldern. Du vet, man är trött på alltsammans och känner att nu ska det hända något! Det är i den där åldern när man kan allt och
klarar allt.
Medan hon stannade på öarna långt bort i den södra hemisfären kom en av de närmaste i klanen, Anders, och arbetade på Nya Zeeland han också. I två omgångar.
- Han stannade i två år och jobbade som ekonom. Första gången han kom hade han sin flickvän med sig.
Flickvännen blev aldrig klanmedlem, berättar Eva, och förhållandet tog slut efter resan. Men det hade inte med den speciella gemenskapen att göra. Andra klanmedlemmar kom på besök under kortare semesterresor, men helt klart är att många i gänget har minnen från ungdomens glada dagar på Nya Zeeland. Mycket av snacket i en klan handlar om att minnas tillsammans.
- Det är klart att det blir outhärdligt för en utomstående att lyssna på ”åh, kommer du ihåg när vi gjorde det 1986?” Jag vet själv hur det var när min nyzeeländske pojkvän träffade sitt gamla gäng från Teacher”s college, lärarutbildningen. De hade sina gemensamma minnen, skämt och koder. Jag fattade inte ett dugg och kände mig helt utanför.

Klanen med Bullen som centrum har
hjälpt varandra under årens lopp. De har varit ovänner, visst, men ändå varit så mycket mer förlåtande än mot familjemedlemmar. Vad beror det på?
- Jag tror att man får lov att förändras mer så länge man inte tar avstånd från gruppens åsikter alltför mycket. Vi i vår klan är inte homogena.
Många olika yrken finns representerade: sekreterare, konstnär, ekonom. Flera egna företagare.
- Det är mycket självständiga människor. Lite ensamvargar som bundits samman.
Eva Mohlin säger att om någonting allvarligt skulle hända henne så är det till det här gänget hon skulle vända sig för att få hjälp.
- Om jag mot förmodan skulle skiljas eller hade andra problem skulle jag i första omgången vända mig till klanen. Inte till mamma. Hon skulle ställa så många frågor och bekymra sig mycket.
Numera rör sig snacket i gänget inte så mycket om konserten nästa lördag utan mera om huruvida någon känner en bra hantverkare som kan lösa VVS-problem. Men funderingarna på en framtid lite längre bort har också dykt upp. En sen
kväll på Bullen kom de första idéerna om en pensionärsklan upp.
- Vi var några stycken som funderade på hur det ska bli när vi blir gamla. Många är ju singlar och ensamföräldrar. Tanken att man skulle skaffa ett stort hus tillsammans och flytta ihop dök upp. Då kan vi ta hand om varandra på äldre dar också.
Att satsa lika hårt på sina egna familjemedlemmar eller släktingar för att utveckla en klan av dem har aldrig varit aktuellt för Eva Mohlin.
- Jag kommer från en så liten släkt, men visst vore det härligt om man kunde ha det som i en amerikansk film där de firar Thanksgiving. Men det verkar inte som om det fungerar lika smärtfritt med blodsband.