Ett torg. Människor som springer efter bussen. Hi you!

En parkbänk. Tre män. Den Blinda som passerar med sin vita käpp – tapp … tapp … tapp … tapp … och rör med handen över männens ansikten, ett efter ett. Each face is like a certain place within the music ...

Folk som går på hurtig promenad med sina gåstavar – kloff! Kloff! Kloff! Kloff!

Och senare körens spridda uppmaningar: Scandal-eyes me not … Profit-eyes me not …

Det är repetition på Folkkulturcentrum i Hjorthagen av stycket Catching Eyes, skrivet för sångensemblen Voces Nordicae med 17 röster. Ibland hoppar tonsättaren Kjell Perder själv in i den stämma han ska vikariera för när kören har konsert i Danmark i början av augusti.

Catching Eyes kom till för att han tänkt mycket på hur ögat tycks ha tagit herraväldet över örat, som han säger. Hur forskningsinstrument, kameror och bildskärmar gjort vårt sätt att se på varandra på en gång genomborrande och tvådimensionellt – och att den sortens syn egentligen ligger i vägen för mötet, det nära, mänskliga. Därför undrar han om vi håller på att förvandlas till ”existentiella voyeurer”.

Vad menar du?

– Voyeurismen handlar inte bara om den forskande blicken i mikroskop och teleskop, eller att vi ser ytligt på varann genom kameror och på dataskärmar, utan om att synintrycket blivit så dominant. Ytan har fått tolkningsföreträde i förhållningssättet till varandra, i vad vi bedömer. Det blir hela tiden ett betraktelsesätt utan innehåll och djup.

Och så säger du att voyeurismen är existentiell?

– Ja, för när vi använder nya medier och ser på teve blir det forskande och distanserande också en del av vårt förhållningssätt till livet. Det smittar av sig i våra mänskliga relationer. Vi har vridit perspektivet från vilka människor vi är inuti till att stanna vid vad vi ser utanpå.

Kjell Perder beskriver med hjälp av sitt musikstycke: I det fragmentariska flackandet på torget i inledningen hejdar sig inte folk för att ta in varandra mer än som förflyktigande synintryck. Ingen har tid för att mötas i ordets verkliga bemärkelse. Scenen visar hur vi anstränger oss för att dra till oss andras blickar och bara söka ögonblicksträffar – hi, you …

– När den här splittrade bilden möter Den Blinda, tvingas vi stanna upp och ta ett steg åt ­sidan. Vi måste ta hänsyn till en människa som inte kan se och till hennes förhålllningssätt. Som när hon stryker sin hand över männen, each face is like a certain place ... Den gesten blir känslomässigt stark. Människan är mera än sin yta.

Några fraser i författaren Göran Sahlbergs text upprepar sig i stycket – ”patron-eyes me not, scandal-eyes me not, profit-eyes me not”. Och även om man inte ­läser in ”ögon” i ordens ändelser, tipsar Kjell Perder om den uppmaning som ändå finns till omvärlden: Sluta gör oss till sym­boler för vad vi ska känna och tycka. Sluta skandalisera oss. Och sluta förminska oss till handelsvaror – låt oss i stället få vara dem vi är.

Senare i musikstycket kommer några av sångarna med gåstavar som de rytmiskt stöter i golvet – tills det är dags att slänga dem som en hög jätte-plockepinn.

Vad betyder gåstavarna?

– En pendang till den ensamma, vita blindkäppen – som är sökande, trevande, tentativ. Gåstavarna är aggressiva, bes­käftiga, funktionella och kan nästan användas som vapen. När de ­desarmeras följer sångarna i stället Den Blinda, som symboliskt öppnar för en fördjupning.

Kjell Perder säger att han komponerat in henne ”som en figur med spirituell bäring på en annan människosyn” och att hon står för en större tro på människans andlighet i kampen mot förtingligandet/förytligandet.

– Samhället ser oss som handelsvaror. Utbytbara. Men i min syn har vi en unicitet och ett ­absolut värde som individer, kopplat till ett bejakande av det andliga – oavsett religion eller filosofi. Tron på att människan har unika förmågor, och att vi bör bejaka andra människors unika tillgångar, behövs som en avvikelse mot ekonomismen. Den har en dehumaniserande verkan på oss.

För Kjell Perder är även musiken i konstnärliga sammanhang ­utsatt för ett förytligande och förtingligande. Det snabba synintrycket är i sådant fokus att själva musiken har mindre chans att göra sig gällande, menar han och konstaterar samtidigt att det knappast är tyst ”i voyeurismens rike”.

– Men detta ljudlandskap har inget att göra med ett djupgående intresse för musik, utan är mer ett slags sätt att hålla tystnadsångesten stången. Vi blir så nervösa när det inte låter ... ­Sedan tänker jag inte räkna kvantitetskvoten mellan ögat och örat.

Men du undrar ändå om ögat tagit herraväldet över örat?

– Ja, för i dag måste man ta ögat till hjälp för att fånga örat i lanseringen av musiken, och detta har en sådan enorm uppbackning marknadsföringsmässigt. Att man ska sälja det ljudande med hjälp av det visuella har tillkommit av ekonomiska skäl.


Du vill ändå ha en visuell tolkning av stycket. Hur tänker du?

– Att vi så klart ska berika den musikaliska tolkningen med ­visualiseringar på scenen, men samtidigt lyfta det auditiva. Och jag vill ifrågasätta den ensidiga tonvikten på det visuella.

För Kjell Perder kan musiken både ge människor genom­gripande upplevelser och bidra till ett uppvaknande. Just Catching Eyes ser han inte bara som ett konstverk, utan som en inlaga i diskussionen om vilka mekanismer som hindrar oss från att vara dem vi är tänkta att vara, och på vilket sätt vi kan demaskeras – alltså kläs av de glasögon som hindrar oss från att gå förbi ytan och se insidan.

– Om vi kan åskådliggöra detta på scenen, tvingas publiken fundera över om det är så här man vill leva sitt liv – bli bedömd enligt så ytliga kriterier. Och hur behandlar jag mina medmänniskor? Ger jag dem en ärlig chans att framstå som de är?