En kräftskiva någon gång i början på 1990-talet fick Ulf Truffes liv att ta en oväntad vändning.

– Jag var bjuden av min frisör som var gay, hade tvekat lite om jag ville gå, men tog en sväng dit i alla fall. Jag kom så sent att kräftorna var slut, minns jag.

På festen träffade Ulf Truffe en kille som satte så starka känslor i gungning att han fick klart för sig att han inte ville fortsätta att leva med kvinnor som han gjort förut. Visst hade Ulf varit kär många gånger tidigare, i tjejer, och säger att han hade roliga tonår och ett glatt 80-tal.

– Kanske var jag blockerad, funderar han, men redan som 11-åring skrev jag kärleksbrev till tjejer.

Men när han var 30 talade kroppen ett annat språk.

–Det var först då jag började tänka till. Lever jag som andra förväntar sig att jag ska göra eller som jag själv vill?

Vinterregnet öser ner utanför fönstren medan Ulf Truffe berättar vidare. Vi har sjunkit ner i bekväma fåtöljer i hans och sonens ombonade sekelskifteslägenhet i centrala Göteborg. Tunga draperier, möbler med sammetstyg och nuvarande pojkvännens porträtt av Marie-Antoinettes hovdam i guldram bidrar till en parisbohemisk stämning. I sitt knä har han ett kuvert med sina egna texter och dokument som vittnar om den turbulens som i viss mån berodde på hans nya livsval. Då och då läser han några rader ur dem.

Ulfs nya förhållande utvecklades i rask takt och komma ut-processen rullade på fort.

–Något knöt tag i mig. Verkligen. Sen blev jag rädd. Fast det var för starkt för att kasta bort.

Förälskelsen gjorde att han snabbt skaffade sig en gayidentitet. Att upptäcka homovärlden var spännande och dåvarande pojkvännen gjorde det lätt för honom att våga sig ut i nya kretsar. Ändå kände han sig förvirrad under perioder – och inte hemma någonstans.

– Den första tiden blev en nyorienteringsfas, förklarar Ulf. Vem som helst som gått igenom en skilsmässa eller någon annan viktig separation kan nog förstå känslan av att försöka hitta en ny positition i livet.

–Komma ut-processen är något man måste gå igenom för att bli en hel människa. Men egent­ligen är ju homosexualiteten bara en prick på paletten.

Han räknade med att ha alla släktingar, vänner och jobbet kvar efter att ha kommit ut. Riktigt så blev det inte.

En anledning till att han trots allt snabbt bestämde sig för att berätta för alla var sonen som då var tre år.

–Jag ville inte ljuga för omvärlden eller hålla den här relationen hemlig. Som pappa till Alexander var det viktigt för mig att vara sann – för vilket slags pappa skulle jag annars bli?

Han hade separerat från sin sons mamma något tidigare och de hade en pågående vårdnadstvist.

–Alexanders mamma reagerade starkt och med rätta, tycker jag. Hon kände sig lurad.

Men Ulf säger att han inte känt sig dragen till killar tidigare.

–Mina relationer med tjejer funkade. Det har inte alls känts falskt. Jag var kär i Alexanders mamma i början och ville att det skulle fungera. Det hade känts svårare om jag hade gått och ljugit. Men det gjorde jag inte.

Han säger att förhållandet mellan honom och Alexanders mamma aldrig fick en riktig chans, men att sonens tillkomst var en ”oerhörd lycka”.

–Graviditeten var inte planerad, men jag blev väldigt glad. Alexander var älskad från första stund.

När Alexanders mamma behandlades på sjukhus för sin svåra anorexi tog Ulf hand om honom på heltid. I vårdnadsprocessen anser Ulf att hans homosexualitet vändes emot honom. Den spelade större roll än huruvida han skulle kunna ge sitt barn en bra uppväxt.

–Jag gick med på delad vårdnad och att Alexander skulle bo hos henne. I praktiken bodde han ändå mer hos mig.

Men kort därefter flyttade Alexander och hans mamma bort från Göteborg.

Det året bröt Ulfs ms (multipel skleros) ut. Så här långt i efterhand konstaterar han att komma ut som homosexuell verkligen inte var jobbigast. Att acceptera sin identitet som ms-sjuk var så mycket värre.

–Och vad gäller det har jag inte kommit ut till alla mina arbetsgivare, kan jag erkänna, säger Ulf Truffe.

Som om inte detta var nog reagerade hans arbetsgivare. När det tjusiga gamla ekiperingsföretaget där Ulf jobbade fick veta att deras anställde ”hade eklaterat förlovning” – med en man – gjorde de allt för att han skulle säga upp sig frivilligt. Ulf vände sig till facket, Handels.

– Jag mådde urdåligt, men den enda hjälp jag fick var att slippa första karensmånaden som arbetslös.

I dag ångrar han att han inte tog strid. Senare har han fått höra från en annan före detta anställd, som nu är i 70-årsåldern, att han råkat illa ut på sin tid av samma orsak.

En annan händelse som ledde till rabalder var den välsignelseakt i kyrkan som hölls efter att han och pojkvännen ingått partnerskap. Paret som skulle vigas efter dem ansåg att kyrkan och dess blomsterutsmyckning var besudlad när två homosexuella välsignats före dem. Ulf suckar tungt när han tänker tillbaka på detta och hoppas att det som hände år 1995 inte kan hända i dag.

Lyckligtvis stöttade hans föräldrar honom från första stund.

–Ulf är ju Ulf, sa de. Klart att vi tycker om dig, sa de.

Ulf understryker att det är den ”goa och kärleksfulla uppväxt” han fått som gjort att det inte funnits något hinder att tala om något hemma.

De riktigt nära vännerna fick honom också att känna sig lika omtyckt, uppskattad och älskad som förut. Men släkten delade upp sig i två läger.

–Mamma och pappa blev arga och undrade om vissa i släkten tyckte att de skulle förskjuta honom. Det skulle de aldrig gå med på.

Nu har släktingarna börjat ångra sig. De ringer och säger ”vi tycker att du är bra, det är ok”.

–Men om de inte skulle tycka det, vad skulle jag göra då? Jag lever med att de lever med att inte ha accepterat mig, säger Ulf och citerar därmed ur en av de dikter han ställde ut i Göteborgs domkyrka förra sommaren.

I släkten finns troende av olika slag. I hans barndomshem gick de i julottan och inte mycket mer. Själv är han engagerad i kyrkan och känner ett starkt stöd i sin församling i domkyrkan i Göteborg.

Papparollen har sett mycket olika ut för Ulf. Den slukade honom till hundra procent i början och även nu är han heltidspappa. Men periodvis har han bara längtat eller fått besök av sonen när han haft lov. I uppsättningen Allt nu på Angeredsteatern fick han chansen att gestalta ”umgängespappan” på scen. Niklas Hjulström regisserade och ensemblen skrev texter som de själva framförde.

–Jag var ju bara en liten prick i den stora ensemblen, men känslan att läsa en text om hur det känns att ta emot min lille kille som kommer med sin stora ryggsäck för att stanna över helgen. Ah! Och när han satt i publiken. Han var 9 år då. Han var berörd.

Som 10–11-åring kom Alexander allt oftare till sin pappa i Göteborg. För tre år sedan bestämde han sig för att flytta dit för gott.

–Han kom samma dag som stormen Gudrun. Typiskt nog hade jag fått ett skov och låg på Sahlgrenska då.

Ulf fick permisson från sjukhuset för att hämta honom på stationen. Han harklar sig och försöker hålla tillbaka tårarna.

–Jag har inte tänkt på de här sakerna på länge, det låter ju helt absurt. Som en såpa. Det är så mycket som inte fungerar, bland annat mellan mig och Alexanders mamma. Men vi finner lösningar och det är jättegott att ha honom här.

Nu är Alexander 18 år och nästa steg är att han flyttar hemifrån. Separationen har börjat, han sover redan ofta hos kompisar eller hos sin tjej. Ulf säger att han blir orolig när han hör att hatbrotten mot homosexuella ökar.

– Backa hellre än gå in i diskussionerna säger vi. Alexander kan stå på sig hårt och tar strid för mig. Då är man rädd för att det kan balla ur.

De har sedan länge kommit överens om att Alexander alltid ska tala om när han blir kränkt i skolan. Då pratar han med skolsyster eller rektor. Deras erfarenhet säger att skolsystrar och kvinnliga rektorer har varit bra, manliga sämre.

–Vad gäller kompisarna kommer de hit i strid ström. Vi har ett levande hem. Därför tar de med sig en helt annan erfarenhet än deras föräldrar kanske har.

Ulf separerade från sin första partner. Nu har han en pojkvän som fått honom att inse vad det verkligen innebär att vara älskad.

– Vad jag har upptäckt sedan jag kom ut är att jag inte blev accepterad i precis alla läger, men jag vann mitt eget jag. Det ska jag ha med mig hela livet. De andra kan komma och gå. Det är tufft i början, men man kammar hem vinsten på sikt.

Ulf avslutar med en av sina många sentenser: Då man försonar sig med sin historia, vinner man sin framtid.