Foto: Nina Varumo / SvD / SCANPIX
Det började som oskyldiga frågor på chatten. Johanna var 12, skolkade från skolan och ville ha vänner. Kanske pojkvänner också, men inte på det sättet. Som nybliven student förra hösten insåg hon: Nu är det behandling som gäller – eller graven. Får jag ingen hjälp kommer jag inte att uppleva min 20-årsdag.
–Varje träff med någon kille var som rysk roulette. Egentligen var jag alltid orolig för att inte komma hem igen.
Idag går Johanna i efterbehandling för sitt sexmissbruk, socialtjänsten betalar och hon har släckt ner datorn, bytt mobilnummer och slutat träffa män.
Men till för ett år sedan hade hon sexchattat med kanske 5 000. Stämt träff med ett par hundra. Och haft sex med ett 50-tal.
De flesta hade varit mellan 30 och 45 år gamla.
Inte ens terapeuten trodde på hennes beskrivning av en ung flickas liv i en förort till Stockholm. Bemötandet var i stil med ”sån‘t där går alla ungdomar igenom”.
När vi ses ska Johanna snart i väg till jobbet som frisör – ”ett under att jag tog studenten”, som hon säger. Hon är en osminkad jeanstjej med håret uppsatt och har en vanlig, smårutig bomullsblus. Ibland blir hon rödfläckig på halsen när hon berättar. Men rösten bryts aldrig fastän det också handlar om att bli förnedrad, om att döva ångesten efteråt med alkohol och om 45-åringar som utnyttjat hennes raggningsreplik: Jag är en sexmissbrukare.
Ja, hon kan hata män för vad de gjort med henne. Men hon säger också: Det var jag själv som utsatte mig.
Hur kunde det bli så?
Johanna minns att hon redan tidigt i livet hade starka sexuella fantasier, och ganska våldsamma – kanske för att klimatet hemma med de tre bröderna var så bråkigt. Pappan orkade inte hålla emot. Än mindre mamman.
När hon var 12 år hade hon siktet inställt på en jämnårig kille på skolan för att bli av med oskulden på en klassfest. Efteråt kändes det inte alls okej, säger hon. Och killen blev så rädd för att ha gjort Johanna gravid att han hetsade sina kompisar att knuffa henne, slå henne och sparka henne i magen.
Dagen efter hoppade Johanna av plugget, mitt i sexan – ”jag mådde så himla dåligt psykiskt”.
Hemma hamnade hon framför datorn och började gå in på MSN. Hej, är det någon som vill prata? Det handlade om oskyldiga frågor från en flicka som oskyldigt sökte vänner och pojkvänner.
–Men alla ville ha sex, berättar Johanna.
Hon fick mejl från okända och Johanna svarade även när de var äldre. Nej, hon ljög inte om sin egen ålder, försäkrar hon, ändå hakade 35-åringarna på och ville träffas. Hennes mamma förbjöd henne.
Då började hon sexchatta och ha telefonsex istället, med flera äldre män dagligen. Det betyder i klartext att bägge går in på samma sajter medan de berättar för varandra vad de gör med sig själva. Cybersex hörde till Johannas dagliga liv.
–När jag var 14–15 var jag som besatt, internet var hela min värld. Jag var inte i skolan på två och ett halvt år.
Och männen, satt de och gjorde det på jobbet?
–Ja, eller hemma. Med barnen i bakgrunden.
Som intervjuare kommer jag liksom av mig. Johanna märker min reaktion och svarar lugnt:
– Ja, många har varit pedofiler. De har tänt på att träffa yngre.
Hur kunde det finnas män som ville med en ung tonårstjej?
–Det var inte svårt. Det var många som skrev till mig. Fast själv ville jag inte alls sexchatta, jag tänkte mig ett förhållande – som jag menar handlade om en fadersfigur som skulle ge mig allt det jag inte fått av pappa. Om jag ställer upp så kommer de att gilla mig och gifta sig med mig – tänkte jag.
Hon upplever att klimatet mellan henne och pappan har rört sig om en känslomässig incest: Hur han har tittat på henne när hon gått från duschen i en handduk. Hur hans blickar givit henne obehag. Som om han ville ha sex, säger Johanna.
Kanske beror känslan också på alla porrtidningar och porrfilmer som fanns hemma redan från det att hon var liten. Hon tyckte det var så äckligt att hon började hata sin pappa. Samtidigt drogs hon till att läsa och titta på det ännu mer.
Så när hon som 15-åring första gången träffade en okänd kille som hon chattat med och inte visste vad de skulle prata om – då tänkte hon på alla videokassetter hon sett hemma.
–Jag var besatt av pappas porrfilmer och tänkte att den här killen är ju 26 år och vill säkert ha sex. Jag trodde det i så fall kunde leda någonstans …
Sedan sågs de aldrig mer.
–Det kändes som om han verkligen utnyttjade mig, återtar Johanna. Han ville bara det där och sedan – hej då.
Hur mådde du själv sen?
–Inget bra. Det kändes helt piss.
Efter den gången träffade Johanna killar som bara var några få år äldre. Det fungerade i högst ett par veckor och Johanna vet varför: Ofta mådde killarna själva uselt inombords. Någon hade våldsbrott bakom sig som inte var utredda. Hos en annan såg hon en flik av en röd flagga mitt under sexakten: Hakkorset.
–Under hela den här tiden har jag velat ha ett förhållande, säger Johanna. Hoppats att de ska tycka om mig, älska mig. Jag har tagit till allt och sett en pojkvänsfigur i alla.
–Men jag tyckte till slut inte att jag var värd att älskas och började mer och mer hata killar istället. Om jag hatar, blir jag inte sårad heller, tänkte jag… Och satte upp en mur.
Efter två och ett halvt år hemma återkom Johanna till skolan i årskurs nio. Hon tycker det var ”ett under” att hon gick ut högstadiet, och ”fattar inte” hur hon tog studenten. Genom hela gymnasiet var killar prioritet ett, säger hon, hon messade och chattade på alla raster, luncher och håltimmar. Hon var knappast någonsin med andra tjejkompisar och gick sällan på fester.
–Jag ljög och gjorde inget som de andra ville. Jag pratade bara om sex och träffade bara killar.
Ju längre tiden gick desto större blev åldersskillnaden. När Johanna var 16–17 år kunde männen vara 30-40.
–Jag kände alltid att de förgrep sig på mig känslomässigt. Jag har aldrig känt att det varit okej, faktiskt.
Så småningom lärde hon sig att föredra telefon- och cybersex framför ”vanligt”. Det var ett bra sätt, säger hon. Hon mådde inte lika psykiskt dåligt och var inte tvungen att träffa killarna.
Men det höll inte. Aggressiviteten växte. När Johanna var 17 började hon dricka och upptäckte hur hon då slapp ångesten efteråt. Så hon började kräva alkohol av dem hon skulle träffa, och hon började be dem att ge henne smärta.
–Vanligt sex hjälpte inte längre, jag behövde mer av det hela. Så jag bad dem slå mig, förnedra mig. Det var som om jag skulle slippa känna smärtan i mig själv när jag fick det fysiskt.
Hur gamla var de då?
–Äldre,. 25–40 år. Eller 45.
Som kompisens frånskilda pappa. Johanna skulle på fest till familjen och hade redan tänkt ut det: ”Hoppas det finns äldre män där så man kan ragga.” Johanna var 18 och flirtade hårt med pappan. Sedan blev hon hans älskarinna i ett halvår.
–Det är ju inte normalt, att hela tiden ta av andras. Men jag mådde verkligen skit.
Och det sexuella?
–För mig… Nej, jag mådde bara dåligt. Jag kunde ha det bra före, men under akten… Jag måste därifrån, alltid. När Johanna var 19 befann hon sig nästan på sin botten, säger hon. Hon drack så mycket, träffade så konstiga människor.
–Jag visste att det någon gång skulle gå illa. Jag kunde sitta på bussen dit och undra om jag skulle komma hem igen, om det skulle sluta bra. Men jag blundade väl för det.
I början av förra året träffade hon en 27-åring som själv såg sig som sexmissbrukare. Han sa ofta nej till sex med Johanna och föredrog att umgås och prata. Han berättade om en klinik som hjälper sexmissbrukare (se Idagsidan 5 september).
Så när hon kom till kvinnogruppen på kliniken var hon så upprymd att någon var tvungen att fråga: Hur hon kunde tycka det här var så kul?
–Det var ju min enda lösning. Hade jag inte fått komma hit hade jag inte varit i livet.
För ett knappt år sedan sa Johanna hej då till alla på internet, stängde ner helt och bytte telefonnummer. Sedan dess har det varit ganska tyst, säger hon. Inget sexchat. Och ingen alkohol.
–Jag la av med allt. Det är enda sättet att överleva, att tillfriskna, att få fungerande förhållanden till andra – både vänner och i ett senare skede en pojkvän.
Vad hände när du slutade med beteendet?
–Jag kände verkligen sorg. Och frustration. Jag blev plötsligt besatt av två killar jag träffade för ett par år sedan, en var 40 och en 42, som ville ha mig känslomässigt. Jag fick panik. Känslorna gick upp och ner, upp och ner. Men jag lät bli att ta kontakt. De var ju bara papparoller i mitt liv.
Och plötsligt såg hon också vad den ”papparollen” innebar: att de fick Johanna att känna precis som inför sin pappa hemma – jag duger inte, de kan utnyttja mig, förnedra mig.
–Tydligen var det den känslan jag ville ha tillbaka. Och ja, jag börjar se det. Vi träffar ju inte friska personer när vi håller på, utan sådana som har ett missbruk själva.
Sedan säger Johanna att när man ”ser” för sin inre blick vad man har gjort är det ofattbart, att man som person har tillåtit det att hända.
–Samtidigt är jag förbannad på killarna också, som behandlat mig som skit. Men jag har ju givit tillåtelse, satt mig själv i situationen. Annars hade jag ju gått därifrån.
Fotnot: Johanna heter i verkligheten något annat.
–Varje träff med någon kille var som rysk roulette. Egentligen var jag alltid orolig för att inte komma hem igen.
Idag går Johanna i efterbehandling för sitt sexmissbruk, socialtjänsten betalar och hon har släckt ner datorn, bytt mobilnummer och slutat träffa män.
Men till för ett år sedan hade hon sexchattat med kanske 5 000. Stämt träff med ett par hundra. Och haft sex med ett 50-tal.
De flesta hade varit mellan 30 och 45 år gamla.
Inte ens terapeuten trodde på hennes beskrivning av en ung flickas liv i en förort till Stockholm. Bemötandet var i stil med ”sån‘t där går alla ungdomar igenom”.
När vi ses ska Johanna snart i väg till jobbet som frisör – ”ett under att jag tog studenten”, som hon säger. Hon är en osminkad jeanstjej med håret uppsatt och har en vanlig, smårutig bomullsblus. Ibland blir hon rödfläckig på halsen när hon berättar. Men rösten bryts aldrig fastän det också handlar om att bli förnedrad, om att döva ångesten efteråt med alkohol och om 45-åringar som utnyttjat hennes raggningsreplik: Jag är en sexmissbrukare.
Ja, hon kan hata män för vad de gjort med henne. Men hon säger också: Det var jag själv som utsatte mig.
Hur kunde det bli så?
Johanna minns att hon redan tidigt i livet hade starka sexuella fantasier, och ganska våldsamma – kanske för att klimatet hemma med de tre bröderna var så bråkigt. Pappan orkade inte hålla emot. Än mindre mamman.
När hon var 12 år hade hon siktet inställt på en jämnårig kille på skolan för att bli av med oskulden på en klassfest. Efteråt kändes det inte alls okej, säger hon. Och killen blev så rädd för att ha gjort Johanna gravid att han hetsade sina kompisar att knuffa henne, slå henne och sparka henne i magen.
Dagen efter hoppade Johanna av plugget, mitt i sexan – ”jag mådde så himla dåligt psykiskt”.
Hemma hamnade hon framför datorn och började gå in på MSN. Hej, är det någon som vill prata? Det handlade om oskyldiga frågor från en flicka som oskyldigt sökte vänner och pojkvänner.
–Men alla ville ha sex, berättar Johanna.
Hon fick mejl från okända och Johanna svarade även när de var äldre. Nej, hon ljög inte om sin egen ålder, försäkrar hon, ändå hakade 35-åringarna på och ville träffas. Hennes mamma förbjöd henne.
Då började hon sexchatta och ha telefonsex istället, med flera äldre män dagligen. Det betyder i klartext att bägge går in på samma sajter medan de berättar för varandra vad de gör med sig själva. Cybersex hörde till Johannas dagliga liv.
–När jag var 14–15 var jag som besatt, internet var hela min värld. Jag var inte i skolan på två och ett halvt år.
Och männen, satt de och gjorde det på jobbet?
–Ja, eller hemma. Med barnen i bakgrunden.
Som intervjuare kommer jag liksom av mig. Johanna märker min reaktion och svarar lugnt:
– Ja, många har varit pedofiler. De har tänt på att träffa yngre.
Hur kunde det finnas män som ville med en ung tonårstjej?
–Det var inte svårt. Det var många som skrev till mig. Fast själv ville jag inte alls sexchatta, jag tänkte mig ett förhållande – som jag menar handlade om en fadersfigur som skulle ge mig allt det jag inte fått av pappa. Om jag ställer upp så kommer de att gilla mig och gifta sig med mig – tänkte jag.
Hon upplever att klimatet mellan henne och pappan har rört sig om en känslomässig incest: Hur han har tittat på henne när hon gått från duschen i en handduk. Hur hans blickar givit henne obehag. Som om han ville ha sex, säger Johanna.
Kanske beror känslan också på alla porrtidningar och porrfilmer som fanns hemma redan från det att hon var liten. Hon tyckte det var så äckligt att hon började hata sin pappa. Samtidigt drogs hon till att läsa och titta på det ännu mer.
Så när hon som 15-åring första gången träffade en okänd kille som hon chattat med och inte visste vad de skulle prata om – då tänkte hon på alla videokassetter hon sett hemma.
–Jag var besatt av pappas porrfilmer och tänkte att den här killen är ju 26 år och vill säkert ha sex. Jag trodde det i så fall kunde leda någonstans …
Sedan sågs de aldrig mer.
–Det kändes som om han verkligen utnyttjade mig, återtar Johanna. Han ville bara det där och sedan – hej då.
Hur mådde du själv sen?
–Inget bra. Det kändes helt piss.
Efter den gången träffade Johanna killar som bara var några få år äldre. Det fungerade i högst ett par veckor och Johanna vet varför: Ofta mådde killarna själva uselt inombords. Någon hade våldsbrott bakom sig som inte var utredda. Hos en annan såg hon en flik av en röd flagga mitt under sexakten: Hakkorset.
–Under hela den här tiden har jag velat ha ett förhållande, säger Johanna. Hoppats att de ska tycka om mig, älska mig. Jag har tagit till allt och sett en pojkvänsfigur i alla.
–Men jag tyckte till slut inte att jag var värd att älskas och började mer och mer hata killar istället. Om jag hatar, blir jag inte sårad heller, tänkte jag… Och satte upp en mur.
Efter två och ett halvt år hemma återkom Johanna till skolan i årskurs nio. Hon tycker det var ”ett under” att hon gick ut högstadiet, och ”fattar inte” hur hon tog studenten. Genom hela gymnasiet var killar prioritet ett, säger hon, hon messade och chattade på alla raster, luncher och håltimmar. Hon var knappast någonsin med andra tjejkompisar och gick sällan på fester.
–Jag ljög och gjorde inget som de andra ville. Jag pratade bara om sex och träffade bara killar.
Ju längre tiden gick desto större blev åldersskillnaden. När Johanna var 16–17 år kunde männen vara 30-40.
–Jag kände alltid att de förgrep sig på mig känslomässigt. Jag har aldrig känt att det varit okej, faktiskt.
Så småningom lärde hon sig att föredra telefon- och cybersex framför ”vanligt”. Det var ett bra sätt, säger hon. Hon mådde inte lika psykiskt dåligt och var inte tvungen att träffa killarna.
Men det höll inte. Aggressiviteten växte. När Johanna var 17 började hon dricka och upptäckte hur hon då slapp ångesten efteråt. Så hon började kräva alkohol av dem hon skulle träffa, och hon började be dem att ge henne smärta.
–Vanligt sex hjälpte inte längre, jag behövde mer av det hela. Så jag bad dem slå mig, förnedra mig. Det var som om jag skulle slippa känna smärtan i mig själv när jag fick det fysiskt.
Hur gamla var de då?
–Äldre,. 25–40 år. Eller 45.
Som kompisens frånskilda pappa. Johanna skulle på fest till familjen och hade redan tänkt ut det: ”Hoppas det finns äldre män där så man kan ragga.” Johanna var 18 och flirtade hårt med pappan. Sedan blev hon hans älskarinna i ett halvår.
–Det är ju inte normalt, att hela tiden ta av andras. Men jag mådde verkligen skit.
Och det sexuella?
–För mig… Nej, jag mådde bara dåligt. Jag kunde ha det bra före, men under akten… Jag måste därifrån, alltid. När Johanna var 19 befann hon sig nästan på sin botten, säger hon. Hon drack så mycket, träffade så konstiga människor.
–Jag visste att det någon gång skulle gå illa. Jag kunde sitta på bussen dit och undra om jag skulle komma hem igen, om det skulle sluta bra. Men jag blundade väl för det.
I början av förra året träffade hon en 27-åring som själv såg sig som sexmissbrukare. Han sa ofta nej till sex med Johanna och föredrog att umgås och prata. Han berättade om en klinik som hjälper sexmissbrukare (se Idagsidan 5 september).
Så när hon kom till kvinnogruppen på kliniken var hon så upprymd att någon var tvungen att fråga: Hur hon kunde tycka det här var så kul?
–Det var ju min enda lösning. Hade jag inte fått komma hit hade jag inte varit i livet.
För ett knappt år sedan sa Johanna hej då till alla på internet, stängde ner helt och bytte telefonnummer. Sedan dess har det varit ganska tyst, säger hon. Inget sexchat. Och ingen alkohol.
–Jag la av med allt. Det är enda sättet att överleva, att tillfriskna, att få fungerande förhållanden till andra – både vänner och i ett senare skede en pojkvän.
Vad hände när du slutade med beteendet?
–Jag kände verkligen sorg. Och frustration. Jag blev plötsligt besatt av två killar jag träffade för ett par år sedan, en var 40 och en 42, som ville ha mig känslomässigt. Jag fick panik. Känslorna gick upp och ner, upp och ner. Men jag lät bli att ta kontakt. De var ju bara papparoller i mitt liv.
Och plötsligt såg hon också vad den ”papparollen” innebar: att de fick Johanna att känna precis som inför sin pappa hemma – jag duger inte, de kan utnyttja mig, förnedra mig.
–Tydligen var det den känslan jag ville ha tillbaka. Och ja, jag börjar se det. Vi träffar ju inte friska personer när vi håller på, utan sådana som har ett missbruk själva.
Sedan säger Johanna att när man ”ser” för sin inre blick vad man har gjort är det ofattbart, att man som person har tillåtit det att hända.
–Samtidigt är jag förbannad på killarna också, som behandlat mig som skit. Men jag har ju givit tillåtelse, satt mig själv i situationen. Annars hade jag ju gått därifrån.
Fotnot: Johanna heter i verkligheten något annat.
