Motgångar i jobbet, sjukdom, ekonomiskt strul – ta vad som helst av mänskliga misslyckanden. Inget ger ”så grymt och djupt eko i det undermedvetna” som en skilsmässa, står det i en ny bok. Ingen annan förlust innehåller så många förluster samtidigt. Och ingen annan livsomställning har så stark konfliktpotential som just att separera.

Ändå gör vi det. Räknat enbart på gifta, sprack 22  211 äktenskap i Sverige 2009. Hur många sambor som bröt upp vet ingen. Men även om det kan vara det värsta man har varit med om, blir det väl så småningom ganska bra för de flesta?

– Absolut, säger leg psykoterapeuten Barbro Lennéer Axelson som i sin senaste bok går igenom forskning kring sorg och kris­bearbetning vid alla former av livsomställningar.

– Barnen mår bra och även de vuxna kommer på fötterna. Man häpnar över hur många som i efterhand beskriver svåra kriser som det som format dem, som fått dem att mogna.

Hur kom de dit? Ja, inte går det fort, konstaterar Barbro Lennéer Axelson. I boken sticker hon inte under stol med att det kan ta flera år innan bindningen till en livspartner har lösts upp. Först reagerar vi på själva separationen, sedan kommer ett förändrat föräldraskap och så ska man bygga en ny identitet – från par till singel. Ovanpå allt påverkas den sociala situationen.

– Så det handlar inte så mycket om själva uppbrottet – det är ju övergående, påminner hon. Det avgörande är hur parterna hanterar sina olika konflikter.

För jämfört med vid andra kriser är konflikterna fler både före och efter en skilsmässa. Ändå har Barbro Lennéer Axelson hittat förvånansvärt litet forskning kring hur vuxna som separerar hanterar sina besvikelser och bråk. Hur de försonas. Hur de kommer fram till ett fungerande samarbete kring barnen. Hur de undviker att fastna i bitterhet och aggression, vilket nästan enbart händer efter just skilsmässor.

Låt oss börja med reaktionen över själva separationen. Hur kan den ge det där ”grymma ekot” i vårt undermedvetna?

– Man separerar ju från en person man varit djupt fästad vid. Där finns så många trådar och band inflätade i varandra, så det hör till bindningens natur att det är svårt. Älskar man någon ger skilsmässan ett eko i en, annars vore det inte kärlek. Människor är inte utbytbara så lätt.

Sedan förklarar hon att bindningen till en annan människa handlar om vår grundtrygghet, så vuxna vi är. När den utmanas genom ett uppbrott väcks den djupaste känsla vi har: existentiell ångest. Barbro Lennéer Axelson har sett par göra rena djupdykningen i den här grundångesten, som de flesta försöker göra allt för att undkomma: övertidsarbete, förnekanden, renoveringar. Då skilsmässan är ett faktum kan de inte längre fly in i några projekt, utan står där med separationen ”som en försmak av döden och det är ju en otäck känsla”, som hon säger.

Så kan det vara enligt psykologin, men Barbro Lennéer Axelson vill inte förstora de långsiktiga följderna av en skilsmässa. Snarare vill hon framhålla hur uppbrottet ur en relation så småningom kan leda till bättre självkänsla och bättre liv. Samtidigt tror hon ingen tycker att det är ”för enkelt” att skiljas. Och att skilsmässo­sorgen skulle gå fort över, som en influensa, menar hon är rena villfarelsen.

– Där tycker jag att vi underskattar separationers betydelse. Talesättet ”mister du en står dig tusende åter” är fel, för så vanligt är det inte att möta en djup och varaktig kärlek. Sen tror jag att de som inbillar sig att det bara är att klippa banden och gå vidare ofta har svårt att erkänna sina känslor.

För känslor finns det, på många plan, under en skilsmässa. Barbro Lennéer Axelson talar om att ingen livsomställning innehåller ”så många förluster i förlusten”: Man förlorar inte enbart parförhållandet, utan också umgänget på heltid med barnen, om sådana finns. Man får sämre ekonomi och förlorar i självkänsla, särskilt om det står en ny på tur för den andra parten.

Och om man blir omfamnad av släkt och vänner vid ett dödsfall, kan en skilsmässa i stället klyva nätverket under en period. Lojalitetskonflikter är så svåra att några kanske tar parti för den ena av parterna. Alltså kan det finnas förluster också i det sociala nätverket.

– Det har sällan att göra med personerna i sig, utan hur de som singlar passar in i umgänget. Det är heller inte ovanligt att de som en kvinna trodde var hennes vänner fortsätter umgänget med mannen om han har högre status. Eller också kan rädslan för konkurrens göra att de exkluderar en ensamstående.

Det spär på den värsta känslan efter en separation: Ensamheten. För den som inte har en ny partner kan längtan efter exmaken/exhustrun bli svår. Oftast lider man mest av frånvaron av intimitet.

– Det är inte enbart sexualiteten de saknar, utan ömheten. Tillgången till den andres kropp. Som par hade de beröringsrätt till varandra, kunde krypa upp i soffan ihop framför teven, rufsa den andra i håret eller lägga upp benen i knät. Den känslomässiga ensamheten är ofta det som driver främst män in i ett nytt förhållande väldigt snart i stället för att samla ihop sig.

Men det är inte lätt. Det finns flera nya beteenden under lösgörandet från varandra efter en skilsmässa som Barbro Lennéer Axelson nämner i boken:

• Separationspassion, då het sexualitet blommar upp fastän man flyttat i  sär.

• Manisk reparation, då man så fort som möjligt täcker över krisen med en ny partner.

• Övergivenhetsaggression, då man inte har tillgång till sin egen förtvivlan utan reagarerar med ilska. Ibland går den över styr i våld.

– Mitt i allt mår man ibland riktigt bra, vilket en del inte vågar berätta för då tror omgivningen att krisen är över. Men till skillnad från det nattsvarta i början ser man ju ljuset i tunneln. Det här kommer man att klara. Och det gör ju de flesta med så kallade konstruktiva copingstrategier, en förmåga att lindra sitt eget lidande. Det vanligaste är samtal med vänner och sig själv.

En annan viktig uppgift för att komma ut väl på andra sidan är att sortera sina känslor ”så de inte blir en enda stor ångestklump” som Barbro Lennéer Axelson säger. Försöka särskilja förtvivlan, besvikelse, oro, sorg, ilska. I den sorteringen kan det vara bra att komma ihåg att vissa känslor är genusstämplade: Aggression är mer tillåtet hos män, ledsenhet hos kvinnor. Kvinnors aggression har dock ökat, noterar hon, vilket kan göra att de känner sig starkare.

– Aggression ger kraft, men det är också viktigt att tillåta sig sin sorg och förtvivlan. Men aggressivt ältande under lång tid är sällan konstruktivt. Det leder inte till läkning utan bara bitterhet – en känsla man själv kan bestämma sig för att inte stängas in i.

Barbro Lennéer Axelson har sett många som genom krisen fått ökad självkänsla, mer självständighet och bättre vardag. De har helt enkelt tagit kommandot över sina liv. För det behövs medmänsklighet och en egen grundtrygghet, den man i bästa fall fick under barndomen. Men tillvaron efter en skilsmässa beror också på de fortsatta händelserna i vuxenlivet, påminner hon.

– Vi utvecklas under hela livscykeln. Kanske måste vi numera våga inse att vi kommer att vara med om flera separationer. Acceptera ett slags avskedsberedskap. Men den får inte leda till att vi kroniskt distanserar oss från närhet, man måste ju våga engagera sig igen.