När jag träffar Adam har det gått nästan ett år sedan han och hans före detta sambo slutade på familjerådgivningen. Han är förvånad över hur bra allt ordnat sig till slut.
Barnen, som är tre och fem år, bor lika mycket hos honom som hos mamman. De följer ett schema som de tagit fram med hjälp av familjerådgivaren. Storhelger och barnens födelsedagar firar de tillsammans med hans familj, för barnens skull. Det största framsteget är att de kan prata med varandra utan att börja bråka.
För bara ett par år sedan var deras förhållande i kris, ”nere på minus 30 grader”. Adam och hans sambo Elin bråkade om stort och smått. Och ju mer de bråkade, desto djupare sjönk de. Adam var den som drev på att de skulle gå i familjerådgivning. In i det längsta hoppades han att familjen skulle kunna hålla ihop.
Denna kärleks-, eller ska man säga krigshistoria, började på en glad personalfest för sex år sedan. Sprit och dans. Sedan hade Adam och Elin sex, utan att egentligen känna varandra. Och utan skydd.
Efter festen fortsatte de att ses regelbundet. Några veckor senare berättade Elin att hon misstänkte att hon var med barn.
- Jag minns att jag blev väldigt tagen av det stora allvaret när vi stod där i hennes badrum och såg hur graviditetstestet blev positivt. Elin ville behålla barnet och för mig var det självklart att ställa upp på hennes beslut, säger Adam.
Bara ett par månader tidigare hade Adam kommit ur en lång period av nedstämdhet. Han hade bestämt sig för att inte ta saker och ting så allvarligt, att i stället försöka ”leva livet”. Men den ansvarslösa perioden blev kort. Nu skulle han bli pappa. Livet tog en ny vändning.
Adam anpassade sig så gott han kunde till den nya situationen. Ja, han började faktiskt se fram emot att bli förälder och att bilda familj.
Problemet var att Elin och han inte kände varandra. De var inte ens förälskade. Adam hoppades att kärleken skulle växa fram när barnet kom. Så blev det inte.
- Jag tror att Elin blev besviken på att vårt förhållande saknade passion, en gemensam historia av ljuva minnen. Dessutom hade vi svårt att förstå oss på varandra.
Under graviditeten hade de ändå en god relation. Adam och Elin passade på att göra en massa roliga saker tillsammans. Och gjorde sitt bästa för att försöka lära känna varandra. De flyttade ihop en månad innan förlossningen och bestämde sig dessutom för att ge det kommande barnet ett syskon så fort som möjligt.
Men direkt efter förlossningen visade sig svårigheterna. Adam och Elin började bråka allt oftare, om småsaker som disk och tvätt.
- Självklart var det här uttryck för andra, mer grundläggande problem. Jag tror att Elin kände sig väldigt otrygg med mig. Fast det förstod jag inte då. Jag tyckte att vi bara bråkade om bagateller som fick orimligt stora proportioner.
Hur som helst. Både Adam och Elin insåg att de behövde hjälp för att klara förhållandet. De bokade tid hos familjerådgivningen.
- Men redan efter två besök kände vi båda att det inte gav något. Familjerådgivaren pratade med oss som om vi höll på att laga ett kärnkraftverk och inte en relation. Det var alltför teoretiskt och vi slutade.
I stället försökte de ro förhållandet i land på egen hand. Kommen så här långt i historien kan det verka på Adam som om han och Elin lyckades ta sig in i en trygg hamn. Han berättar att de köpte ett radhus i en Stockholmsförort. Och bokade till och med tid för vigsel i rådhuset.
Men när de upptäckte att Elin väntade barn igen avbokade de bröllopet. Elin ville inte stå med putande mage inför bröllopsgästerna.
Den andra graviditeten beskriver Adam ändå som den bästa perioden i deras förhållande. Adam var föräldraledig och Elin sjukskriven. De hade all tid i världen för varandra. Och även om de inte var förälskade så var de i alla fall goda vänner - tills barn nummer två föddes. Det blev en pojke som hade kolik ...
Adam gick tillbaka till jobbet i skolan. Men med alltför lite sömn kunde varken han eller Elin kontrollera sina beteenden. Nu var det inte längre frågan om skärmytslingar. Kriget var i full gång.
- Nu ställdes olikheterna på sin spets. Jag var van hemifrån att leva ut mina känslor. Där var det ofta högljutt och stora gester. Lite teatraliskt. Mamma slängde soppskålen i väggen när pappa kom för sen. Vi skrek, svor och det var liksom inget konstigt med det.
- Men min sambo kom från en familj som var raka motsatsen. Om jag sa något tyckte hon ofta att jag skrek, och då kunde vi fastna i ett bråk om huruvida jag skrek eller ej. Tills jag blev så arg att jag faktiskt skrek. Och när jag skrek vägrade hon att tala med mig. Det kunde driva mig till vansinne.
En gång blev Adam så förbannad att han lyfte köksbordet över huvudet och slängde det i golvet så det gick i bitar. Då blev han utslängd och fick inte flytta tillbaka hem förrän efter två månader.
- Nu efteråt förstår jag att mitt beteende skrämde henne. Vi var båda två extrema i hur vi hanterade våra känslor. Jag var aldrig fysiskt våldsam mot henne, men jag tror ändå att jag förstår hur frustrerade män som misshandlar sina kvinnor känner sig.
Adam ville fortfarande rädda förhållandet. Han tyckte sig se en ljusare framtid. Snart skulle båda jobba igen, deras ekonomi skulle bli bättre och de skulle kunna göra roliga saker tillsammans.
Kanske kunde en ny vända hos familjerådgivningen göra allt bra igen? Elin var inte så intresserad, men Adam övertalade henne att göra ett försök i alla fall.
Den här gången blev samtalen mer konstruktiva. De träffade en bra familjerådgivare, som visade dem hur man kan handskas vuxet med sina känslor. Till en början gick de en gång i veckan.
- Först var vi säkert hemskt jobbiga. Vi betedde oss som småbarn i sandlådan, sårade varandra och la skulden på den andra. Ofta grät någon av oss. Men familjerådgivaren var så himla duktig. Hon satt där objektiv och lugn mitt i stormen. Och hon fick oss att tala om våra känslor, våra egna alltså, inte om vad vi trodde att den andre tänkte och kände.
De öppnade sig för varandra och fick en chans att reda ut en del missförstånd, som till exempel varför de inte haft något sexliv sedan sonen föddes. Båda trodde att den andra inte ville.
- Det var egentligen först i familjerådgivningen som vi lärde känna varandra. Rådgivaren fungerade som en tolk. Förut hade den andre talat på ett främmande språk. Nu kunde vi förstå varandra. Med ökad förståelse växte också en ömsesidig respekt fram.
För Adam handlade familjerådgivningen också om att lära sig att förstå varför han reagerade som han gjorde. Det är ju inte någon självklarhet att man ska slänga köksbordet i golvet bara för att ens sambo gör si eller så. Och det är lätt att lägga ansvaret för sitt handlande på den andre, i synnerhet när man är upprörd. Adam säger att han har fått en större självinsikt.
Han insåg också att förhållandet med Elin var omöjligt. Det fanns inte tillräckligt med gemensam grund att stå på. Något som Elin i det tysta tänkt länge.
Efter 1,5 halvt år i familjerådgivning flyttade Elin till en egen lägenhet. De fortsatte i rådgivningen ytterligare ett halvår. Adam blev ”nöjd” med utgången.
- Det här var nog så bra det kunde bli, säger han och tänder en cigarrett. Visserligen var det vansinnigt att ha sex med en okänd kvinna utan att skydda sig, men jag är ändå tacksam för hur det blev. Hade vi haft tid att lära känna varandra skulle vi förmodligen aldrig blivit ett par.
- Och skulle jag gått och väntat på den perfekta kärleken skulle jag nog aldrig ha träffat någon att skaffa barn med. Nu har jag två underbara ungar som jag älskar över allt annat. Och deras mamma är än så länge den viktigaste vuxna personen i mitt liv - även om vi inte lever tillsammans.
I verkligheten heter Adam och Elin något annat.
”Ilskan var inte Elins fel”
I två år försökte de. Många, många samtal med terapeuthjälp. Ändå kunde de inte Adam och Elin lappa ihop sitt förhållande. Men de har ändå utvecklats -från ett par som inte kunde träffas utan att bråka och kränka varandra, till två separerade föräldrar som kommunicerar på ett vuxet sätt.
