Foto: PATRIK LUNDIN
Det var en helt vanlig vår. Karin jobbade långa veckor och Bengt hade sitt nio-till-fem-jobb. Paret var inne på sitt nittonde gemensamma år, deras barn från tidigare äktenskap var alla uppvuxna och utflyttade sedan länge. Den gemensamma dottern hade börjat gymnasiet och Karin och Bengt hade precis skaffat en ny sommarstuga.
– Vi var där ute och fixade när jag plötsligt hörde Bengts röst från en friggebod. Det här var på den tiden då mobiler inte var en självklarhet och jag hörde hur han kuttrade med någon, berättar Karin.
Denna någon på andra sidan telefonlinjen hette Susanne och var Bengts älskarinna. Och hon var redan en känd figur i parets liv. 15 år tidigare hade Karin avslöjat hennes relation med Bengt och officiellt hade den då avslutats.
– Men jag kopplade på den igen, sticker Bengt emellan och förklarar.
De berättar båda om hur många och långa diskussioner följde efter helgen på landet. För Karin revs alla känslorna kring affären med Susanne upp och frågorna hopade sig. Men Bengt blev tystare och tystare och när Karin kom hem efter en veckas semester på Sicilien med en väninna hade något hänt.
– Han var mycket karskare men också en helt annan Bengt, berättar hon.
Och värre blev det. När det var dags för semesterresan till Grekland i juli hade Bengt gått in i en depression, han suckar tungt åt sina egna minnen.
– Jag minns hur jag vaknade och tänkte att ”idag måste jag komma loss och börja snacka”. Men istället låste jag in mig på toa.
Väl hemma blev han bara sämre och sämre, han pratade om att ta sitt liv och till slut ringde Karin psykakuten.
– Av alla jävliga dygn vi hade under denna tid var detta det värsta. Jag var rädd hela tiden, berättar Karin.
Samtidigt satt Bengt och grubblade över om Karin skulle klara det han ännu inte hade berättat – att det fanns ytterligare en kvinna vid sidan av Susanne. Till slut släppte han bomben och efter det gick det snabbt.
– Det är skillnad på otrohet och otrohet. Det här handlade inte om lite cheek-to-cheek på en konferensresa utan att han under 15 års tid i princip hade levt i parallella äktenskap, konstaterar Karin.
Tillsammans testade de parterapi men det gav inget. Karin tog ut skilsmässa, paret delade upp alla prylar och Bengt flyttade hem till sin syster. Både barnen och vännerna var ett bra stöd men det blev en tung och mörk höst som följdes av en tom vinter med högtider i ensamhet.
– Det var hemskt, jag var en degklump, säger Bengt.
Men så vände det. Våren kom och Bengt flyttade till en egen lägenhet och bytte samtidigt medicin. Nu kände han att livet ändå var rätt bra. Och så var det dags. En dag köpte han en stor bukett tulpaner och åkte hem till Karin. I efterhand låter det hela så enkelt att det är svårt att föreställa sig.
– Men jag hade längtat efter Bengt, säger Karin.
Bengt fortsätter resonemanget.
– Och jag hade ju aldrig någon annan ambition än att vara gift med Karin. Att leva med Susanne var aldrig ett alternativ, hela relationen var ointressant när jag hade förlorat allt. Det var så ojämlikt, så fel i vågskålarna att gnistan försvann.
Bengt satte åter punkt för sin relation till Susanne och den andra älskarinnan var ute ur bilden sedan länge.
Karin hade haft tid att tänka och hunnit öva på att lyssna. När hon såg tillbaka på det gemensamma livet med Bengt insåg hon hur hon på vissa sätt också bedragit honom.
– Jag hade knullat jobbet. Där fanns mitt bekräftelsebehov, men det är legitimt och anses nästan tjusigt, säger hon.
Den första tiden ihop blev intensiv. Makarna började från början med middagar och promenader. Men nu gick allt i ett rasande tempo. Karin hade ett enormt behov av att prata och få svar på sina frågor om vad som egentligen hade hänt vid olika tillfällen under otrohetsåren. Tillsammans bestämde paret att de inte skulle sätta någon gräns för ältandet, utan att det var ett nödvändigt ont.
– Till slut, när man fått svar på sina frågor, kanske inte en, två utan tre gånger tycker man även själv att det är nog, säger Karin.
Bland barnen och vännerna väckte återföreningen ingen större reaktion. De vänner som stått pall under stormen var i första hand glada över att både Bengt och Karin nu mådde bättre.
– Även min bästa vän hade under de tyngsta perioderna sett till att Bengt var okej. Och hennes man fanns där som stöd för honom, berättar Karin.
Ett år efter resan till Grekland åkte de tillbaka, men till en annan ö. Karin och Bengt beskriver semestern som en smekmånad och berättar att de i flera år efter fortsatte åka tillbaka till samma ö och att de länge ville bo i samma hotellrum. Tio år efter skilsmässan gifte de om sig.
– Det var ett sätt att säga att vi hör ihop, både inför oss själva och andra, säger Karin.
Deras berättelse är både detaljrik och suddig på samma gång. De allra jobbigaste minnesbilderna berättar paret bara kort om, de tycks vara så tunga att ingen orkar hålla i dem längre än en liten stund. Men också de glada minnena är avlägsna. Karin konstaterar att under en period kretsade hennes tankar mycket kring vad som faktiskt var ljusa minnen och vad som bara var fejkade minnen. Hon vänder sig till Bengt när hon i tanken går tillbaka till hans joggingrundor som han brukade ta på de gemensamma semestrarna.
–Då passade du på att ringa henne, säger Karin.
– Jag hann springa också. Man har ju simultanförmåga, säger Bengt och ler snett.
Livet idag är bättre än det någonsin varit. Men ingen av dem vill jämföra för mycket med åren som gått. Förutsättningarna har förändrats. De är numera båda pensionärer och prövningarna idag ser annorlunda ut. Idag är året då allt avslöjades bara ett av många gemensamma år. Karin tycks finna ett lugn i att så mycket av de yttre förhållandena har förändrats. Hon säger att hon inte för en sekund oroar sig för att historien skulle upprepa sig.
– Det vi har i dag, det är något annat.
Bengt berättar att han tänker på det ibland för att minnas hur dåligt han mådde då och kunna se på livet idag med andra ögon. Runt omkring dem har de sett par gå skilda vägar och det får tankarna att snurra.
– Det är klart att man kan känna sig jäkligt duktig i efterhand. Men det är ju också en sådan belöning att hitta tillbaka, säger Bengt.
Idag pratar de sällan om det som hände, det har blivit ett år som nämns i familjen som ”det där året”.
– Det låter klyschigt, jag inser det, men kriser är jävligt bra för utvecklingen. Kanske hade det inte behövt vara så jobbigt, men jag skulle inte vilja ha det ogjort, säger Karin.
– Och det som hjälper mig att inte ta hela skulden är att Karin bär sin del av ansvaret. Då delar vi det, utan att väga det på guldvåg, sammanfattar Bengt.
Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat.
