– Vårt äktenskap, som jag ser det, har varit uppdelat i att Töres är charmant duktig på sitt arbete och har ägnat merparten av sin tid och energi på det. Min känsla är att jag har fått ta hand om resten. Det stämmer inte till hundra procent, men nästan, säger Ann-Mari Lind.

Töres Theorell hade varit gift i 20 år och hade två barn när han ”blev förtjust i sin sångfröken”, som han sa till Ann-Mari för 23 år sedan. Musik har alltid varit en viktig del av deras liv. De träffades i Filharmoniska kören.

– Jag noterade Ann-Mari som en livlig infallsrik person som var aktiv på alla möjliga sätt. Hon var en kul och allmänt respekterad person.

Töres fick problem med sin röst och fick rådet att ta hjälp av sångpedagogen Ann-Mari.

– Då kom vi väldigt nära varandra. Så småningom fungerade väl inte det där med sånglektionerna så bra, säger Töres.

Ann-Mari fyller i:

– På den tiden tänkte jag att om det ska bli något parförhållande för mig så ska det vara med Tarzans brorsa. Och så kom den här professorn.

– Får jag säga en sak, försöker Töres flika in.

– Nej, det får du faktiskt inte, säger Ann-Mari som redan deklarerat att risken finns att hon pratar ihjäl Töres eftersom relationer är hennes favoritämne.

– Jo, men jag måste få säga att jag var i en skilsmässosituation då, säger Töres.

Något senare skildes Töres. Hans exfru flyttade ihop med en annan man och Töres flyttade in till Ann-Mari.

– ”En sån som du måste få bli mamma”, sa Töres till mig. Då var jag 35. Jag blev så jätteglad, säger Ann-Mari.

De fick två pojkar som nu är 22 och 19 år gamla. Ann-Mari var utbildad lågstadielärare och sångpedagog, men nu blev hon ”jättemycket hemmamamma”.

– Min uppfattning om de 18 åren i huset i Bromma är att jag hade en enorm glädje i familjelivet, men Töres dök upp i ganska liten grad, säger Ann-Mari.

– Det stämmer, jag hade ett ­krävande arbete. Det är möjligt att jag jobbade mer än jag hade behövt. Först när man får perspektiv ser man sådant, svarar Töres.

Hänger det ihop med mansidealet?

– Visst är jag präglad av att jag är född 1942.

– I en familj med en Nobelpristagarpappa, fyller Ann-Mari i. En man med eget institut som kunde spela fiol och gå på händer. Då kan du ju gissa vad Töres kan!

De berättar att de har varit i familjeterapi två gånger under årens lopp.

– Jag tvekade om det var värt att ha ett förhållande när det var en så liten bas vi delade. Grejen är att Töres i mina ögon är en trevlig person som jag gillar, men jag fick ju se honom så sällan. Vi har mått bäst när vi har umgåtts och sämst när vi inte har haft tid tillsammans, säger Ann-Mari.

– Det är ju en ganska intressant observation. I många parförhållanden är det ju faktiskt tvärtom, säger Töres.

Ann-Mari menar att deras förhållande försvårades av att relationen till Töres äldsta barn inte alltid fungerade så bra förut. Lyckligtvis fungerar den riktigt bra i dag.

Särskilt tunga perioder var när hon skadade sin röst 1996 och år 2002 när flera gamla i familjen dog. Men mycket har blivit lättare nu.

– År 2004 på hösten bestämde jag mig för att vi skulle flytta. Då sa mina tre gossar ”Det är för tidigt att flytta”, men det brydde jag mig inte om, det var ju jag som hade hand om allting så jag sålde huset, säger Ann-Mari.

– Med viss medverkan från mig, inflikar Töres.

– Det har varit en viktig grej. Jag har fått ta hand om mycket, men Töres är en väldigt snäll människa som sällan har satt käppar i hjulet svarar Ann-Mari.

När dagen för flytt närmade sig hittade de av en slump trean i samma hus som de inledde sitt förhållande i.

– Här visste vi att vi trivdes. Och vilken lättnad att lämna det gamla huset med skorstenen som skulle göras om och allt annat, hantverkare hit och dit. Puh! ­säger Ann-Mari.

Att Töres har trappat ned på jobbet (även om han i högsta grad är verksam som forskande professor) har också betytt mycket för gemenskapen.

– Som jag sa i går, jag älskar att se dig ligga i soffan och läsa tidningen. Du behöver inte kuta halvsju och ständigt vara jagad. Men det är jättebra att du har så många engagerande uppdrag att du känner dig levande, säger Ann-Mari.

Under årens lopp har även Ann-Mari gått vidare yrkes­mässigt. Nu arbetar hon som speciallärare i Alviksskolan och jobbet är en viktig del av identiteten. Trots röstskadan har hon börjat sjunga igen.

– En sak som är viktig för parförhållanden i den här situationen är att vi har egna projekt. Vi har mycket som vi kan odla gemensamt, men också egna identiteter, säger Töres.

Förutom musiken är ett stort samhällsengagemang en viktig del av gemenskapen. Nu är det också lättare att tillbringa längre perioder på lantstället där de lever mer jämbördigt.

– Vi har det så bra och enkelt på landet. Vi lagar god mat och gör något ute. Vid halv tio tar vi kaffe och kanske en datorstund eller lyssnar på radio, säger Ann-Mari.

Hon tänker tillbaka på hur det var innan hon träffade Töres.

– Att vara lärare och ha tio veckors sommarlov som man inte visste vad man skulle göra av var jättejobbigt. Att veta att jag i dag har en kamrat hemma, nu börjar jag nästan gråta … det här var nästan familjerådgivning, säger Ann-Mari.

Töres håller med, men han vill gärna prata om sina äldre barn som är 40 respektive 38 och som i sin tur har barn som är 6, 3 och 1 och ett bonusbarn som är 5 år. Barnbarnen är ett glädjeämne, särskilt för Töres.

– Det händer inte så ofta att jag är barnvakt men då och då. Där har vi delat upp det, så det är mer mitt liv. Det här med skilsmässor och före detta familjer är ju inte så alldeles enkelt, säger Töres.

Numera umgås de även med Töres exfru. I början kände Ann-Mari kravet att bli lika duktig på att laga mat som hon hade varit.

– Jag kände panisk skräck för att sköta ett hushåll när vi flyttade ihop. Töres exfru var fena på det. Han drog hem en massa forskare, sin vana trogen. ”Nu kommer tre från Kanada”, sa han bara. För mig blev det ett trauma ända upp i hårfästet. Så småningom gjorde jag klart att det inte fungerade och det blev mindre av det, men nu har jag jobbat upp mig! säger Ann-Mari.

Töres erkänner att han borde ha varit mer förstående.

– Jag gjorde ett fruktansvärt misstag under de första åren av vårt parförhållande, nämligen att jag förväxlade Ann-Mari med min exfru. Det kan jag se tydligt i backspegeln. Jag körde i samma hjulspår som tidigare.

Töres vill lägga till ytterligare en sak som han tycker är väldigt viktig vad gäller kärleksrelationer. Han och Ann-Mari har aldrig varit otrogna mot varandra.

– Ska man hålla ihop skapar otrohet onödig friktion som kan vara svår att reparera.