– Vi är väl galna, 70 år och sätta oss på en ö … Gun-Britt och Owe Rydell har levt 50 år tillsammans och ägnat all ledig tid åt sommarstället i Mälaren.
En enda gång under samtalet protesterar den ena mot vad den andra säger. En enda gång. Och det är när Owe börjar lägga ut texten om hur Gun-Britt var klädd när han bjöd upp henne på Ringvallen i Tierp sommaren 1953 - en blå dräkt och en liten hatt och ...
- Nämen, Owe, det kan du väl inte berätta om!
Annars instämmer Gun-Britt och Owe Rydell ständigt med varandra när de pratar om sina 50 år som gifta. Bröllopsdagen den 24 juni inföll på midsommarafton i år - precis som när de vigdes 1955. I fredags kom alla barn och barnbarn till Kungshatt, sommarstället i Mälaren som numera blivit permanentbostad, för att fira.
I vår tid är de i gott sällskap. Eftersom vi lever längre har äktenskapen som varat i mer än 20 år ökat under hela 1900-talet. Av samma skäl har guldbröllopsparen aldrig varit så många och man räknar med att vart femte äktenskap kommer att fira 50 år tillsammans.
Håller sådana par verkligen ihop för att de är lyckliga?
Absolut, resonerar familjeterapeuten Birgit Glasmästar i Västerås. Under en
påbyggnadsutbildning skrev hon år 2000 en forskningsuppsats om några långa, goda relationer - och insåg att det inte fanns mycket skrivet om hur par gör för att vara lyckliga ihop i flera decennier.
De som Birgit Glasmästar intervjuade vittnade om en fördjupad gemenskap, att de kunde prata om allt och fortfarande kände attraktion. När hon citerar dem i sin rapport Guldbröllopsparet återkommer ord som samhörighet, samförstånd, samarbete, sammanhållning ...
Men det räcker inte för att en relation ska vara bra så länge som i 50 år. Hennes egen slutsats är att paren lyckats genom att ständigt återskapa kärleken sins emellan, om och om igen.
- Det är en kvalitet i parrelationen som ligger utanför allt annat, säger hon. Sedan ser det här återskapandet olika ut beroende på skede i livet.
Det finns dock en tydlig skillnad mellan de par som kommer med sina problem till familjerådgivningen och Birgit Glashammars guldbröllopspar:
- Det handlar om hur de berättar sin gemensamma historia, förklarar hon. Medan de
krisande paren hela tiden säger ”nej, så var det inte”, bekräftar guldbröllopsparen varandra när de pratar. De bygger på varandras historier, berättar dem ihop och säger ”ja ja” hela tiden.
Precis så ser det ut i mitt anteckningsblock efter ett par timmar på Kungshatt hos Owe och Gun-Britt Rydell. De fyller i samtalet åt varandra - som om de återger en och samma berättelse med två röster.
Det är Gun-Britt som hämtar vid bryggan på fastlandet med en pilsnabb liten Buster fräsande över sundet. Vid huset på ön pågår en utbyggnad för att de ska slippa gå ut på däcket mellan sovrummet och huvudbyggnaden - särskilt när det är som halast om vintrarna.
Men nu är det sommarvarmt i solskenet och kaffebryggaren pyser bubblande från köket. När Gun-Britt gör en ansats att resa sig säger Owe:
- Nu sitter du där, älskling, så kan jag springa.
Det är precis som i Birgit Glasmästars uppsats, där guldbröllopsparen anger vänskapen och glädjen i vardagens samarbete som viktiga skäl till att relationen är så god. Här säger Gun-Britt att ”nyckeln är att vi trivs ihop” och Owe att ”vi har alltid gjort saker och ting tillsammans.”
- Sedan kan vi ha tuffa diskussioner, som när vi skulle göra nytt kök här, fortsätter hon.
- Jag är praktisk och du tänker på design.
- Men jag är mest i köket Fast du gör ju frukost varje morgon, det har du gjort hela vårt liv.
- Annars har vi aldrig diskuterat vem som gör vad. Vi gör det vi gillar bäst - jag städar och du lagar mat.
Har ni alltid varit säkra på att ni valt rätt partner?
- Ja, aldrig en tvekan, svarar Owe och stryker Gun-Britt över kinden.
Det är som Birgit Glasmästar säger: I långa, goda relationer är parterna nära varann både psykiskt och fysiskt - med en känslighet som bara verkar öka med åldern. De klappar på varann och tar i varann.
- Det gör inte de yngre paren, konstaterar hon. De jäktar så dant och har ett kravfyllt fokus på föräldraskapet. Och ibland är de inte ens överens om hur det började.
Hur var det för Rydells, sommaren 1953?
- Romantiskt, säger Owe. Ringvallen i Tierp
- Jag visste redan vem du var, säger Gun-Britt, för vi hade gått realskolan ihop. Jag gick i ettan och du i fyran.
De börjar tala i munnen på varandra. Minns du, var det inte Kalle Jularbos son som spelade? Vad hette han - Eberhart? Det är nu Owe lyser upp när han börjar beskriva Gun-Britt.
- Du gjorde intryck på mig. De andra flickorna hade nån hemsk kort kavaj. Men du hade en snygg, blå dräkt och en liten hatt Du var annorlunda. Mer sofistikerad.
Hon var 18, han 21 - och stamanställd vid flyget i Västerås. Gun-Britt började utbilda sig till damfrisörska i Stockholm. Där köpte de en HSB-lägenhet vid Vanadisplan på 44 kvadrat och Gun-Britt skrattar vid minnet: Bara för att de bodde ihop kallade grannarna henne automatiskt för fru Rydell.
Men bröllopet stod inte förrän något år senare, i Matteus kyrka den 24 juni 1955. Tur att de kom ihåg vigselbeviset på bröllopsresan, annars kunde de unga tu ha blivit stoppade när de tog in på stadshotellet i Karlstad.
De berättar om en vardag med sammanlagt tio års kvällsstudier för att komplettera realskolan. Owe läste till ingenjör och fick jobb som ljudtekniker på Sveriges Radio under teves barndom - ”jag var en av pionjärerna” förklarar han.
Gun-Britt utbildade sig till lågstadielärare när barnen blivit större - Eva, född 1957, Jan 1959 och Kristina 1966.
1958 bytte de ettan till en tvåa på Lidingö. Tvåan blev ett radhus - med inflyttning veckan före omläggningen till högertrafik i september 1967.
- Åh, det var den ljuvligaste tiden! utbrister Gun-Britt. Vi bodde nära marken, hade trevliga grannar - och alla var nybyggare. Vi är ett gäng på 20 stycken som fortfarande har kräftskiva ihop varje år.
Då jobbade Owe på Philips med att introducera hemmavideon. Sedan blev det Ericsson och Televerket medan Gun-Britt började vikariera på dagis. På Komvux kämpade hon med matten medan familjen hjälpte henne genom att sätta upp lappar med matematiska formler i köket ”för att sponsra Gun-Britt” som Owe säger. 1980 blev hon färdig lågstadielärare - först på Högsätraskolan på Lidingö, sedan på Carlssons skola i Stockholm.
- Du var duktig, säger Owe och klappar henne på armen. Och något jag beundrar är att du alltid lärt dig barnens namn så snabbt.
Hur vet du det? Du var väl inte med i klassrummen?
Owe ler i triumf.
- Jag har varit med mycket, särskilt sedan jag blev avtalspensionär 1992. Gun-Britt satte upp en musikal tillsammans med musikläraren och behövde en ljudtekniker.
Gun-Britt har tagit fram en liten handskriven lapp; ”när jag gick här och pysslade och ryckte ogräs tänkte jag igenom vårt liv”, säger hon och läser: Owe har alltid ställt upp hemma, vi har alltid haft framtidsplaner tillsammans och det har mest varit yttre saker som varit jobbiga.
Precis som guldbröllopsparen i Birgit Glasmästars rapport förklarar de sin goda relation med andra omständigheter än sig själva - ”ödet” eller ”högsta vinsten”.
- Det är litet som ett lotteri, är Gun-Britts formulering, inget man kan göra så mycket åt.
- Man får ju vara litet ödmjuk, menar Owe. Vi har inte haft större bekymmer. Vi började med två tomma händer, har kämpat på tillsammans och haft ett mål - och nu är vi ju galna! Vara 70 år och bygga ut huset ...
- Ja, att skippa lägenheten och sätta sig här på en ö, skrattar Gun-Britt och berättar att varje vår när isen varken bär eller brister till fastlandet har de frysen full. De brukar bli isolerade i ungefär två veckor. Om de inte reser bort, som de gjorde i vintras.
Strax före Lucia tog de husbilen och kom till Italien på annandag jul. Gun-Britts 70-årsdag den 7 februari firade de i Pompeji. När de kom hem i slutet av mars hade de kört 900 mil.
- Fördelen med att bo på tre och en halv kvadratmeter i en bil är att man går och stryker på varann hela tiden, myser Owe.
Sedan skrattar han gott, tittar på Gun-Britt och klappar hennes arm - eller var det axeln? Eller kinden den här gången?
Gun-Britt har läst klart från sin lista med tankar från ett halvt sekel tillsammans. Hon lägger den på kaffebordet och sammanfattar: Det här med att fira 70, det var inte hälften så viktigt som att fira 50-årig bröllopsdag med Owe och alla barn och barnbarn.
