- Åååh! Varför kan inte blixten ifrån himlen slå ner i mitt huvud och utplåna mig! Jag ber att få befrias av döden!
Gudrun Ekstrand citerar plötsligt Medea, den av Jason dumpade kvinnan i det grekiska antika dramat som bär hennes namn, lutar sig bakåt i stolen, slår upp med armarna och spärrar upp ögonen. Sedan ler hon.
- Ja, så kan man känna det när man blivit lämnad för någon annan, sviken av någon som man delat allt med, den man delat det allra mest intima med. Det är ett dråpslag, hur man än vänder och vrider på det.
Hon borde veta. Gudrun har personlig erfarenhet. Pratat med väninnor som drabbats av skilsmässa. Och har ägnat lång tid åt att grundligt intervjua 30 kvinnor som blivit övergivna av sina män för en annan kvinna.
Nu ligger hennes bok Medeas vrede - Och andra
dumpade kvinnors kris och utveckling (Natur och Kultur) på bokhandelsdiskarna.
Det är på flera sätt ett unikt verk. Om de intervjuade har försökt linda in sina berättelser, tankar och känslor i ”psykologsnack” har Gudrun Ekstrand stoppat dem: ”nä, prata om det du upplevt och det du känner, på ditt eget språk”. Och då har de äkta känslorna kommit fram.
Älskarinnan beskrivs av många svikna kvinnor som ”det lilla ludret”, ”den dumma kossan” eller ”slampan”. Och svikaren framstår som en knöl, en skitstövel.
- Självklart är det partsinlagor. Hade jag intervjuat männen och de nya kvinnorna hade resultatet blivit ett annat. Men jag, som länge forskat om människors beteende, ville få fram en realistisk bild av de systrar som fått sina hjärtan krossade, och om hur just de fann en väg ut ur eländet.
Det finns tusen sätt att göra slut på. Att använda hjälpmedel som brev, telefonen, e-post eller sms, är inte alls ovanligt, säger Gudrun Ekstrand. Fast andra män har stängt av teven, eller tagit sista tuggan på den
gemensamma middagen, och sakligt meddelat att de vill skiljas, därför att de träffat en annan.
Inga sätt är bra, menar Gudrun. Fast sämst är att smyga med hemligheten, och försöka portionera ut sanningen gradvis, fara med halvlögner, tills hustrun en dag förstår.
Hur den dumpade kvinnan än får höra sanningen drabbas hon av chock - orsakad av vissheten om att mannen är på väg ut ur äktenskapet. Först kan hon inte riktigt ta in budskapet. Det kan bara inte vara sant! Hon stöter bort sanningen.
Kvinnan som bjudit sin man på middag (se ovan) kastade resten av köttgrytan i huvudet på honom, och körde ut honom. ”Håll käften din idiot”, ”kom inte med sådana dumheter”, skrek hon.
Chockfasen kan vara i allt från några timmar upp till några veckor. Men till slut kan man inte förneka det som hänt. Det blir tydligt att den andre stängt av sin intima zon, du får inte komma in längre. Då uppstår kaoset, en intensiv och våldsam reaktiv fas i krisens utveckling.

Kvinnorna i Gudruns bok berättar hur känslorna tar dem i besittning. De förlorar kontrollen över sina själva. De känner inte igen sig i sitt beteende eller i sina reaktioner.
”Jag uppfattade mig som psykiskt sjuk”, säger Anna, när hon beskriver känslostormarna. ”Jag trodde jag hade blivit galen och var livrädd för att jag skulle göra något dumt. Jag stod utanför mig själv.”
Känslorna åker berg- och dalbana. Ilskan kan gå över till den kompenserande känslan kamplust. Men en timme senare har man ramlat ned i djupaste sorg.
- Det är viktigt att se sådana här reaktioner som normala reaktioner på en katastrof. Det är normalt att gråta i ena stunden och slänga porslin i väggen nästa. Även att önska att han dött istället är vanligt. Eller att man plötsligt känner sig befriad.
Ocensurerat berättar de intervjuade kvinnorna i boken om sitt lidande i den reaktiva fasen, om den avgrundsdjupa ensamheten, om sorgen, förtvivlan, förödmjukelsen, skammen, skulden, önskan att dö, vreden, hatet, och lusten att hämnas. Ja, ni läste rätt. Även hämnden tas upp som ett tema.
En kvinna klippte sönder sin mans finast kläder. En annan rev hans kära fotografier i bitar, och kastade ut hans dyrbara kamera genom fönstret.
- Ingen började frivilligt prata om sin hämnd eller lust att hämnas. Men när jag frågade kröp det fram. Jovisst, många hade i alla fall tänkt på det. Eller gjort något åt saken. En mejlade ut brevkonversationen mellan mannen och älskarinnan till hela arbetsplatsen. Och hon njöt i fulla drag av att göra det.
Många psykologer varnar för att hämnas, att hämnden till slut slår tillbaka på en själv
- Det är möjligt. Men för den som känner sig totalt nedtryckt i skoskaften, som upplever sig vara fullständigt värdelös, kan hämnden vara en väg till upprättelse.

En del kvinnor jag frågat har reagerat mot beteckningen ”dumpad”, att kalla sig så är att ta en offerroll menar de.
- Jo, men man är ju just ett offer. Det finns ingenting man kan göra åt mannens svek, och känslan av att bli övergiven är precis så hemsk som ordet ”dumpad” låter. Din partner har stängt av den inre
zonen, du kan inte nå honom, annat än genom att såra. Man kan byta ord på saker och ting, kalla en piga för hembiträde, städare eller lokalvårdare. Likväl har hon samma position.
- Att bli dumpad, att den man älskar fört över sina känslor till någon annan, är mycket skamfullt. Man vill inte prata om det. Men om man vågar säga det, klämma fram vid fikapausen på jobbet att gubben stuckit, att han har hittat en annan, avladdas det hela. Det är inte så farligt som man tror. Oftast får man stöd av andra. De ställer upp. Folk är inga monster.
Att prata om det man upplevt, varför det blev som det blev och om hur man mår är en del av nästa fas i krisutvecklingen: bearbetningsfasen. Det är en känslig period, som kan ta ett år, eller 15.
- Syftet är att frigöra energi och göra slut på destruktiva reaktionsmönster. Men sätten att fastna är många, berättar Gudrun Ekstrand.
Man ältar oförrätterna. Istället för att försöka se upplevelsen i det stora hela och se de nya möjligheter som nu finns, håller man sina sår
öppna genom att oupphörligt riva upp och slicka på dem. Och räcker inte det gamla tillför man ny och smärtsam information (exempelvis om hans nya kvinna, om deras resa till Kina, om deras nya barn) som påminner henne om att hon är sviken. Man kastar nytt bränsle på hatets eld.
Ett annat sätt att hålla fast är att bara minnas de goda stunderna man hade med sitt ex. Man tar inte in och analyserar hur han faktiskt var i slutskedet av relationen, hur illa han faktiskt betedde sig och så vidare. Istället lever man kvar i bilder av ett lyckligt förflutet - olyckligt kär för evigt.
- Kom ihåg att tiden läker inga sår. Såren måste bearbetas.
Vreden kan användas konstruktivt, lär Gudrun Ekstrand. Vill man ha ”upprättelse” måste man på något sätt rikta ett fullständigt meddelande till den som svikit, och berätta om hur det känns, om vad man tycker om den andre - och sedan släppa det hela.
- Finn en väg att lämna din vrede bakom dig. Glöm, om du kan, förlåt dig själv och andra, stärk dig själv, se framåt mot det som är positivt. Och skratta.
Man kan faktiskt utnyttja kraften i den aggressiva energin till att skaffa sig nya goda vanor, eller att ta upp förlorade intressen, återknyta kontakter med bortglömda vänner och så vidare. Kort sagt: skaffa sig ett nytt liv, och skapa nya minnen, som kan ersätta de gamla.
Då har du kommit över till den ”sista” fasen - nyorienteringen. Du börjar långsamt känna att du vill, att du kan, att du vågar.

Hur lång tid tar det innan man är ”klar”?
- Det första året efter en separation kan du glömma. Det är ett förlorat år. Enligt min forskning krävs ungefär fyra år för att bli färdig. Möjligen kan såren läkas på två år, om förhållandet har varit uselt. Då känns det rätt skönt att slippa det, även om det också gör ont till en början.