De hade hyrt en stuga på Österlen ett par veckor en sommar när barnen fortfarande var riktigt små. Svärföräldrarna ville komma och hälsa på i nästan en vecka på väg till Danmark. Det varlitet väl länge, tyckte både Sofia och hennes man och begränsade besöket till fyra dagar.

När de kom hade Sofia gjort förslag på en inköpslista för att underlätta mathållningen och presenterade en idé för sin svärmor: Kunde inte svärföräldrarna antingen åka och handla eller vara kvar i stugan så de skulle slippa ta med barnen till affären?

Svärmor markerade omedelbart mot sin svärdotter och svarade:

– Jag vill inte bli inblandad i era logistiska problem!

På den tiden blev Sofia fortfarande rasande varje gång barnens farmor och farfar visade att de inte brydde sig så värst mycket om sina barnbarn. Hon vände på klacken och överlämnade konflikten åt sin man Magnus: Det här får ni reda ut.

Exakt hur hon beklagade sig för honom minns hon inte, men tror säkerligen hon sa saker som ”din jävla morsa” eller ”hur kan hon vara psykolog?”

Det här är några år sedan, och idag har hon resignerat. Det gjorde hon den dag hon insåg att svärföräldrarna aldrig kommer att vara särskilt intresserade av att lära känna sina barnbarn eller på något sätt hjälpa till – vare sig med omsorg, tid eller pengar. Ilskan har förbytts i sorg. Mest för barnens skull.

– Farmor och farfar kommer aldrig att vara med i deras liv, konstaterar Sofia. För min egen del känner jag inget personligt agg över hur svärmor behandlar mig, det hade jag nog kunnat svälja om hon samtidigt varit schyst mot barnen.

Sofia och Magnus träffades 1993, han 23 och hon ett par år äldre. Innan barnen kom 1999 och 2001 gick umgänget med svärföräldrarna att hantera, säger hon, även om hon tidigt noterade att de inte brydde sig särskilt om de barnbarn som redan fanns i familjen. Vid påsken det året hos Magnus storasyster hade de inte ens med sig ett påskägg till de små. Magnus förklarade det med att de aldrig tyckt att sådant var viktigt i hans familj.

– Varför sa ingen att man borde göra research på sina blivande svärföräldrar, säger Sofia och lägger upp ett stort skratt. Jag borde ha kollat upp det där …

Så här beskriver Sofia sina svärföräldrar: Maude, 73, har varit psykoterapeut och öppnade på senare år en egen mottagning. Sven, 75, har arbetat som advokat med inriktning på affärsjuridik. Som pensionärer reser de mycket, ser utställningar och går på bio och teater. Sofia sammanfattar deras aktiva liv med att ”det är bara vuxengrejer som gäller” och hon har inte hört svärföräldrarna undra över barnbarnens älsklingsmat. De kan missa presenter till deras födelsedagar och klagar aldrig på att det var alldeles för länge sedan de fick träffa dem.

– En gång sa Maude att hon aldrig fått någon teckning av våra barn. Nä, tror katten det, säger Sofia. Svärmor säger rent ut att hon aldrig skulle orka göra som sina väninnor, hämta och lämna barnbarn på dagis flera dagar i veckan.

Nej, inte ens när Magnus och Sofia ber om hjälp kan svärföräldrarna visa att deras familj är viktig. Bara om de inte har någonting annat för sig kan de möjligen tänka sig att ställa upp. För Sofia känns det som om det är på nåder.

– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.

Sofia skakar på huvudet. När de märkte att svärmor aldrig tycktes vilja binda upp sig en enda gång när de bad om avlastning, ställde Magnus sin mamma mot väggen. Hon svarade: Nej, jag kommer aldrig att erbjuda mig frivilligt. Vill ni ha hjälp, är det ni som får fråga.

– Om det är så extremt ointressant vill man ju inte riktigt själv dra in henne, säger Sofia och låter irriterad igen.

– Maude har aldrig spelat spel med barnen, eller ägnat sig åt dem på annat sätt. Hon skämmer inte bort dem vare sig med tid, omtanke eller pengar. Som farföräldrar är de mycket snålare än mina föräldrar.

Hur engagerade är din mamma och pappa, tycker du?

– De har alltid fokus på barnen. Pappa kan ägna hur mycket tid som helst åt dem. Och tålamod, sådant vi aldrig fick själva som barn. Så fort de träffas har de med sig någon liten sak, som en badboll som sommarpresent. Min svärmor kan snarare säga att ’jag fick minsann ingen hjälp med barnen när de var små’.

Magnus vet att Sofia berättar sin historia anonymt för SvD. Och hemma har hon många gånger tagit upp framför allt sin svärmors ointresse för barnbarnen, något ingen av hennes bekanta har erfarenhet av. Sofia tycker att Magnus accepterar alldeles för mycket av sin mammas beteende och klagar på honom: Vi ska väl inte tåla allting, heller?

Sofia kan dessutom jämföra med sin svågers familj, Magnus storebror som redan har tonårsbarn. Inte heller där har farföräldrarna brytt sig om barnbarnen, i alla fall inte så länge de var lika små som Sofias och Magnus barn. I broderns familj uppstår heller inte samma spänningar mellan svärmor och svärdotter, vet Sofia.

– Min svägerska kräver mer av sina svärföräldrar. Magnus storebror har till och med sagt till sin mamma när hon lagt sig i: Din uppgift är att skämma bort, min uppgift är att uppfostra. Så han har tagit konflikterna med henne.

Sofia kan förstå att svärmor varit med om saker som format henne till den hon är. Så när hon kläcker ur sig dumma kommentarer anklagar hon ofta Magnus för att han låter dem passera.

– Jag blir förbannad på honom och tycker han stoppar huvudet i sanden. Han borde kunna reagera på sin mamma och stå upp för mig.

Och där måste väl din man Magnus känna sig klämd?

– Ja, det är klart att han gör. Men när han säger att jag bara borde låta det vara för att det inte går att förändra dem, tycker jag han är en mes. Att jag tappar respekten för honom är inte bra för vår relation.

Kan du förklara för Magnus hur du känner det?

– Ja, men jag kan inte säga allt. Jag har klargjort vad jag tycker, att hon har en empatisk störning. Då blir han ju inte glad, men har lättare att bara låta det rinna av sig än jag. Att hon ger barnen så litet uppmärksamhet är svårt också för Magnus. Jag tror det är därför han stoppar huvet i sanden. Annars skulle han utlösa en kris, förmodligen.

I flera år har Sofia velat stanna hemma på annandag jul när svärföräldrarna brukar samla sina tre barn med familjer. Men eftersom hon inte har något annat för sig har hon följt med ändå. I somras valde hon dock att jobba när Magnus tog med barnen på en semestervecka med farföräldrarna. Där är hon inte längre förhandlingsbar, säger hon:

– Jag har börjat ställa mer och mer krav på att må bra själv. Varför ska jag ägna energi åt någon som inte verkar bry sig om mig och mina barn? Numera kan ju vi kvinnor välja bort umgänget med svärföräldrarna.

När Sofia funderar över varför det kan bli svårt med svärmödrar, tänker hon så här: Döttrar är generellt sett duktigare på att hålla kontakt med föräldrarna än söner. Alltså kanske de inte är så rädda för att döttrarna ska försvinna.

– Men sönerna –de förloras liksom till den nya kvinnan i deras liv.

I sina mörka stunder kan Sofia fråga sig vad hon har gjort för att drabbas av en sådan svår svärmor. Andra gånger tänker hon att Maude finns där för att lära henne hur viktigt det är att visa att man finns som mormor eller farmor.

– Jag är inte en extremt barnkär person själv, och har en hel del fokus på egna vuxensaker och annat som intresserar mig. Men så här ska jag aldrig göra mot mina egna barnbarn. Svärmor kanske finns i mitt liv för att visa mig något som jag inte skulle ha reflekterat över utan att ha varit med om det själv.

Fotnot : Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.