Det som gör det spännande är hur han precis i den här fasen i livet plötsligt känner sig dragen till en annan man. Sin svåger dessutom.

Som 59-åring kan författaren Michael Cunningham milt blicka tillbaka på den 40-årsålder som hans litterära alter ego Peter befinner sig i. Mitt-i-livet-krisen är nog bara en krusning på ytan, menar han. Först i 50-årsåldern djupnar perspektivet.

– Ibland önskar jag att det hade varit möjligt att gå tillbaka till mig själv som 25-åring och säga: ”Våga ha mer kul, var inte så nervös, var lite mer tacksam över att du är 25, grabben!”, säger Michael Cunningham och gapskrattar, ett dovt mullrande men hjärtligt skratt.

Ibland sätter han sig själv som 85-åring intill sitt nuvarande jag och säger:

– ”Michael, förstör nu inte alltihop genom att oroa dig för att du är 59. Njut.”

Michael Cunningham är i Stockholm för att lansera sin nya roman När natten faller. Precis som i tidigare böcker, som den Pulitzerbelönade Timmarna, är denna en elegant väv, broderad med hjälp av diverse kulturella referenser. På ytan är det en urban samtidshistoria, berättad med ett bladvändardriv som gör att man inte måste ha läst Thomas Manns Döden i Venedig för att uppskatta den.

Romanen utspelar sig på Manhattan, hos paret Peter (gallerist) och Rebecka (kulturjournalist) som har utflugna dottern Bea. De jobbar hårt, tjänar mycket pengar och har många vänner, de gillar varandra och har ett bra sexliv. Men ändå är det något som skaver, en tristess som öppnar för avgrunden eller passionen eller vad som nu kan finnas på andra sidan en 40-årskris.

En del av Peters 44-årsgrubblerier är hans dåliga samvete över att inte ha varit en bra far till sin nu vuxna dotter. Bea bor i Boston, har hoppat av universitetsstudierna och jobbar i en bar. Peter gillar inte att hon slösar bort sitt liv med att hälla upp drinkar till halvalkoholiserade medelålders män.

Bea har inte motsvarat sina föräldrars förväntningar. De gjorde ju allt för att ge henne ”rätt” uppväxt. Själva kunde Peter och Rebecka inte tänka sig något bättre än att få växa upp i en ball vindsvåning i Soho, ha föräldrar som har råd att köpa Chanelkjolar, som inget hellre vill än att dottern ska spela på klubbar i ett halvskumt band. Men det här var inte den uppväxt Bea ville ha. Hon längtade efter en mer ordinär barndom än vad hon fick, kommenterar Michael Cunningham.

Han har roat sig med att skapa en motbild till den vanligare varianten med tonåringen som sitter fast i en urtråkig förort och längtar till Manhattan.

Den skönhetstörstande galleristen Peter irriterar sig på sin dotters tjocka lår och hennes kulturella ointresse. Troligen älskar han henne, men lyckas inte få till ett djupare samtal med henne.

– Jag känner mig dragen till att skriva om föräldrar som inte är särskilt bra mammor och pappor.

Själv har Michael Cunningham inga barn, men när succéromanen Timmarna kom ut (som senare filmats med bland andra Nicole Kidman och Meryl Streep) fick han ett oväntat varmt mottagande av mammor som blottade sina egna brister i modersrollen.

– Mängder av kvinnor kom fram till mig efter uppläsningar och sa ”Tack för att du skapade den romanfiguren, det kändes som om det var jag och jag har aldrig läst ett sympatiskt porträtt av en kvinna med blandade känslor inför sina barn”.

Inget är så förbjudet som att vara en dålig förälder, menar Michael Cunningham. Peter och Rebecka var perfekt utrustade, men Bea passade inte in i deras liv.

– Jag känner många föräldrar som är som dem, säger han.

Säga vad man vill om bekymren med dottern, men hon är en bi­figur i sin fars liv. I romanens epicentrum finns Missen, hans hustrus betydligt yngre bror. Missen är 23 och vacker som en grekisk gud med en kropp som vore den utmejslad av skulptören Rodin själv.

Missen är döpt till Ethan, men har fått sitt smeknamn eftersom han var sina föräldrars ”misstag”, sladdbarnet med tre betydligt äldre systrar. Han har ständigt varit deras oro på grund av sin livsstil med droger och oräkneliga kärleksaffärer med både män och kvinnor. Dessutom har de stört sig på att han inte tar sin begåvning på allvar. Denna lockande varelse, så lik hans hustru som ung och hans äldre beundrade bror utlöser hans längtan efter ett annat slags liv efter 44.

Michael Cunningham gör sin version av Pygmalion-myten om bildhuggaren som förälskar sig i sina statyer. Peter ser Missen som det perfekta konstverket där han står, naken i vindsvåningens kök, endast upplyst av gatlamporna från Spring street någonstans där under dem.

– Jag tänker mig Peter som heterosexuell, inte som någon som förtrycker sin homosexualitet. Det som gör det spännande är hur han precis i den här fasen i livet plötsligt känner sig dragen till en annan man. Sin svåger dessutom.

När Peter sedan råkar höra Missen onanera i rummet intill väcker det känslor i honom som han aldrig har känt förut. I sitt trevliga 44-åriga liv i ett bra äktenskap med ett lyckat yrkesliv känner han en stark längtan efter att passionen ska ta tag i honom. Han är redo att ramla ned från sitt slott om bara någon knuffar honom lite.

Men den grekiske guden har en annan agenda. Han drar 44-åringen vid näsan.

– Ja, han är en riktig rackare den där Missen, skrockar Michael Cunningham nöjt över sin egen Rodin-skapelse.

Mer ska vi inte avslöja för den som vill läsa boken.

Varför denna besatthet av skönhet?

– Vem är inte upptagen av skönhet? svarar Michael Cunningham retoriskt.

Anledningen till att han låtit sin huvudperson bli just gallerist började med en lust att fundera ut hur hans eget liv skulle ha blivit om han hade fortsatt den konstnärsbana han själv inledde i 20-årsåldern.

– Jag älskar konst. Men det finns något atletiskt i målandet. Din hand måste utföra linjerna som finns i ditt huvud. Min hand gjorde inte det.

Därför började han skriva. Inte för att han tyckte sig vara särskilt bra på det, men han hade en oändlig kapacitet att göra det om och om och om igen.

Michael Cunningham ville också passa på att ge en känga åt samtidskonsten i sin bok. Han tycker att estetiken har förfulats med marknadstänkandet de senaste 20–30 åren när folk köpt konst som investeringar.

Är boken ett rop efter skönhet?

– Ja, det kan man säga. Särskilt för Peter som vandrat runt i samtidskonstens öken ganska länge.

Är det därför Missen, den reinkarnerade grekiske guden, utmanar Peters livsbygge?

– I alla mina andra böcker har jag vägrat skriva om en perfekt 20-åring. Den sortens människor representerar 0,0001 procent av mänskligheten medan de är 73 procent av människorna i filmer. De flesta i mina böcker är vanliga människor som förälskar sig och har sex. Missen var tvungen att bli ett motobjekt till denna vanlighet. Jag har aldrig skrivit om en sådan figur förut och jag tänker inte göra det igen.

Vad händer när Peter fyller 45, blir hans liv bättre sen, tror du?

– Absolut. Det här låter kanske dumt, men jag tror att Peter kommer att leva ett rikare liv när han kommer upp i 50-årsåldern. 45 är lite ungt.