Förra gången vi träffades var Rikkie kvinna och hette Kerstin. Vi talade om asexualitet – att inte vilja ha sex. Kerstin berättade att hon inte kände någon sexuell attraktion till något kön och att hon inte saknade kroppskontakt och intimitet.

Med vid den intervjun, sommaren 2006, var ytterligare två kvinnor i det nätverk för asexuella som finns i Stockholm. En av dem, Sofie Wahlström, är med också idag. Den tredje, Johanna som inte vill skylta med sitt efternamn, skulle ha varit med nu också men har fått förhinder.

Det har gått fyra år och mina frågor till Sofie och Rikkie, som heter Hasselrot i efternamn, handlar om vad som hänt sedan sist. Den raka frågan är: kallar ni er fortfarande asexuella? Svaret är ja. Och liksom tidigare är de asexuella på olika sätt. Sofie, som kallar sig queer, gillar att leva i relationer, gärna flera på samma gång. Därför kallar hon sig flersam. Däremot är hon inte intresserad av sex i mer könsliga termer. Hennes partners har i sin tur andra relationer som också inbegriper sex.

– Men jag gillar fortfarande närhet, att hångla och kyssas, säger hon.

Rikkie har inte ändrat sig vad gäller närhet och intimitet. Däremot har han kommit en bit på vägen att leva som den man han känner sig som.

2006 kallade Kerstin sig hetero-orienterad, det vill säga att hon kunde attraheras av det motsatta könet men ändå inte ville ha sex. Då hade hon inte funderat över könsidentiteten. 

– Jag hade långt tidigare tänkt ”åh vad mycket bättre jag hade funkat om jag fötts som kille” men inte kommit längre än så. Men jag trodde också det var extremt ovanligt, kostade massor och var nästan livsfarligt med så kallade könsbyten. Nu vet jag att det kan vara 50 personer om året som ansöker om att byta juridiskt kön.

Efter att ha startat nätverket för asexuella tillsammans med Sofie, och på den vägen kommit in i hbt-sammanhang, lärde hon känna fler och fler transpersoner.

– Då började jag bli obekväm med mig själv, framför allt att kallas hetero. Det tog något halvår att inse att just det gjorde mig till tjej, och när jag tog tag i det förstod jag att jag var en kille, som gillade killar.

Fast det där med att gilla killar betyder inte att han vill hoppa i säng med en man. Mer om det senare.

Nu tar Rikkie manliga könshormoner men gör sin resa i långsam takt. Han sjunger nämligen såväl i kör som solo och vill inte utsätta rösten för alltför stora omvälvningar. Målet är att fortsätta med sången men i ett annat tonregister, vilket det slutligen blir vet han ännu inte, det visar sig med tiden. Till hösten ska han prova på att sjunga tenor i sin gamla kör.

Hur det blir med könskorrigerande operationer har han ingen klar uppfattning om just nu. Det viktigaste är att känna sig som en man och att omgivningen uppfattar honom som sådan. Silhuetten med kläder på är viktigare än fysiska detaljer.

– Fast just nu vet inte folk om jag är man eller kvinna, säger han.

Rikkie arbetar med autistiska barn på en förskola i Stockholm. På jobbet är kollegerna förstående och fördomsfria men det händer att de råkar använda gamla namnet, vilket Rikkie inte alls klandrar dem för. Barnen frågar varför han har bytt namn och får det enkla svaret att det nya namnet passar bättre. Det brukar räcka.

Under intervjuns gång upptäcker jag att mina frågor stundtals blir ganska hypotetiska och kontrafaktiska: ”Vad hade du varit idag om inte om hade varit?”. För fyra år sedan var Rikkie kvinna och asexuell fast hetero-orienterad, det vill säga inriktad på män. Idag är han asexuell man och kanske mest inriktad på personer åt det manliga hållet, men ser en steglös skala som inte ens spelar så stor roll.

Betyder det att den asexuella identiteten är ett resultat av att du känt dig fångad i fel kön?

– Det är nästan omöjligt att svara på efter så här många år, och jag bryr mig egentligen inte om varför jag är det ena eller det andra, det är ju resultatet jag ska leva med, oavsett orsakerna.

Rikkie beklagar inte att det tagit så lång tid att komma fram till att han är en man. Han anser trots allt att han har levt ett bra liv hittills. Men hur blir framtiden? Bär han på en slumrande sexualitet som vaknar nu?

– De säger att testosteron kan förändra sexualiteten. Men jag ska fylla 48 och är verkligen ett vanedjur. Även om kroppen skulle reagera skulle inte hjärnan göra det. Jag förstår mig inte på flirt och erotik slår han fast.

När jag ber honom visualisera vad han gör om 20 år nämner han först och främst en lycklig pensionärstillvaro.

– Sannolikt lever jag ensam. Jag har ju ändå varit singel stora delar av mitt vuxna liv.

Men han utesluter inte att han lever i någon sorts förhållande.

Med en man?

– Jag vet inte, jag har ju aldrig levt i ett förhållande som kille. Men jag kan tänka mig att dela mitt liv med en annan person. Och jag vet numera att det finns många fler könsidentiteter än antingen man eller kvinna. Jag skulle gärna ha det som mina föräldrar. De var gifta i 57 år och var så fina mot varandra och gjorde en massa saker tillsammans.

När Sofie Wahlström, 27 år, blickar 20 år framåt tror hon inte att livet är så mycket annorlunda än idag. När vi träffades för fyra år sedan var ämnet barn uppe på bordet. Då svarade hon att barn inte kändes särskilt aktuellt och att man inte behöver leva i ett heterosexuellt förhållande för att få barn. Det finns ju insemination och adoption. Idag vet hon att hon inte vill ha barn alls.

Det asexuella nätverket i Stockholm startade med att Sofie tog initiativet till ett seminarium på Prideveckan 2005. Då var reaktionen bland många deltagare lättnad över att de inte var ensamma.

– När jag är på seminarier om hbt-frågor i dag kan folk spontant påpeka att man inte får glömma bort de asexuella, säger Sofie.

Medvetenheten har alltså ökat en aning. Varken Sofie eller Rikkie tycker att det är svårt att skylta med att de är asexuella.

– Asexualitet upplevs inte som så hotande. Folk har nog mer fördomar om människor som inte är heterosexuella eller som är flersamma, säger Sofie.

– Asexualitet är inte precis något man blir nedslagen för, säger Rikkie.