Jämfört med vissa judisk-kristna-muslimska traditioner var det gamla Kina tolerant mot homosexuella. Den mest homofobiska perioden var tiden då Mao styrde, en period som rent allmänt var sexualfientlig och puritansk.

–Jag kände att jag hade varit med och skapat historia. Att jag överkommit mig själv.

Så förklarar Angela, 24, hur det var att spela en lesbisk kvinna i pjäsen ”Vaginamonologerna” år 2004. Det var bara tre år efter att Kina strök homosexualitet från den officiella listan över psykiska sjukdomstillstånd.

Hon vill inte att någon ska kunna googla fram den här artikeln genom att söka på hennes riktiga namn. Därför vill hon att jag kallar henne Angela. Angela tyckte att det kändes som att komma ut ur garderoben när hon stod på scenen. Samtidigt var hon rädd att folk skulle tro att hon spelade sig själv.

Har du berättat för dina föräldrar att du är lesbisk?

–Absolut inte! De skulle inte kunna acceptera det. Jag kan inte själv acceptera det.

Angela är prydligt, nästan lite präktigt klädd i kjol och hårspänne i luggen. Nuförtiden jobbar hon som konsult på en stor revisionsbyrå. Hennes arbetsuppgifter är att hjälpa multinationella bolag i Shanghai att skatteplanera.

Hon har blivit ihop med en tjej. Ingen av dem har flyttat från föräldrahemmet än. Någon gång i månaden tar de in på hotell för att vara med varandra.

– Jag har försökt göra slut två gånger. Jag kan inte klara tanken på att jag skulle vara lesbisk.

Varför inte?

–Om man väljer den här typen av livsstil blir livet svårt. När man är 25 år och uppåt börjar föräldrar tjata att man ska gifta sig och skaffa barn. Som lesbisk måste man dessutom tjäna mer pengar eftersom det inte finns någon man med lägenhet och bil.

Angela tycker att det värsta är att hennes homosexualitet gör att hon blir en minoritet i samhället.

–När andra pratar om relationer måste jag vara tyst. Man blir marginaliserad. Istället hamnar man i de lesbiska kretsarna. Det är svårt för mig.

–Jag föddes i en elitfamilj. Jag gick på det bästa universitetet i Shanghai och umgicks med höginkomsttagare och de mest begåvade. I de lesbiska sammanhangen finns folk från alla samhällsklasser, och en del av dem är inte bra. Vissa där byter ofta partner och andra har blivit besatta av sin lesbiskhet. Det är det enda de tänker på. Jag menar att livet är en sammansatt process, och ens sexualitet är bara en av pusselbitarna. Angelas mamma är ansvarig för propaganda i en gatukommitté och hennes far är läkare. Familjen är ovanlig eftersom modern tjänar mer än pappan.

–Jag tror pappa skämdes över det. När vi diskuterade pengar hemma så satt han alltid tyst.

Liksom de flesta andra kinesiska föräldrar pratade de aldrig om sex med Angela.

–När jag fick min första mens bodde jag hos en kollega till min far, för att kunna vara nära skolan. Frun i huset sa bara: ”Du har fått mens” och så gav hon mig bindor.

–Vi pratade aldrig om relationer heller. Eftersom jag gick på en flickskola tänkte de väl att det inte fanns någon anledning till det. Under sju år träffade jag inga pojkar.

En gång när hon som 12–13-åring lekte med sin manliga kusin blev de tillsagda att sluta.

–Vi var annorlunda sa de, så indirekt blev man medveten om skillnaderna.

I skolan bestod sexualundervisningen av en genomgång hur könsorganen ser ut.

–En gång kom en lärare till skolan som hade varit i England och studerat. Hennes idéer var mer öppna och västerländska.

–Det var första gången jag blev medveten om mig själv som kvinna. Hon berättade om våra kroppar och vi diskuterade hur vi uppfattade varandra.

Angela har aldrig haft något förhållande med en kille. Det var ingen som uppvaktade henne, åtminstone ingen som hon själv gillade. På universitetet engagerade hon sig i att sätta upp ”Vaginamonologerna”, den världsberömda pjäsen som behandlar kvinnors kroppar och sexualitet. Initiativet kom från två utländska tjejer som studerade där. Angela fick rollen när hon berättade om sin lesbiska erfarenhet – under gymnasietiden hade hon kysst en annan flicka. Det, tillsammans med hennes nuvarande förhållande, är de enda sexuella erfarenheterna hon har haft.

Samtidigt som de skulle sätta upp Vaginamonologerna förbjöds den kommersiella versionen av pjäsen att spelas i Kina.

Titeln ansågs för provocerande. Men Angelas skolversion fick tillstånd.

Varför engagerade du dig?

–Jag har inga avsikter att ändra samhället. Jag ville bara ta upp mina erfarenheter, tala med andra om saker man inte berättar för någon. Som erfarenheter av sexuella trakasserier, sex, första mensen och diskriminering.

Hur tycker du jämställdheten är i Kina?

–Jämfört med andra asiatiska länder är Kina bra. Men om en man och kvinna med samma betyg söker jobb går jobbet till mannen. Det är förståeligt förstås, för killar kan arbeta längre arbetsdagar och de föder inte barn. Men för mig som kvinna är det ett hinder.

Är skönhet viktigt för dig?

–En kvinnas skönhet är en av hennes viktigaste tillgångar. Vackra kvinnor får mer uppmärksamhet och folk pratar mer med dem.

Angela tycker att så länge samhället värderar skönhet högt så får man anpassa sig till det.

Hur är folks attityd till homosexuella?

–I Shanghai tycker de flesta att andras val är deras ensak. Det är bara om någon står en nära som man lägger sig i.

Tycker du att Kina riskerar att förlora något när utvecklingen går så snabbt?

–Ett problem är att många blivit lössläppta. Det är som i Sex and the City, folk går i säng med vem som helst. De har sex med olika män utan att de känner dem.

Tycker du att det är ett problem?

–Inte problem kanske. Men vad är poängen med det egentligen?

Hon fortsätter:

–Jag tycker Kinas största problem är att folk avgudar pengar. Om man har pengar får man vackra kvinnor, makt och fin lägenhet. Inkomstskillnaderna gör att om man inte tjänar mycket pengar känner många att livet blivit helt förstört.