- För mig är förändring ett normaltillstånd och inget att vara rädd för.
Den som säger så heter Karin och är en kvinna som närmar sig de fyrtio. På flera områden har hon varit framgångsrik: hon har gjort karriär, har ett stort kontaktnät och många vänner.
På ett annat område har det utifrån sett inte gått lika bra: Samtliga kärleksförhållanden med män har alla slutat på samma sätt - Karin har förr eller senare brutit relationen. Sagt adjö, tack för den här tiden, och gått vidare.
Ett misslyckande? Nej, det tycker inte Karin.
- Tvärtom. Min princip är att leva i sanning med mig själv. I stället för att ”stå ut” när känslorna inte stämt, har jag gjort slut och letat vidare.
Och sedan en tid tillbaka lever Karin faktiskt i vad hon kallar en stabil relation. För första gången ser hon sitt förhållande som livslångt, eftersom det ger henne precis vad hon vill ha. Så har det aldrig känts tidigare.
Om omgivningen har fnyst åt henne och kallat henne hoppjerka, tycker hon själv att hon har varit modig. Där kärlek funnits, dit har hon gått.
- Det började redan när jag skulle börja plugga, efter gymnasiet. På en fest träffade jag en kille. Det blev han som avgjorde valet av studieort. Jag tog mitt pick och pack och åkte dit. Vi flyttade ihop ganska omgående och höll ihop under universitetsåren.

När studierna var klara flyttade hon och sambon till Stockholm. Den mellansvenska småstad hon är uppväxt i ville hon inte tillbaka till.
- Jag passade aldrig in där. Kanske är jag för egensinnig. De flesta visste redan hur deras liv skulle se ut medan jag ville ställas inför det okända. Den nyfikenheten bär jag fortfarande med mig.
Ganska snart efter flytten började Karin känna sig instängd. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Så medan sambon började titta sig om efter hus och planera en framtid åt dem, funderade Karin i det tysta på om hon ville göra slut.
- Jag kände att jag inte skulle kunna gå uppför altargången med honom, trots att vi på många sätt hade det bra. Och eftersom ärlighet är absolut
grundläggande för mig beslöt jag mig för att göra slut.
Uppbrottet blev smärtsamt - för sambon. Han tog det hårt efter allt de gjort tillsammans, berättar Karin. Men hon kände ändå att det hon gjort var rätt.
Det blev fartiga singelår med mycket festande. Roliga år, minns Karin, samtidigt som singellivet kunde kännas torftigt. Många av hennes vänner började planera för familj.
- Där kunde jag också ha varit, om jag velat. Nu var jag min egen, levde helt i nuet, och kunde ibland känna mig förfärligt ensam.
Under några år gick Karin i terapi. Hon tyckte att samtalen var bra. De gav kunskap om det egna jaget.
Så en dag kom en ny viktig man in i hennes liv.
- Han var helt annorlunda i jämförelse med min förra sambo. Lars, som vi kan kalla honom, var den som givit mig trygghet. Han hade både bildligt och bokstavligt satt in mitt liv i en pärm, ordnat en tillvaro åt oss, medan där här nya killen inte var trygg i sig själv. Det tog dock ett tag att upptäcka.

Utåt sett var ”Erik” oerhört trevlig och en bra
berättare. En egenskap som Karin värdesätter högt. De hann skaffa sig gememsamt boende, båda ville tro på sin relation. Men så småningom hann hans svårmod ikapp honom och förhållandet blev dåligt, minns Karin.
- Erik var på mig om allt. Hur jag såg ut, vad jag kunde och inte kunde. Respekten brast fullständigt. Så trots att jag var trött på singelliv tog det slut med Erik efter två och ett halvt år. Jag stod helt enkelt inte ut längre.
Karin stod på bar backe igen, bokstavligt talat. Genom släktingar fick hon tag på en andrahandstvåa, krokade fast favorittavlan på en av väggarna och lade kuddar i soffan.

Det går alltid att börja om någon annanstans, resonerar Karin. En ny start är inget att vara rädd för, utan är snarare en utmaning.
- Fast den här gången blev jag ändå ledsen under en period. Jag hade hoppats så mycket.
Men bara ett kort tag senare var det dags igen ... Karin träffade en ny. De flyttade omgående ihop.
- Det var ett slags desperat handling. Vi kände båda att det var en halvmesyr från början. Det hettade aldrig till, vi pratade inte samma språk helt enkelt.
Karin berättar att hon och den nye försökte dölja sanningen för sig själva och för varandra genom ett aktivt kultur- och nöjesliv, renoveringar och aktiviteter. Ett välbekant mönster för Karin. Det gick förstås inte. Förhållandet varade bara ett halvår, trots att de försökte på allvar. Till slut var det han som sa ifrån och hon höll med.

Karin flyttade igen. Till en ny andrahandstvåa. Favorittavlan åkte upp igen, liksom de hemtrevliga soffkuddarna. Men hon hade knappt hunnit möblera klart, förrän ”den stora kärleken” kom in i hennes liv. Den här gången var det, eller snarare är det, verkligen på allvar.
- Min nuvarande man är som en summering av alla mina före dettas bästa sidor.
Hon tycks mena vad hon säger.
- Vi gläds åt varandra varje dag och delar både berättarförmåga och humor. Och vi ger och tar på samma villkor.
I början var det en del bekanta i Karins omgivning som tänkte att denna relation också skulle ta slut. De
reserverade sig lite, i avvaktan på hur det skulle utveckla sig, berättar hon.
Men hittills har det gått bra. Kärleken håller.
Karin tror att man måste vara stark för att göra den resa hon har gjort.
- Det är sundare att bryta upp än att genomleva kriser, släpa sig igenom parterapier och stå ut, bara för att man är rädd för vad som ska komma sedan.
Karin tror att hennes attityd var något som delvis grundades i hennes barndom - och berättar om hur hon miste sin mamma i tidiga tonåren.
- Det gjorde att jag fick brottas med de svåra livsfrågorna väldigt tidigt. Min mamma var dessutom sjuk en lång tid och hon fick lära sig att leva i nuet som man gör när man fått en dödsdom.
Karin minns mamman som en som aldrig klagade. Hon såg varje dag som en gåva. I sina dagboksanteckningar från den tiden har mamman skrivit ”tack vare din sjuka kropp har du förstått du vad livet innebär”.
Karin formades av detta, säger hon.
- Mina inre rum har alltid varit öppna. Men det måste vara rätt person som vistas där, för att
det ska fungera.
Samtidigt är förlusten av en älskad förälder svår - förstås. Lika stark som hon känner sig i ena stunden, lika svag och ömhetstörstande kan hon uppleva sig i nästa. Allt har två sidor och de är inte sällan varandras motsatser.
- Det är ju klart att jag alltid försökt ersätta den gemenskap som jag blev fråntagen när mamma dog. Där kan man faktiskt tala om en kärlekskris. För att andra relationer överhuvudtaget ska kunna mäta sig med det behovet av trygghet måste de stämma helt och hållet.
Därför är total tillit en förutsättning för Karin. Och det finns saker hon inte hunnit med. Barn till exempel. Inte förrän nu känner hon sig mogen nog att bli mamma. Kanske blir det också så en dag.

Så här i efterhand, när hon ser tillbaka på sitt sökande, tycker Karin att uppbrotten varit värda sitt pris. Hon menar att hon aldrig kommit dit hon är i dag, utan det hon varit med om.
Kanske har hon ibland varit lite sträng mot sig själv, och andra, resonerar hon. Kanske bilden av mamman är idealiserad:
Mamman var trots sin svåra sjukdom alltid mån om att klara sig själv, vara glad och hinna med sina barn och sin man. Barnen skulle också vara ”glada”. På så sätt förde hon över en massa krav på Karin, krav som också förstärktes av en högpresterande pappa.
- Ändå. Jag tror man måste testa, våga hoppa, för att veta, i stället för att stå ut i det som inte är bra. Det gäller både resor till andra länder, jobb, män och relationer. Jag kan inte bara stå och titta på, utan vill vara med på scenen där det händer. Jag vet ju att de som står mig riktigt nära finns kvar, även om den yttre situationen förändras.

Alla namn i artikeln är påhittade.