– När jag separerade för tre år sedan var det ett absolut krav att ha barnen samma veckor som mina väninnor. Den här gruppen är mitt sociala nät, mitt stöd, både när jag är mamma och när jag är ensam, säger Tina Karlsson (mitten). Hon och vänninnorna Catarì Lejdinge (till vänster) och Maria Almqvist (till höger) är alla frånskilda mammor med barn. Ojämna veckor är de ett singelgäng som går ut och dansar och äter middagar. Jämna veckor ses de tillsammans med sina barn.
– Klan! Menar du att vi skulle vara någon slags sekt?!
Maria Almqvist vill till en början inte alls känna igen sig
i begreppet singelklan. Visserligen har hon sedan trettio år ett kvinnogäng som följt henne på nära håll, men att kalla det för klan känns lite främmande.
Så vi bestämmer att jag ska följa med dem ut efter jobbet, en vanlig tisdag, ojämn vecka.
Det är höstruggigt och Tina Karlsson och Catarì Lejdinge huttrar lite när de slår sig ner vid bordet och beställer in öl. De är alla i fyrtioårsåldern, skilda med barn, och lever varannanveckasliv.
Fast deras gemensamma resa började på sjuttiotalet då Maria fick en riktigt god vän på högstadiet i Eskilstuna. Efter gymnasiet flyttade de till Stockholm där de bildade minikollektiv med ytterligare en tjej, som senare träffade Tina i Grekland. Catarì mötte de genom gemensamma vänner och hon har fört in andra i bekantskapskretsen.
Nu är de sex i klanens kärna. Ojämna veckodagar och jämna helger är de ett singelgäng som ser utställningar, äter middag och går ut och dansar, de andra dagarna är de mammor som har picnic eller går på Östasiatiska och tittar på Manga. Ofta tillsammans.
Har ni samma veckor alla sex, undrar jag förvånad?
– Javisst, säger Tina, det har vi sett till. När jag separerade för tre år sedan var det ett absolut krav. Den här gruppen är mitt sociala nät, mitt stöd, både när jag är mamma och när jag är ensam. Jag kan inte acceptera att jag ska leva utan dem.
De tillhör första generationen som har ett ”dela-barnen-med-pappan-på-lika-villkor”-liv och har upptäckt att det ibland är svårt att få sina almanackor att stämma med såväl kärnfamiljernas som barnlösa singlars.
Ensamma veckor känns det konstigt att göra saker tillsammans med föräldrar och deras barn, då vill de göra något vuxet. Och de veckor de har barnen är de ointressanta för de barnlösa. Dessutom kan det vara svårt att få andra att förstå hur det känns att vara halvtidsmamma och vilka praktiska problem det innebär.
Klanen blir inte bara en känslomässig utan också en praktisk lösning.
– Det var katastrof när jag skilde mig och en period hamnade på fel veckor, säger Maria. Det var som att leva på en öde ö och inte ha någon tillhörighet. Jag bara vacklade runt tills jag kunde byta och komma rätt.
Flera av papporna till deras barn är nöjda med arrangemanget, de umgås också på samma sätt.
Fast för Catarì har ändå det viktigaste med klangemenskapen varit vetskapen att parrelationer inte är essensen i tillvaron, det är inte enda vägen till ett gott liv.
Menar du att man kan ha en singelklan istället för en man?
– Nej, klanen ersätter inte kärleken, relationen till en man är något annat, på sätt och vis djupare, både psykiskt och fysiskt, fast skörare, säger hon. Med klanen i ryggen blir jag inte så desperat, det blir inte så bråttom att hitta en ny.
– Jag är helt säker på att det varit så för mig, säger Maria, jag har varit singel jättelänge. Och visst har jag på sätt och vis känt mig ensam, men inte i grunden.
Men gruppen är inte i första hand ett relationskomplement. De är varandras stöd på livets alla områden. Tonårsångest, förälskelser, arbetslivets höjder och dalar, förlossningar, dödsfall
i familjen, studier, flyttkaruseller, allt har de delat under snart trettio år.
Kan det inte bli lite väl tight? Svårt för era män att konkurrera med den sortens gemenskap?
– Det handlar inte om något slags symbios, säger Tina, vi måste inte dela allt. Det är bara det att vi så gärna vill att det ska gå bra för varandra.
Nyårsafton firar de alltid hop, och de har en egen lilla julafton, och så är det födelsedagar, semestrar.
– En gång, berättar Maria, hyrde vi stugor på Rånö och var nästan hela klanen med barn och allt.
Ibland umgås de intensivt, ibland lite mindre, beroende på hur livet ser ut.
– Det går i perioder, säger Tina, det beror lite på hur gamla barnen är, hur nära vi bor varandra för tillfället, hur mycket vi har att göra.
– Just nu kanske jag träffar er lite mindre, säger Maria. Mina barn börjar bli stora, så det är svårt att få med dem när ni andra ska göra något ihop med ungarna. Och så har jag ju en ny kärlek, och det måste också få ta tid.
Men hela tiden finns grundtonen där, säger hon, och kallar den för Tryggheten.
– Jag tillhör, jag är helt accepterad och älskad.
Skulle man kunna säga att klanen är er verkliga familj?
Nej, det är de eniga om, det här är något annat, ett komplement.
– Det är som om jag har två familjer, säger Catarì. Behöver jag känslomässigt stöd så ringer jag någon i klanen. När jag talar med dem kan jag var mer ocensurerad. Är det mer praktiska saker, eller om jag vill ha vuxenmotstånd, ringer jag min familj.
Någon ledning från sina traditionella familjer om hur man ska leva varannanvecka kan de inte heller få, ingen har gjort det förut. Där har vännerna betydligt större erfarenheter att dela med sig av.
Har ni några uttalade regler för umgänget?
– Nej, svarar Catarì, men vi har tabun.
Som …
– … att vi aldrig skulle vara tillsammans med män som någon av oss haft en lång relation till.
Maria nickar.
– Nej, det är omöjligt. Vänskapen går före. Jag tror inte jag skulle försätta mig i en situation där jag var tvungen att välja mellan vår vänskap och en man.
Men hur gör ni med de män ni varit tillsammans eller gifta med? Får de vara med i klanen?
– Nej, det är sällan vi umgåtts i familjer, säger Tina. Du och jag gjorde det en period, Maria, när våra män kände varandra och vi alla var på Gotland på somrarna. Men annars har det hela tiden varit vi kvinnor som hållit samman. Och så barnen förstås. När vi gått ut har killarna gjort något annat.
– Fast senaste månaderna har jag dragit med en singelman, säger Catarì, och det känns roligt. Det är inget självändamål att vi bara är kvinnor.
Att inte delta i traditionerna kan också kännas lite förbjudet, nästan som att inte vilja träffa sina föräldrar på julafton.
– Skulle jag vilja fira nyår med några andra än er känns det som att jag måste säga till i god tid, säger Maria.
Men Tina håller inte med. Hon tycker hon kan göra som hon vill.
Har ni umgängestvång? En för alla, alla för en.
– Nej, och kanske lite ja, säger Maria.
Även om de umgås i alla möjliga konstellationer, försöker de samla alla om de planerar något en ojämn helg, ingen ska behöva känna sig ensam. Det skulle vara känsligt om någon ställdes vid sidan av.
Där finns också en tidsaspekt. Att hålla igång sex relationer på tu man hand hinner de inte, bättre då att träffas en tre-fyra-fem stycken, det blir mer rationellt.
Och i realiteten är de fler än sex. Runt varje medlem i klankärnan finns ytterligare ringar av kontakter, eller bonusvänner, som Catarì kallar dem.
Klantänkarna menar att singelklanerna också är en politisk kraft, bland annat genom att snabbt vidarebefordra information, känner ni igen det?
– Absolut, säger Catarì. Får jag någon viktig information eller några protestlistor mot dyrare gynekologbesök, misshandlade barn och Irakkriget, så skickar jag genast vidare det till de andra.
Krogen har sakta fyllts med gäster medan vi har pratat i vårt hörn. Snart blir det musik.
– Tänk, säger Tina, att det var ni som blev kvar av alla de människor som jag mött genom åren. Och att det håller i sig, det är ganska fantastiskt.
Kommer ni att fortsätta umgås livet ut?
– Ja, det tror jag faktiskt, säger Maria och tillägger lite till sin egen förvåning, tills vi dör.
