Hur skulle jag beskriva mig på nätet?
Vad av allt det som är jag lockar dem som jag vill ha?
Var och en som vill dejta på nätet måste skapa sig ett slags varumärke – en identitet som kan konkurrera med de många hundratusen som är där av samma anledning. Vad kan väcka tillräckligt mycket uppmärksamhet för att rätt personer ska stanna upp, läsa mer, bli intresserade och skicka ett mejl: Du verkar intressant.

I USA kan man använda proffshjälp. Evan Marc Catz, ”your personal trainer for love”, har ett företag som erbjuder sig att skriva dina presentationer. Andra företag hjälper dig att inse vem du ska leta efter och ger dig också råd om hur och var.
Eva har lång nätdejtningserfarenhet och menar att i Sverige är de flesta ganska raka. Det här är jag – och jag letar efter dig.
– Men det är klart att man väljer, att man lyfter fram, betonar, friserar lite.

I början kan man känna sig helt i fas med sin dejtningsprofil, säger hon, men efter ett tag kan den bli främmande, som om den inte längre är hon själv.
– När jag nätdejtat för mycket kan jag känna mig som en dammsugarförsäljare, säger Eva. ”Jag är en fin modell, elsnål, snygg och praktisk.”
I det gamla Sverige var mycket av identiteten given, funderar hon, du kom från en speciell familj, en by, en gård och hade ett yrke som bestämde din plats i samhällsstrukturen. Det var förstås en begränsning, men gav dig också ett givet jag.
I dag måste vi själva formulera vår identitet med de medel som finns till hands. Det märks på nätet där musiksmak, resmål, maträtter, kläder, bilar, sport blir byggstenar till jaget.

Självklart är de flesta därute på jakt efter någon form av kärlek, men det finns de som använder sajterna enbart för att stärka sin identitet, menar hon, som en bekräftelse på att de är den de vill vara.
– Om jag hittar någon som är som jag så blir jag mer än jag var innan. Det är som om de säger: Jag är jag – kolla på mina dejter så förstår du att det stämmer.
Skillnaden på nätet och krogen, säger Eva, är att man lockar varandra med olika saker. På krogen är det utseendet, därför väljer du noga hur du pryder din förhoppningsvis vältränade kropp. På nätet är det ditt inre som kommer först, din intellektuella kapacitet, ditt språk, din formuleringsförmåga och din humor.
– Men effekten är precis densamma. När musiken försvinner, och alkoholen avdunstat ska kroppen få en själ. Efter veckor av mejlkontakt får själen en kropp – och då saknas oftast det allra viktigaste – verklig attraktion. Detta mystiska tillstånd som gör att man aldrig mer vill släppa varandra.

Problemet är att vi människor inte kan räkna ut vad vi kommer att tända på. Det har professorerna Sheena Lyengar och Raymond Fisman vid Columbia University visat. De startade helt enkelt en dejtningsklubb och bjöd in ett antal singelstudenter. Innan snabbdejtningen började fick studenterna beskriva vem de ville träffa. Efteråt jämförde forskarna idealen med vad studenterna verkligen blev attraherade av. Inte en siffra rätt. Den som föredrog intelligenta tände på den alldaglige glada. Den som sökte aktiv fritid föll för en filosofistudent. Dessutom hade studenterna nu, bara någon timme senare, korrigerat sina idealbilder så att de stämde med de nya bekantskaperna.
– Ditt jag, hävdar Raymond Fisman i ett samtal med författaren Malcolm Gladwell, är inte den du påstår dig vara utan den du visar med dina handlingar att du är.
– Man skulle kunna säga, funderar Eva, att nätdejtning är en ny form av arrangerat äktenskap. Men i stället för att din mamma och pappa försöker räkna ut vem som är den rätte för dig så gör du det själv. Men hur bra känner man sig själv?

En annan forskare, Barry Schwartz vid Swarthmore College, menar att man får ångest av att söka den rätte. Schwartz delar in mänskligheten i Perfektionister och Praktiker. Perfektionisterna går in för sitt letande, och ger sig inte förrän de hittat ”det bästa”. Praktikerna tittar lite här och där, och bestämmer sig sedan för något som verkar bra. Praktikerna är ganska nöjda med tillvaron. Perfektionisten mår pyton eftersom han inte kan släppa tanken på att han missat något. Det kan finnas något som är bättre.
– För somliga verkar det bli som en sjuka, som om ditt ego står och faller med om du är eftertraktad, säger Eva. Vissa människor njuter av att veta att i mejlboxen väntar 50 brev från män som tycker du verkar underbar. De dejtar aldrig i verkligheten, de bara samlar på uppskattning.
– Andra fortsätter dejta även sedan de funnit någon. När en kvinna jag känner kom på sin nye man på en dejtningssajt skapade hon en påhittad identitet och började flirta:
Är du singel, frågade hon.
– Javisst, svarade han.

Finns det människor som luras med avsikt, som skapar låtsasjag och driver med de seriösa sökarna?
– Inte många, säger Eva.
Fast en gång åkte hon nästan dit på en äkta sol-och-vårare. Och en gång dejtade hon en kille som var föga lik den bild han placerat på sajten.
– Varför? frågade jag. Det där var ju inte alls du.
– Jag vet. Men det var ända sättet att få träffa dig.

Att maskera sig är däremot inte helt ovanligt på de sajter som satsar på sexkontakter har några forskare vid Malmö Högskola och Göteborgs universitet visat i Nätsexprojektet 2003:1. Här leker man ofta med sin identitet – låtsas vara någon annan, hetsar varandra med påhittade personligheter och försöker ofta dölja vem man egentligen är. Ett fåtal träffas i verkligheten, men de flesta nöjer sig med cybersex.
– Det måste blivit lättare att leva dubbelliv sedan dejtningssajterna kom, säger Eva. Oklanderlig gift samhällsmedborgare på utsidan, vildsint dejtare vid datorn. Undrar hur det kommer att påverka vår moral och våra beteenden? En förvånande stor andel av dem som är ute på sajterna är redan gifta. Och många av dem döljer det inte ens. ”Jag söker en givande relation vid sidan av”, kan de skriva.

Fast de flesta som Eva haft kontakt med har varit ärliga, uppriktiga människor på seriös jakt efter det som vi alla längtar efter – kärlek.
– Några av dem har jag kommit mycket, mycket nära, berättar Eva. Och det är inte alltid de som jag träffat in real life, utan oftast de som jag bara umgåtts med via mejl. Det blir som ett slags biktsituation och plötsligt kan man för den här okända människan berätta saker som man knappt vågar knysta för sig själv. Den andre läser, reflekterar, tröstar, ger råd – och det känns som om vi verkligen ser varandra, som om jag kan vara helt mig själv.

När Jonas skulle söka lyckan på nätet skrev han ingenting om sig själv. I stället blev hans varumärke att beskriva sitt sätt att tänka, sitt förhållningssätt till världen.
– Om någon visade intresse mejlade jag direkt tillbaka: Vem är du? Och svarade de med att berätta om sitt jobb så skrev jag: Tack och adjö. Men svarade de poetiskt, visionärt, galet så skickade jag ännu en fråga: Vilken fot sätter du ned först när du går upp på morgonen, höger eller vänster?
Ordlekarna resulterade i mänger av dejter, ”det blev rena tävlingen”, säger han. Vissa helger kunde han träffa fem olika kvinnor.
I början tyckte han att det var kul. Efter ett halvår tröttnade han.
Efter en tid gjorde han ett nytt försök och fick ett mejl:
– Ska vi fika?

Inga trevande försök att känna varandra på pulsen, inga uppvisningar i personlighet, inga förklaringar, deklarationer och försäkringar.
En snabbfika blev fyra timmar – som nu blivit flera år.
Vad var det som hände? Var ni varandras drömpartner?
– Nej, inte direkt. Min livsstil till exempel gick väl helt stick i stäv med vad min kvinna letade efter. Hade jag berättat om den hade hon nog aldrig tagit kontakt.
Men de flygande tankarna fanns där – och attraktionen – och känslan av att vi två hör ihop.