Skilda föräldrar kan ha ett alldeles utmärkt samarbete kring barnen. Andra kan långt efter separationen fortfarande bråka om detaljer, gå till attack vid minsta motsättning eller uppgivet älta exmakens tillkortakommanden med vännerna.

Ilskan och beskyllningarna beror så klart inte på det som händer i nuet, understryker psykologen Helena Willén som gjort en studie om hur föräldrar hanterar sina negativa känslor efter skilsmässan.

– Det finns nästan alltid smärta under aggressioner, säger hon. Ofta handlar den om att man har svårt att hantera sin sorg och vrede över det som hänt. När känslorna ligger kvar obearbetade ”fastnar” människor där och kommer inte längre.

I sin studie intervjuade Helena Willén 55 frånskilda föräldrapar, först i den initiala fasen, sedan fem år efter skilsmässan. De befann sig då i helt olika lägen i försoningsprocessen – från konstruktiv dialog till sammanbrott i kommunikationen. Bland dem med störst problem pratade de vuxna över huvud taget inte med varandra. Där var vreden och misstron oförändrat stark mellan exmakarna.

Är det så självklart att bråken handlar om såren från separationen?

– Ja, för de som accepterat skilsmässan kan ha upplevt den som lika smärtsam som alla andra – men gått igenom smärtan, förklarar Helena Willén. Då kommer man ut på andra sidan utan bitterhet och depression. Smärtan i sig är alltså självklar, men inte vilka strategier man använt för att bearbeta händelsen och gå vidare i sitt liv.

Och det är strategierna som Helena Willéns studie handlar om. Hur gjorde de som kommit över separationen? Vad kännetecknade dem som fastnade i sina negativa emotioner? Här finns fyra olika mönster – acceptans och problemlösning för dem som går vidare, medan de som har fortsatta svårigheter beter sig antingen uppgivet eller attackerande/tillbakadragande.

1. Attackerande/tillbakadragande:

”Angelica” kunde fem år efter skilsmässan fortfarande bara se exmakens alla fel. Den enda känsla hon var medveten om var vrede och ett sätt att stå ut med den var att bli antingen verbalt anklagande eller tyst straffande. Och så ältade hon med väninnorna, som börjat tröttna. Att hon inte kom vidare med sitt liv hade förmodligen djupare orsaker:

– Angelica hade inte lämnat sin exman känslomässigt och dolde sin ledsenhet i ilska, förklarar Helena Willén. Varje påminnelse om honom gjorde henne rasande, det tog aldrig slut. Genom sin attackerande attityd höll hon konflikten ständigt aktuell, vilket blev ett sätt att inte hantera känslorna.

2. Uppgivenhet:

”Miriam” var rädd för exmaken som fick vredesutbrott och systematiskt krånglade med att ge henne avlastning med de två barnen. Hon ville helst undvika kontakt, men var också beroende av hans hjälp. De hamnade i en kamp om vem som kunde kontrollera vem. Miriams försök att hitta lösningar blev bara halvhjärtade och hon gav upp.

– I hans attacker fanns mycket hämndlystnad och kontrollbehov. Hon var ung och osäker och hade inget nätverk. Miriam blev deprimerad: Hon släppte hoppet om mannen, men inte situationen.

Att också kunna släppa situationen är det som avgör skillnaden mellan att ge upp och acceptera. Och accepterande kan man vara även med stora problem i den skilda relationen, visar Helena Willéns undersökning.

3. Accepterande:

”Anne” som lämnade en man med alkohol- och drogproblem, stod med hela ansvaret för två barn och utan ekonomisk hjälp från deras far. Under uppbrottet hade han varit så hotfull att hon polisanmält honom. Ändå hade hon lagt det svåra bakom sig.

– Anne hade ett bra nätverk och ett bra jobb. Sen hade hon själv en förmåga att få distans till skilsmässan och släppa det som hänt. Hon kunde leva ett bra liv ändå.

”Jag har så mycket annat, så jag hinner liksom inte tänka på det mer nu …” säger Anne. Hur gjorde hon? Enligt Helena Willén kunde hon erkänna sina egna känslor av sorg, skam, skuld. När vreden återkom lät hon den inte ta över. Hon valde att ha fokus på framtiden och såg skilsmässan som en väg till ökad självständighet och bättre självkänsla.

4. Problemlösande:

”Carl”, som blev lämnad för sin bäste vän, fokuserade på samarbetet kring barnen för att inte bli offer för sin vrede och sorg. När de hade konflikter lyckades han leva sig in i exhustruns situation, vilket bidrog till att grälen inte urartade. Han byggde frenetiskt om sitt hus och kom med ett förslag på hur barnen skulle kunna bo varannan vecka så det också löste ett problem för exfrun. ”Vi har inte fastnat i att det bara finns ett sätt. Om vi har stött på problem har vi försökt hitta olika lösningar” berättar Carl.

– De som klarar sig bäst har strategier för att hantera negativa känslor, förklarar Helena Willén. För allas skull vill de undvika konflikter och de sätter barnen i centrum. Det innebär att man måste släppa sin egocentricitet, kunna stå tillbaka om det inte går ens egen väg.

Också tidens gång blir en del av läkningsprocessen. Ju större barnen är, desto mindre kontakt krävs mellan föräldrarna. När barnen kan ta hand om kommunikationen med mamma och pappa själva blir det automatiskt mer distans mellan exmakarna. Och hotfullhet och aggression lugnar sig också med tiden.

Det första årets turbulens är dock något som Helena Willén särskilt vill lyfta fram: Medan samhället ställer allt högre krav på att skilda föräldrar ska samarbeta kring barnen, är det få som intresserat sig för hur deras negativa känslor under en separation inverkar på viljan att förhandla och lösa problem ihop.

– Folk inom familjerätt och socialtjänst har viss juridisk utbildning, men inte psykologisk. Där utgår man från två rationella föräldrar som snabbt kan komma överens. Varför tror samhället att de är rationella när de skiljer sig? Även de mest stabila personer är ruckade i sina grundvalar den första tiden.

Helena Willén återkommer flera gånger till vikten av att förstå hur en skilsmässa påverkar de inblandade. Det är så avgörande för att komma igenom en kris att hon efterlyser känslomässig undervisning. ”Alla har ju inte lärt sig att hantera sina känslor”, påminner hon och tänker på dem som aldrig fick bli arga eller visa sin ledsenhet under uppväxten.

– Om man inte förstår sina känslor vet man inte vad som är sorg, vrede, besvikelse eller förtvivlan. Och fick man aldrig ge uttryck för dem som barn, kan man ju inte tala om vad de innebär som vuxen heller. Men man behöver gråta ut sorgen och uttrycka sin vrede mot den andra.

Samtidigt är förmågan att kunna hejda den intuitiva reaktionen också viktig, poängterar Helena Willén, så man hinner stämma av om man har blandat ihop sina känslor. Beror ilskan på besvikelsen över att vi är skilda nu, eller på en konkret miss han gjort på dagis? Det han missat är irriterande, men kanske inte skäl nog att bli rasande.

Det här är ett sätt att härbärgera sina känslor själv, och kanske början till försoning. I den processen krävs några kärnbegrepp: Empati, medkänsla, acceptans och förlåtelse. Och störst av allt är empatin, menar Helena Willén, grunden för både medkänsla och förlåtelse.

– Empatin gör att man kan se den andra partens perspektiv och förstå betydelsen av vad man själv har gjort. När man till slut orkar inse att det aldrig kommer att bli vi igen, med de svårigheter som uppstår då, kanske man kan acceptera det som hänt. Och så småningom också förlåta både sig själv och sin partner.