Han kan vara högt uppsatt direktör och porrsurfa på jobbet. Hon kan vara fyrabarnsmor och ständigt ragga nya förälskelser på krogen. Han kan vara pappaledig och ha telefonsex med unga flickor. Och, vilket blir allt vanligare, hon kan vara under 20 år och ha bjudit ut sig över nätet till flera tusen män.

Behandlarna vet att den som söker hjälp för sitt sexmissbruk kan vara vem som helst. Hur vet man att det är ett missbruk? Man gör grejer man egentligen inte vill. Så småningom blir det tvångsmässigt och allt mer destruktivt. Till slut är man helt och hållet fången i beteendet, säger Torbjörn Fjellström som i snart 40 år behandlat människor med olika former av beroenden. För knappt tre år sedan stöttade han starten av en mottagning i Stockholm för att hjälpa sex- och förälskelsemissbrukare och deras anhöriga.

Den kallas Dysberoendekliniken för att peka på det förvridna förhållande, som människor kan ha utvecklat till annars naturliga beteenden. För tvärt emot vad många tror, handlar sexmissbruk inte om problematik kring just sexualiteten. Nej, i botten finns en intimitetsstörning, en oförmåga att relatera till andra i förhållanden som bygger på närhet, intimitet och ömsesidighet, förklarar Erik Sundby, addiktolog (missbruksterapeut) och ansvarig för Dysberoendekliniken.

I stället utvecklar man en tvångsmässig besatthet kring förälskelser eller sitt sexuella beteende eller bägge. Inför den tvångsmässiga besattheten är man maktlös. När suget klickar in har en missbrukare inga verktyg att stå emot. Och precis där finns ofta roten till problemet. På Dysberoendekliniken säger de att 90 procent av alla sexmissbrukare kommer från hem där barnen berövats sina egna känslomässiga behov, tilldelats rigida roller och så ofta avvisats att de slutat be om uppmärksamhet och bekräftelse. När grundtryggheten saknas om vem man själv är, får man inte de känslomässiga verktyg som behövs för att utveckla en hälsosam kärleksrelation som vuxen, menar de. Närhet och intimitet utlöser omedvetna skräck- och panikreaktioner.

Vad spelar störst roll? Ensamhet och utanförskap, säger Erik Sundby. Sexmissbruk är verkligen ensamhetens sjukdom, vilket kan låta konstigt när många förförare är så sociala och charmiga. Men sökandet de håller på med skapar en jättestor tomhet. Och inte bara det. Depression, ångest, rastlöshet och självmordstankar kommer också. Att då jaga en partner, bli hög på telefonsex eller fly verkligheten genom en ny förälskelse fungerar som en tillfällig medicinering, förklarar Torbjörn Fjellström. Personen blir tillfälligt dövad. Men det tar inte bort orsaken till problemen.

Dysberoendekliniken har hittills träffat ett hundratal sexmissbrukare sedan starten för tre år sedan. Ungefär en tredjedel är singlar. De flesta söker hjälp för sexuellt ofredande, förälskelsemani och allt oftare cybersex. Men man kan också vara besatt av att jaga kvinnor. Och det finns en klar könsuppdelning i beteendet: Manliga missbrukare ägnar sig främst åt sexuellt utagerande med erövring och porr, medan de kvinnliga oftast blir besatta av kärlek, passion och förälskelser. De kan tvångsmässigt chatta, ragga på krogen och mot alla odds ständigt förälska sig i den rätta Torbjörn Fjellström ser samma mönster vid sexmissbruk som vid alla andra beroenden. Under total förnekelse har drogen blivit det viktigaste i livet. Så småningom har det inte räckt med den vanliga dosen för att döva tomheten och man har behövt starkare stimuli grövre porrbilder när de gamla inte längre ger tröst. Farligare sexpartner. Mer förbjudna situationer. Drogerna, även sex, funkar plötsligt inte, säger han och illustrerar förloppet med en knäpp med fingrarna. Man vill ha maffigare grejer och kollar in lesbiska par. Sedan tänder man inte på det heller. Då leds man in i de yngre kvinnornas uppträdande på sajterna. Då blir det pedofili. Till skillnad från</b> fantasiberoende, förälskelsemani och erövringstvång kan cybersex stegra missbruket till att man går utanför vad som anses normalt. Varför?

Med den kraftiga toleransökningen man snabbt får på nätet behöver man snart öka kickarna, förklarar Erik Sundby. Utvecklas ett beroende, kan beteendet accelerera mycket fortare än om internet inte hade funnits. Vi kallar cybersex för sexmissbrukets kokain. Plötsligt kan en porrsurfare gå från att titta på vanlig heteroporr till att plötsligt intressera sig för barnporr. Och på nätet kan det gå fort att bli så extrem i typ av bilder, i risktagning eller med tidsmässig upptagenhet.

Sexuellt dysberoende är som ett mynt med två sidor, berättar Erik Sundby. Patienten pendlar mellan kontroll och utagerande. I kontrollfasen stänger man av sina sinnen, både förmågan att ta in verkligheten och möjligheten att njuta. Man får ett tunnelseende där allt går ut på att försöka låta bli. Kontrollfasen bryts så småningom ned. Sexuella fantasier åtföljs av nya sexuella utageranden. Det dövar sinnena men skuld och skam bekräftar också den negativa självbilden. Tunnelseende i den här fasen handlar om att man inte ser någon annan lösning än att fortsätta. För de flesta blir beteendet allt mer destruktivt. Förr eller senare kraschar sexmissbrukaren. När söker man hjälp? Många skickas till behandling av sin arbetsgivare eller sin partner för att man är avslöjad, förklarar Torbjörn Fjellström. Medan man kan hålla på med flirt och svärmeri i ett helt äktenskap, går cybersex fort att upptäcka i dag. Arbetsgivaren eller hustrun har gått in i datorn. Det innebär ofta en jättechock. Eller så leder de negativa konsekvenserna av missbruket till att man måste söka behandling. Ingen kommer frivilligt, först när livsbetingelserna tvingar en har man kunnat vakna. Torbjörn Fjellström brukar hävda att man behöver kombinera tre metoder för att komma ur sitt sexmissbruk, nämligen självhjälpsgrupper enligt tolvstegsmodellen, behandling för sitt beteende samt regelrätt terapi, ner i skiten som han säger. På Dysberoendekliniken handlar det både om att erkänna sin maktlöshet inför det tvångsmässiga och att stoppa beteendet. Man får träffa andra i en grupp, inse att man inte är ensam och konkretisera exakt vilka destruktiva utageranden man ägnat sig åt. Dessutom rekommenderas alla att inleda med minst sex veckors sexuell drogfrihet. Det är viktigt att ha en period med total avhållsamhet, säger Erik Sundby som utformat behandlingsmodellen på Dysberoendekliniken. Celibat är ett verktyg bland många andra, men framför allt ett sätt att skaffa sig time out och se vilka behov man egentligen håller på att sexualisera. Man upptäcker till exempel att onani kan ha varit det universala medlet mot allt ont. I nästa steg analyserar man inre och yttre igångsättare. De yttre kan vara reklambilder, en dator eller lättklädda människor på stan. De inre är svårare att definiera, eftersom de handlar om olika känslotillstånd. Ofta är det ensamhet och självömkan som kan trigga behovet av att trösta sig med sex. Annat är ilska, stress, hunger och trötthet. Så småningom är det dags att identifiera motkrafterna, de som kan stoppa missbrukaren innan det destruktiva mönstret tar över.

Andra människor är oerhört viktiga som motkraft, säger Erik Sundby. Att bygga upp ett nätverk med nära och ömsesidig vänskap är a och o. Det ena handlar om vilka man kan lita på och som man kan ringa när man behöver stöd om man är på väg att göra något destruktivt. Det andra är att se vilka människor man borde sätta gränser för och vad man behöver undvika. Det kan vara svåra avgöranden för en sexmissbrukare där de destruktiva sidorna så länge dominerat på bekostnad av personens eget värdesystem. Nu har man chans att återta sådana normer och regler som vi människor behöver för att leva ett bra liv, förklarar Erik Sundby. Missbruket berövar personen allt viktigt. Till slut finns inget kvar, bara tomhet. När den sunda sidan får utrymme att växa kan man utveckla en hälsosam sexualitet. Den handlar om att vara närvarande i nuet, att lära sig utveckla sin förmåga att njuta av det som är fint i livet genom lukt, smak, syn och hörsel. Vi sexualiserar allt i dag, konstaterar Torbjörn Fjellström. Egot, intimiteten, kroppen. Som om kroppen vore det enda en människa hade, inte psyke och ande också. Men man kan inte bekräfta sin existens enbart via det fysiska. Man måste hitta sig själv först och sedan se hur man vill använda kroppen i sina relationer.