Birgitta trodde att hon dövade sin hjärtesorg när hon träffade sin man. Efterhand förstod hon att det var trygghet hon eftersträvade.
Birgitta är 46 år gammal och beskriver sitt liv som i stort sett bra, med en ordnad vardag. En stor del av veckans tid lägger hon på sitt arbete som personaladministratör.
Hon sitter bekvämt tillbakalutad i soffan i tv-rummet i hennes och makens stora lägenhet i Stockholm. De har varit gifta i tjugo år.
Lägenheten är smakfullt inredd utan att vara prålig. Birgitta ser sig omkring och säger att hon är nöjd med bostaden. Fast hon påpekar att lägenheten är en hyresrätt.
- Men visst har vi det bra ekonomiskt.
Familjen har ett stort umgänge med släkt och gamla vänner samt även nya bekantskaper. På egen hand träffar hon regelbundet sina vänninor. Birgitta och hennes man går ibland på bio eller på teater. Aktiviteter som brukar ge upphov till många och långa samtal.
Birgitta minns tydligt hur det var den där våren då hon träffade sin man Hans. Det är nästan 28 år sedan. Hon var arton år gammal och hela våren hade hon varit olyckligt kär i Torben, som hade gjort slut med henne plötsligt.
- Han hade aldrig blivit en bra familjefar. Jag hade fått dela honom med halva Stockholm.

Den här kvällen skulle hon på fest och det gjorde att hon blev på bättre humör. Särskilt eftersom hon hade hört att många från ett visst kompisgäng också tänkte gå på festen. Ett gäng som hon gärna skulle vilja bekanta sig med.
En av killarna i gänget var Hans. Hon kände honom till namnet, men hade aldrig pratat med honom tidigare.
- Först tänkte jag mig honom som medel för att bli antagen i deras gäng. Men det glömde jag snart, han var alldeles för trevlig.
Birgitta tyckte om honom. Han var rolig och intressant. Till sin förvåning märkte Birgitta att Hans också gillade henne, och att de hade jättekul tillsammans. De började träffas.
Nästan genast tog Hans med henne hem till sin familj. Där kände hon sig bekräftad på ett sätt som hon aldrig känt tidigare. Hans varma och inbjudande familj slöt henne i sin famn.
- Där var det trygghet och glädje. Till skillnad från min egen trista och problemfyllda familj, med en bräcklig mor och en psykiskt frånvarande far.
I den egna familjen tvingades hon att ta alldeles för mycket ansvar. Därför blev hans familj en slags fristad.
- Det kändes som jag fått en ny och bättre familj. Den betyder fortfarande mycket för mig.
Nu när hon ser tillbaka på den första tiden tillsammans med Hans, menar hon att hennes liv blev väldigt mycket roligare efter att hon träffat honom.
Men det var något som saknades. Trots att de trivs ihop, har de aldrig varit förälskade i varandra.

När Birgitta och Hans varit tillsammans i tre år, skulle hon och en kompis åka på en längre utlandsresa. Innan avfärd bestämde sig hon och Hans för att göra slut.
- För min del var det förmodligen av taktiska skäl, så att jag skulle kunna känna mig friare, säger Birgitta.
Och mycket riktigt innehöll resan ett kärleksäventyr, en mycket stormigt sådant. Mitt i allt detta längtade Brigitta hem till Hans.
Hon tolkade det som att deras relation var på allvar, som att ”ödet fört dem samman”. Nu vet hon bättre.
- Jag har alltid satt tryggheten först. Men det är en insikt som växt fram först under de senaste tio åren.
För ett par år sedan gick Birgitta och hennes man i familjerådgivning under en tid. Det var Birgitta som ville att de skulle gå dit. Inte för att deras svacka var extra djup, utan för att hon var nyfiken vad det skulle kunna ge, berättar hon.
Men de blev ganska besvikna. De blev ombedda att tänka tillbaka till deras första tid tillsammans, varför de ”blivit kära”.
- Vi kände inte riktigt igen oss.
Hon har alltid varit medveten om att varken hon eller Hans har varit förälskade i varandra. Birgitta tror att det har stört andra mer än henne, att andra sett ned på hennes relation bara för att förälskelsen har saknats.
- I mitt dagliga liv behöver jag inte passionen.

Birgitta att avsaknaden av förälskelse har gjort vare sig från eller till i hennes relation. Den hade inte blivit bättre med förälskelse.
Men efter familjerådgivningen kom hon till insikt om att deras förhållande kanske är mer sårbart just för att de inte har förälskelsen att falla tillbaka på.
- Vårt förhållande skulle nog ha svårt att klara av en stor relationskris, att någon av oss blev förälskad till exempel.
Till viss del kan Birgitta tycka att hon lever i en livslögn.
- Åtminstone utåt sett, just för att det enda giltiga skälet att inleda och upprätthålla en relation i vår kultur i dag är förälskelse eller passion.
Fast hon är säker på att hennes liv är bättre än det som hennes föräldrar hade, både materiellt och känslomässigt, även om de var förälskade i början av sitt förhållande. Bland sina syskon är hon den enda som bildat familj. Det tror Birgitta beror på att inget av syskonen hittat någon ”Hans”, alltså en person att bygga en sund relation med.
Ibland har Birgitta lekt med tanken att hon skulle göra slut, och starta ett nytt liv.
- Fast inte så ofta nu förr i tiden. Då störde det mig mer att vi inte hade upplevt det där ljuva som alla talar om.
Tankarna på att bryta upp blev naturligtvis starkare vid de tillfällen som relationen kändes mindre bra. Då brukade Birgitta läsa lägenhetsannonserna under rubriken två-mot-en-byten. Hennes reaktion blev alltid den samma.
- Om det dök upp en lämplig annons, blev jag livrädd vid tanken på fortsättningen.

Ett uppbrott skulle förmodligen, enligt Birgitta, innebära en ekonomisk otrygghet för hennes del. Hon ryser vid blotta tanken att bo i en liten lägenhet och träffa barnen varannan vecka.
Men vad som framför allt har avhållit Birgitta från att ringa på en lägenhetsannons eller själv sätta in en, är hennes behov av trygghet.
- Jag har vetat i snart tre decennier vad jag har. Min man är en väldigt bra far till våra barn. Vi har kul tillsammans för det mesta. Varför skulle jag säga nej till allt det? När jag inte vet vad jag skulle kunna få i stället.
Birgitta menar att det finns så många myter och idealbilder när man pratar om kärlek. Den enda kärlek som räknas är den romantiska,
som hävdar att man ska följa sitt hjärta.
- Det säger mig ingenting, för jag vet inte alltid vad jag känner.

Birgitta förklarar att hon i umgänget med andra tidigt lärde sig att stänga av sina egna känslor och behov. Men för sig själv och när hon spelar piano brukar hon kunna sätta namn och ge betydelse åt sina känslor. Då händer det ibland att hon förstår att hon i vissa situationer hade känslor som hon inte omsatte i handling.
- Att inte känna efter var en överlevnadsstrategi som jag lärde mig hemma. Och vi som bär tunga ryggsäckar har väl också rätt till man och barn.