Det som gör ondast är inte smärtan i sig utan tanken på det man går miste om. För många är det en självklarhet att ha sex med sin pojkvän. Det har jag aldrig haft. Jag har haft plågsamma stunder fyllda av gråt och besvikelse, men aldrig haft sex med en pojkvän. Lusten och viljan finns där och hoppet om att nästa gång, är gången då det ska fungera. Problemet är att hjärnan vet i förväg att kroppen kommer att göra ont. Då spänner man sig och inväntar smärtan med armar och ben stela av förberedelse.
Det är ingen rolig partner att dela intima stunder med. En partner som ägnar den annars så fina stunden med att värja sig från fysisk smärta är en stel, tråkig och kärlekslös partner. Sängen framkallar ångest. Jag vill så gärna, men kan så sällan. Och när jag kan innebär det endast att jag kan utstå smärtan utan att gråta eller avbryta.
Gynekologer har jag misst förtroendet för för länge sedan. Forskningen finns där, men leder aldrig till några resultat. En kvinnosjukdom är inte högsta prioritet. Jag har min egen teori. När jag var elva utsattes jag för ett sexuellt övergrepp. Jag våldtogs aldrig, men det var det som var målet. Jag tror att ett av de psykiska men jag fått från händelsen även sitter i mitt underliv. Mitt undermedvetna litar inte på män, hur mycket mitt medvetna jag än älskar dem. Någonstans hoppas jag ändå att när den rätte träder in i mitt liv. Då, med honom, ska det gå. Då ska jag kunna ha sex så som alla andra. Men ínnerst inne vet jag att det är en naiv och löjlig tanke. Jag vet ju att den här sortens smärta inte försvinner av kärlek.. Det är ju just kärleken som orsakar den.
Vanderaf


Med anledning av artikelserien om vestibulit: Jag är en 39-årig kvinna med två små barn. Jag har aldrig kunnat genomföra ett samlag pga smärta i slidöppningens nedre kant. Liksom Nina har jag haft otaliga förnedrande möten med gynekologer. Som desperat 24-åring gick pengarna från studielånet till en privat gynekolog som behandlade mig under hypnos. Utan resultat förstås.
Lyckan var total när jag några år senare fick reda på en specialist i Linköping som direkt opererade mig. ”Akut kronisk inflammation” löd labbutlåtandet på den pyttelilla vävnaden i slidöppningen som skars bort. Så underbart att få upprättelse. Smärtan minskade rejält men var fortfarande våldsam - som brännande eld. Jag opererades igen - sedan gav jag upp. Det fanns ingen mer hjälp att få.
Så träffade jag min man och önskan att få barn väcktes. Då visade det sig att jag även led av sjukdomen endometrios och efter lång tids behandling återstod bara alternativet provrörsbefruktning. Något som inte går att genomföra om man som jag lider av grav vaginism (en följdeffekt av ”inflammationen”). Återigen fick jag hjälp i Linköping. Nu med ett övningsprogram för att minska vaginismen.
Barn nummer två fixade vi själva (Be om hjälp med utrustning hos gynekologen). Jag födde båda barnen naturligt med alla bedövningar som gick att få. Tyvärr är smärtan fortfarande kvar.
Nu är det nästan 30 år sedan jag första gången försökte prova en tampong. Ändå hoppas jag fortfarande att det finns en lösning på problemen innan jag och min man är alltför gamla. Till min glädje kan jag säga att ingen av de relationer som jag har haft har tagit slut pga sexlivet.
Signatur Jungfru Maria


Som ung medicinstuderande hade jag vestibulitbesvär. Sökte flera kollergor, som ej fann någon orsak. En gynekolog som var psykiatriskt intresserad, sa att smärtorna nog berodde på graviditets rädsla! Eftersom jag var mycket kär i min man, som, var en ömsint äskare, så beslöt jag mig för att inte bry mig om smärtorna, utan ha samlag ändå. Smärtorna var värst de först minuterna, men försvann sedan under själva samlaget, för att återkomma efter.
Smärtorna efteråt dämpade jag vid behov med smärtstillande salva Xylocain ( finns numera receptfritt på Apoteket). Med åren mildrades besvären. Mitt råd är att inte bry sig så mycket om smärtorna, de är inte tecken på någon allvarlig sjukdom. Undvik så mycket som möjligt kemikalier i underlivet, ingen tvål eller salva om möjligt, inga stringtrosor, som kan skava och ha konventionellt samlag max en gång per vecka.
Orsak tillbesvären, möjligen mikroskador i en slemhinna och muskulatur, som hunnit vänja sig vid ett helt nytt sätt att utsättas för slitage.
Allmänläkare.


Jag har haft vestibulit. Jag fick det med en pojkvän som jag inte kände mig avslappnad med när jag hade sex. Jag slutade träffa honom av andra orsaker och fick en ny pojkvän där kemin stämde. Vestibuliten försvann direkt. Det gäller att lära känna sig själv så att man vet vad som gör en upphetsad. En upphetsad kvinna är så fuktig att det inte blir någon friktion och då slappnar man av och får inte ont. Det svåraste är att lära känna sig själv när man hela tiden blir stressad av känslan att inte duga.
Jag önskar att det pratades mindre om ställningar osv. När ämnet är lite hemligt finns det mer utrymme att göra vad som känns bra för stunden istället för att leva upp till någon bild av den perfekta älskarinnan.
Late bloomer


Det var så skönt att höra att det inte bara är jag som inbillar mig att det gör ont, att det finns andra. Jag har haft ont i underlivet så länge jag kan minnas, det är inte själva samlaget som är värst utan de dagliga smärtorna. Att till exempel inte kunna cykla, eller att ibland helt enkelt inte kunna sitta på en stol.
Att ha sex efter en tids uppehåll innebär att utsätta sig för tortyr. Jag vet att det blir bättre och att det till och med kan vara skönt efter 10 till 15 gånger. Men det gäller att uthärda de där första 10 till 15 gångerna, det är bara att tvinga sig att stå ut med det. Enklaste sättet att beskriva det på är att man föreställer sig att någon vrider om en kniv inom en. Att ha sex utan bedövningssalva före och efter finns inte. Att ha sex utan glidmedel är inte heller ett alternativ. Men smärtan efter samlaget kan nästan överträffa smärtan som finns under samlaget.
Alla killar är inte alltid så förstående, även om de flesta är väldigt snälla när man ligger och kvider och tårarna kommer. Men vad ska de göra?
Jag har världens bästa gynekolog, men hon kan inte göra mer än vad hon redan gjort. Just nu äter jag antidepressiv medicin, inte för att jag är deprimerad utan för att de kanske kan hjälpa mot vestibuliten. Det är tråkigt att det inte pratas mer om vestibulit, jag visste knappt att det fanns innan jag fick veta att jag hade det.
Anja


Hej! Här är min berättelse om vestibulit. Jag har inget behov att förkroppsliga problemen, vill ni använda mina erfarenheter får det bli under signatur. Jag är Västkustbo, 33 år år och har två barn.
Det finns säkert lika många anledningar till vestibulit som till blossande kinder, och säkert finns det minst lika många sätt att hantera eller komma tillrätta med smärtan. Jag har haft vestibulit av och till i sju år, och om jag känner igen mig själv i delar av beskrivningen av den typiska patienten, så gäller det dock inte själva orsakerna till nervernas frispel.
För min del börjar det alltid med en intensiv sexuell längtan som inte får något utlopp. Ungefär som en åldring som längtar efter någon att krama men skriker så fort man nuddar hans hand.
Första gången var under pojkvännens post-doc utomlands. Efter en tid (ca tre veckor) drabbades jag av ett ”totalt sextillstånd” där alla tankar och känslor snurrade runt på ett sätt som jag aldrig varit med om, en upphetsning av sällan skådat slag. Det kändes som om hela underlivet bultade och fladdrade, nerverna kittlade och sträckte ut sig på jakt efter en tillfredsställelse som aldrig kom. När pojkvännen, efter massivt sexsnack, kom hem på besök och vi försökte få till det kändes det som att ha sex med en hötapp! Frustrationen var total.
Efter hand har jag lärt mig att känna igen de här attackerna som förebådar en vestibulitperiod, och efter diagnosen ett par år senare (”slappna av,
smörj med olja, kan gå över, ingen vet vad det egentligen är”) bestämde jag mig för att efter bästa förmåga jaga in nervtrådarna igen. Sedan dess försöker jag helt enkelt att inte ta emot smärtsignalen, utan koncentrera mig på något annat, en punkt, en känsla, eller en helt annan tanke tills det är dags för orgasm.
Ju starkare tillfredsställelse, desto bättre nästa gång, mer och mer av smärtan övergår till ”kittlingar”. För det är ju det som är så paradoxalt, att smärtan till trots finns lusten kvar, och också möjligheten att ha det skönt, men man måste bortom den akuta känslan av att det gör så in i helvete ont, och det går inte nödvändigtsvis bara för att man vill.
Det krävs också en viss regelbundenhet i samlivet för att nerverna, eller i vart fall smärtsignalerna skall retirera, till en början inte för ofta och absolut inte inte för sällan, och varje gång det blir ett längre uppehåll så kommer ”sextillståndet” och sedan problemen tillbaka. Jag blir helt enkelt inte av med problemen för gott.
Har haft allvarliga planer på att skaffa en massageapparat. Det är helt klart värt några hundra att pröva om det skulle kunna gå att hålla dessa sökande nervändar i schack på egen hand, men hittills har jag inte kunnat förmå mig till att beställa någon ens på det ansiktslösa Internet.
MM