”Känd svensk läkare spred obotlig sexsmitta” stod det på Aftonbladets löpsedlar den 8 april 2004.

Det var jordenruntseglaren Roger Nilson, då 55 år, som bjudit hem sin franska flickvän, 28, samtidigt som hans före detta, 33 år, bodde kvar i lägenheten. Vännerna hade avrått: Roger, det där är ingen bra idé. Äsch, tyckte Roger Nilson.

Och nog blev det kalabalik. Visserligen hade han erkänt för sin nya partner hur han betedde sig med kvinnor, men hans före detta fick herpes och gick till Aftonbladet med ”den kände läkarens” egenhändigt e-postade ursäkt.

–Jag kan tacka Gud för att det blev ett sånt inferno. De här två unga kvinnorna hjälpte mig att se vad jag höll på med.

Förutom en akut och fruktansvärd skuld och skam infann sig en ännu starkare lättnadskänsla. Det var som om han bett om att få bli avslöjad, säger han. I vissheten sjönk han ihop som en skakig hög: Nu skulle det, äntligen, bli slut på jakten, jakten, jakten.

Men han visste också att han behövde en annan hjälp än de metoder han hade prövat de senaste 14 åren. I dag räknar han till 52 veckors gruppterapi, många resor till guruer i Indien, meditionsretreater, Landmark Forum, Osho-rörelsen, The Work, Bara Vara, Mullingstorp, Ängsbacka …

Inget hade fått honom att sluta missbruka förälskelser, relationer och sex.

–Var jag än försökte berätta vad jag höll på med, fick jag svar som ”lev ut din sexualitet”, ”det går över” eller ”det där måste du lära dig att acceptera”. Men skulle jag acceptera något som var destruktivt för mig själv? Det var katastrof.

I boken Mot stormens öga (Prisma) som kommer ut om ett par veckor är Roger Nilson inte nådig mot vissa av terapirörelserna. Han namnger kända ledare som tillåtit sig att vara tillsammans med klienter eller begära sexuella tjänster. En sådan gränslöshet kan finnas inbyggd i organisationen, säger han.

–Jag upptäckte själv att det handlade om ett missbruk, precis som de unga kvinnorna såg vad jag höll på med.

För honom började tankarna någon gång under 1990. Roger Nilson satt isolerad i skogen i närheten av föräldrahemmet i Skövde och skrev boken The Card – ett kort i leken om den första svenska båt som deltog i Whitbread Round The World Race. Sexmissbruk hade han inte läst om, men att han hade allvarliga relationsproblem – det insåg han.

Kanske det kunde bli bättre om han åkte till en kursgård och fick kontakt med sina känslor, funderade Roger Nilson.

–Det är ju en sak att komma ihåg att något hänt, en annan att känna hur det kändes. Nu har jag legat och gråtit hur många timmar som helst i djup smärta. Och jag trodde ju terapeuterna hade rätt: Om du går tillbaka till dina förträngda känslominnen, kommer ditt beteende att ändras.

Visst är det bra att hjälpa folk att komma i kontakt med sina känslor, påminner Roger Nilson – som själv bestämde sig för att stänga av allt när han var 21 år. Då hade han efter sina ledsna tonår försökt berätta för föräldrarna vad som känslomässigt saknats under uppväxten. Men de bemötte bara hans utbrott med ”du ska enbart vara tacksam!” Det väckte så mycket skuld och sorg att den unge Roger fattade beslutet: aldrig mer känna en enda känsla.

Det höll tills han var 40 och en av besättningsmännen på The Card körde ihjäl sig på motorcykel medan de låg i hamn i Uruguay.

Då fick Roger Nilson, skeppare, navigatör och projektledare, ett sammanbrott på båten och bara grät.

–Att sedan gå in i smärtan under terapiveckorna gav en viss lättnad, men det var en klen tröst när mitt beteende bara förvärrades när jag kom hem. Jag hade fått kontakt med min sårbarhet, men kände mig ofta mer ensam och utanför. Allt det behövde dövas. Flykt, flykt, flykt …

I början kunde han till och med använda sina nyvunna psykologiska insikter till att manipulera kvinnor på ett nytt sätt. ”Nu har jag förstått, nu kommer allt att bli bra, nu kan vi träffas igen.”

–Men så kom intimitetsrädslan, och bort och iväg till nästa. Med den intellektuella delen av andligheten rationaliserade jag bara mitt missbruk.

Roger Nilsons kvinnor blev allt yngre och hade allt mer egna tendenser till sex- och förälskelsemissbruk. Han kallar konsekvenserna för vidriga, särskilt känslan av att vara som ett rö för vinden och fladdra iväg dit han inte ville. Som när han höll på att bli avrättad av maffian under sitt besök hos en 22-årig rumänska i Bukarest våren 2004. Han låter upprörd över minnet:

–Till och med livet kan till slut stå på spel.

Upphör man inte med beteendet hamnar man antingen på bårhuset, dårhuset eller i fängelsehuset, har han nu hört av dem som behandlar sexmissbrukare. Aftonbladets löpsedlar fick stopp på Roger Nilson innan han kom så långt. Det var också då han började söka annan hjälp än guruer, kroppspsykoterapi och meditation och fick kontakt med ett tolvstegsprogram för sex- och relationsmissbrukare. Hemsidan hade ett självtest med 40 frågor.

–Jag var tvungen att svara ja på 33 av dem. Det var ingen tvekan. Jag hade hållit på med en enorm förnekelse av det här i alla år. Ingen terapi fick mig att se vad jag gjorde.

Men skulle han, världsomseglaren Roger Nilson, som föreläste om gruppdynamik och ledarskap, sätta sig i en källare bland missbrukstyper och få kaffe i plastkopp på ett fläckigt masonitbord? Det tog honom tre, fyra månader att stiga in i den där lokalen. Då hade han på skakiga ben gått fram och tillbaka på gatan utanför ett antal gånger ”för att det var så vansinnigt jobbigt”. Men i augusti 2004 …

–På en kvart kände jag att jag var på rätt ställe. Det var en enorm befrielse att inte vara ensam.

Samtidigt hade Roger Nilson ett nytt seglingsprojekt på gång med den franska trimaranen Orange II. Han försökte ”bygga intimitet” med en ny, 30-årig fransk flickvän. Han berättade om mötena med självhjälpsgruppen och tänkte att nu skulle han vara trogen. Ändå gick han ut på nätet och fick kontakt med en ryska i St Petersburg – dit han skulle med en annan båt sommaren 2005. Roger Nilson hade tänkt ut planen: Vi ska inte träffas på mitt hotell.

–Så ringer hon och frågar om hon får komma, och då tänker jag: Vi ska inte stanna på rummet. Och så står hon där i alla fall, utmanande och sexig. Det tog tio sekunder så var jag lost.

Roger Nilson kallar det för ett riktigt återfall. Det ledde till ett nytt beslut: Nu skulle han vara hemma och gå i självhjälpsprogrammet, helst flera möten i veckan. Hösten 2005 la Roger Nilson ner allt han höll på med, seglingsprojekten, sin flickvän – ”för mycket sex och för litet intimitet” – och den fanatiska geografiska flykten. Trekking i Nepal, gurubesök i Bombay. Detta bort, bort, bort…

–Den hösten kom den nödvändiga kapitulationen för mig. Det var bara att erkänna: Jag var formligen maktlös, mitt beteende var totalt tvångsmässigt. Det fanns inte en chans att bekämpa det med min så kallade fria vilja. Sedan var det ett jävla jobb, det här att fokusera på tillfrisknandet.

För nu handlade det om att avstå från allt under en viss tid – flirt, porr, sex, onani. Roger Nilson trodde det svåraste skulle vara att inte erövra kvinnor. Men icke. Det värsta var att sluta med ”självsex” som han kallar det. Och att kasta all porr, tömma skåp och dator.

–Det var en enorm sorgeprocess att göra mig av med allt som jag haft med mig sedan sju års ålder. Jag var så identifierad med den personen som gjorde på det här viset. Det är ett helt paket av tankar man lämnar. Det är som en död.

–Att avstå betyder att alla känslor kommer upp som du sprungit ifrån.

Han talar om en abstinens där symtomen bland annat varit ledsmärtor och skakningar på nätterna –en avtändning som på vilken drog som helst, förklarar han. Under de senaste två åren har han ofta genomlevt starka ensamhets- och tomhetskänslor, inte som i terapi någon timme, utan i långa skov.

–Jag har enorm respekt för dem som inte söker hjälp för sitt missbruk. Man måste ju vara beredd på en sån djävulsk resa, säger Roger Nilson och preciserar: Istället för att döva smärtan, ska man våga vara i den, våga stanna i tomheten, meningslösheten, hopplösheten, rastlösheten och känslan av att livet inte är värt att leva. Under abstinensen får man möta sitt djupaste mörker.

Det skulle aldrig ha gått utan deltagarna i självhjälpsgrupperna, säger han. De kan ringa varandra mitt i natten när det är som värst. Eller när det uppstår risk för återfall. Som när Roger Nilson stod på en ö i skärgården förra sommaren och den unga ryskan just hade klätt av sig topless. På skakiga ben gick han upp i skogen och kontaktade en av kamraterna i stödgruppen.

–På så sätt klarade jag mig.

Kan det hända dig än i dag?

–Ja, jag har gått fram till kvinnor och fått telefonnummer – och sedan inte gjort något mer. När tankarna kommer gäller det att den sundare delen av mig hinner säga nej, tack. Inte ringa henne, inte slå på datorn, inte gå in på de där sajterna.

Och medan han nu räknar månaderna utan missbruk har han börjat dejta en kvinna som för första gången på decennier närmar sig hans egen ålder – bara 14 års åldersskillnad. Roger Nilson, 58, känner sig ovan som en tonåring. Han vet inte hur det går till att träffas utan…

–Hur gör man så man inte slirar in i sex? Jag behöver börja med ömsesidig vänskap och respekt, så jag kan få en vanlig, hälsosam relation.

Förut trodde han inte det gick att existera utan att agera ut sin sexualitet. Nu har han levt i celibat även med sig själv i 15 månader. Han mår inte bra jämt, klargör han, men nu gör det inte tomhetskänslan större. Och han måste inte längre ha det där – kvinnor, sex, onani, porr.

Resultat: En helt annan självkänsla än för tre år sedan och en betydligt djupare självrespekt, deklarerar Roger Nilson. Och vet samtidigt:

–Drogfri är en sak, att bli emotionellt nykter en annan. Den nykterheten är en dagsfärsk vara, och ingen missbrukare kan säga att man aldrig ska återfalla. För min del kommer jag att bära med mig sjukdomen till den dag jag dör.