En realtion ska helst vara som statyn Pardans på kajen nedanför Rosenbad: en återkommande vals kringsträvan efter att bli "jag och du", inte en kamp om "jag eller du", säger parterapeuten Ulf Klingvall.
”Om du bara vore annorlunda, skulle jag bli lycklig!” Känns tankarna igen? Du har förklaringen till varför relationen inte fungerar, det blir skilsmässa och - kanske - ett nytt förhållande.
Men parterapeuterna som följt ett antal fall kan inte annat än konstatera: Med nästa partner uppstår väldigt ofta liknande problem. Vad är det då som händer när ett etablerat par hamnar i en allvarlig kris? Litet förenklat kan man säga att rörligheten i hur parterna relaterar till varandra har upphört. Sedan har ”låsningen blivit viktigare än lösningen” som en parterapeut uttrycker det. Och då behövs krisen - tills de kommit ur sitt gemensamma skruvstäd. Familjerådgivarna menar dessutom att det sällan är äktenskapet som måste lösas upp, utan grundbulten, de problem som ligger bakom vad parterna tror de bråkar om.
Det vanligaste stridsämnet? Fördelningen av hushållsarbetet. Många gånger grälar paren också om gamla episoder i stället för vad som pågår just nu: kampen om närhet och avstånd, om jag kontra vi, om kontroll och anpassning. När de fastnar är de ofta omedvetna om sina egna, stereotypa, roller i spelet.
- Något hos parterna gör att de hakar i varandra, säger Anna Berg på Kyrkans familjerådgivning i Uppsala. Sedan fastnar de och åstadkommer problemen tillsammans. Och sådant kan vara svårt att få syn på: man lägger det på den andre, fast mycket handlar om ens egen problematik.
- Man måste ta ansvar för vad man själv håller på med annars kväver man varandra, menar Kjell-Olof Wiklander på Parrådgivarna i Stockholm. Och man kan inte begära av den andre att vara mamma eller pappa och få samma villkorslösa kärlek Det tåget har gått! Då knäcker man dessutom man-kvinnadynamiken.
- Vi driver oss själva in i dessa spel av reparationsskäl, förklarar Ulf Klingvall som arbetar på familjerådgivningen i Eskilstuna. När mönstren upprepas kanske vi kan reparera de sårbarheter vi fått med oss från barndomen.
Och barndomen - den bär vi med oss genom hela relationen, inte bara i förälskelsefasens totala sammansmältning: du får min tid, min kropp, min själ Det är en gemensam lyckotid som parterapeuterna alltid ber parterna berätta om - för att de ska att hitta energi till att vända krisen. Men det är också i förälskelsen förväntningarna kan bli för höga.
- Ibland tror vi att den andra ska kunna frälsa oss, förklarar Ulf Klingvall. Som om man äntligen ska få tillgång till det man inte fick under uppväxten. Han tar fram ett kollegieblock och ritar två streckgubbar - hon och han. Låt säga att den ena kommer från en mycket trång familj, exemplifierar han, och drar en oval linje så den går kant i kant med figuren. Den andre, fortsätter han medan han ritar konturen långt bort från streckgubben, kommer från en väldigt frikostig familj. I den trånga familjen var det för snålt. I den öppna var det för gränslöst. Så vad lärde man sig hemma - att längta efter frihet eller någon som höll fast i en?
- Ingen i det här paret har blivit sedd, förklarar Ulf Klingvall. Det här kanske de känner igen hos varandra, och har behov av båda två. Men ihop riskerar den ena att visa upp sin trångsynta sida och gömma sin frikostiga, medan den andre gör tvärtom. Han ritar ett par cirklar och delar dem i två. Den ena halvan målar han röd, den andra låter han förbli tom. Om parterna bara korresponderar med var sin halva kommer ingen i paret att känna sig hel. Och det finns många sätt att fastna i sin respektive halva: En skäller, en tystnar. En anklagar, en kommer i försvar. En dominerar, en blir passiv.
- Om man är gift med en ängel, vad blir man då? En djävul, konstaterar Ulf Klingvall. Mot den som är deprimerad skriker man och blir frustrerad. Jag har sett hur vanligtvis trevliga och justa människor dras in i sånt här spel.
Det kan också uppstå när man söker sig till något bekant hos partnern: En kvinna som haft en dominerande far känner sig trygg med en dominerande man. En man som haft en kritiserande mamma känner igen sig med en kritiserande hustru.
- Det vi dras till i förälskelsen är det vi sedan irriterar oss på, förklarar Anna Berg. För ganska snart stöter man på sitt problem från uppväxten: Att man inte kunde hävda sig mot dominansen eller kritiken. Och så skyller man på partnern. Flera av parterapeuterna tar också följande exempel: Man låter den bli arg som har mest tillgång till sin vrede. Eller låter den bli ledsen som har lättast för sorg. På så sätt lyckas man spela ut sin egen - otillgängliga - ilska respektive sorg.
- Det kan vara helande i början, menar Ulf Klingvall. Men om de fortsätter når de sällan vad de hoppas på - att lära sig av varand-ra och växa tillsammans. Ingen får fatt i sin egen dolda sida. Till slut känner man sig mer och mer halv och tom.
Han pekar på som händer här: Att man går med på saker fast man inte vill. Förmår man inte uttrycka sig rakt till varandra kan reaktionen bli passiv aggressivitet med nej till närhet och i värsta fall otrohet som ett verktyg för att komma ur ett destruktivt grepp. Det skapar ofta en mycket svår kris i relationen.
- Det bästa är om även den bedragna inser att hon eller han varit med om att skapa situationen, säger Ulf Klingvall. Då kan otroheten bli ett startskott på en reparation. Gör man något åt problemen, kanske man kan se varandra på ett nytt sätt och utvecklas tillsammans, i stället för att skilja sig.
Det idealiska, påminner Ulf Klingvall, är att var och en litet tidigare berättar om tvivlet och missnöjet i relationen. Den som är otrogen har ofta svikit sig själv först, inte gjort något åt det som fattades. Tänk om två parter kunde dela med sig om sina tvivel på vägen - herregud, vilken relation de skulle få! Men han vet också att rädslan ibland kan stå i vägen - så att den ena inte vågar höra om den andres tvekan.
Då är det väl inte konstigt om man inte får ur sig sitt missnöje?
- Nej, men då bör man också titta på hur bägge gemensamt åstadkommit ett klimat där det är svårt att vända på de negativa stenarna, säger Ulf Klingvall.
Om och om igen återkommer familjeterapeuterna till samma sak: Båda parter påverkar systemet. När relationen känns låst kan det verka hopplöst - men obalansen behövs för att tvinga paret ur sitt skruvstäd.
- Sedan kan de behöva hjälp med att få en ny balans där bägge kan röra sig, säger Kjell-Olof Wiklander. Det är ju det som ger liv. Men då måste bägge vara beredda att förändra sig. Men vill vi förändras? Vill vi se vår egen del? Det beror på parterna, menar han. Kan man sluta se att det bara är den andres fel går det ofta snabbt att vända en kris.
- Om man kan hjälpa varandra att förstå vad frustrationen handlar om, ser man snart den andre och sig själv på ett nytt sätt, säger Ulf Klingvall. Då är det inte alltid läge att skilja sig. Och om man måste gå, kan man åtminstone gå på ett juste sätt.
