En ny partner har inget val, säger de. ”Familjens” traditioner gäller. Så när Frida blev ihop med sin Johan häromåret, fick han bara acceptera att fira nyår, påsk, valborg, midsommar, kräftskiva, allas födelsedagar och dagen före julafton också tillsammans med Eva, Lotta, Kenneth, Elin och Elins ex-sambo som också heter Johan
- Det har han fått godta från första början, säger Frida medan deras lilla Hedvig får dagens lunchmål vid bröstet.
- Han anhöll ju nästan om din hand hos oss, konstaterar Elin. Han sa ”jag förstår hur viktiga ni är för Frida, är det okej om vi fortsätter att träffas ” Men det är ju klart att vi bejakar någons val av partner!
- Det enda man skulle reagera på är ju om någon far illa i sin relation, säger Eva. Och det kan jag ju vara fullständigt trygg med att ni aldrig skulle låta hända mig. Aldrig!
Samtalet som bubblar runt bordet behöver ingen startsträcka. De som sitter här är ett sammansvetsat kompisgäng på fyra kvinnor och två män strax över 30 som kallar sig ”Familjen”. Den
definitionen är nu nästan tio år gammal. Idag lever hälften i förhållanden med egna och/eller andras barn.
De prioriterar traditioner som de byggt upp tillsammans, de kan lyssna och samtidigt falla varandra i talet, de kan samarbeta utan att behöva förklara vad de menar. De grälar aldrig, säger de, och drömmer ibland om att kunna träffas ännu mer.
- Vi har ju talat om herrgården där vi ska bo alla, alla, säger Eva.
Men då markerar tvåbarnsmamman Lotta:
- Där säger Håkan stopp.
- Miriam också, konstaterar Johan.
- Men ett hyreshus, med var sin lägenhet, det skulle funka, förklarar Frida.
”Familjens” historia började med att Elin och Eva gick hela grundskolan tillsammans. I gymnasiet hamnade sedan Eva i samma klass som Lotta, och de delade lägenhet i fyra år. Fritidsintresset under hela uppväxten var Vår Teater. Där träffade de Johan - som var ihop med Elin i tre år. När de flyttade i sär delade Johan lägenhet med Frida, som också hade gått i gymnasiet med Eva och Lotta. De bildade en egen teatergrupp
tillsammans med den något äldre Kenneth, i dag 38.
- Farbror Kenneth, han är väldigt viktig. Han har varit med oss i 14 år, men inte bott med någon.
- Han har bott hemma hos alla istället, säger Frida. Vi har tillbringat mycket tid hos varandra, allihop.
Det var 1995, när de skulle skriva ihop stadgar för en teaterförening och formulera hur man kunde bli medlem, som de första gången öppet diskuterade de starka band som utvecklats i gruppen. De hörde sig själva undra över vilka som skulle vara med när de firade påsk och nyår tillsammans - alla 40 som det kunde bli på större kalas, eller ”bara familjen”?
- Vi redde ut vilka som var ”bara vi” och vilka som var kusiner och andra närstående
Jo, de använder samma ord som för släktbanden i vad de kallar sina Namn-familjer. Och dessa ser väldigt olika ut: Någon växte upp med mamma och adoptivpappa som enda närstående, en annan har en stor bullrig släkt, en känner kraven från sin mormor att delta mer i ursprungsfamiljens sammankomster, ytterligare någon känner
inga konflikter alls med gamla traditioner - för några sådana har aldrig funnits.
- Det råder ingen motsättning mellan oss och våra Namnfamiljer, konstaterar Elin. Min mamma var så glad att du kom in med lilla Hedvig som hade vuxit så mycket, säger hon till Frida.
- Och min mamma frågar hur det är med din mormor, säger Lotta.
Men när ett kompisgäng kallar sig Familjen, uppstår också en diskussion om vad en familj egentligen är. Vad kännetecknar det? Är blod tjockare än vatten? Och vem är viktigast? Eva, som är singel, svarar i dag:
- Nu kan jag garanterat säga att det är den här familjen som är viktigast. Och jag är litet stolt över att ha varit med och skapat den själv. Byggt upp en gemenskap och varit med jämt på allting, som en del av den här lilla familjens historia.
- Det kan vara svårt att förklara relationen för utomstående, vad ni är och vad ni betyder, resonerar Elin. Man måste nog se helheten. Om jag är ledsen, har jag en lista på människor som jag kan ringa mitt i natten. Vi har byggt upp ett
skyddsnät runt omkring oss.
Elin, Eva och Kenneth är de i Familjen som är singlar just nu. Lotta och Håkan har varit ett par sedan 1991, Frida och hennes Johan har hängt ihop i tre år, medan ”Familjens” Johan mest bor hos Miriam och hennes två barn sedan början av 2003.
Snacket runt bordet rör sig både om spruckna förhållanden och den skämtsamt föraktfulla jargong som ”Familjen” riktat mot äktenskapet. Sånt trams, brukade Frida säga. Nu sitter hon med sin Hedvig på armen och skrattar åt sig själv. Men än så länge har i alla fall ingen gift sig.
Kan det bli en motsättning mellan klanen och parrelationen?
- För mig har det inte alls känts så. Jag kan gå in i den nya relationen med sådan säkerhet för att jag vet att ni finns där. Min Johan har klarat sig bra, säger Frida.
- Jag tycker inte att Familjen står i motsats till några andra relationer, säger Elin.
Lotta som har två söner, berättar om sambon Håkans kompisar som han träffat i alla år och som hon ändå inte känner så väl.
- Han har varit en del av
Familjen från början, och hör ändå inte till kärngänget, förklarar hon. Men han känner sig inte utanför.
- Det har varit ett sätt för honom att låta dig ha oss, reflekterar Elin.
- Han är otroligt generös. Jag tycker ert förhållande är en förebild, säger Eva. Ni låter varandra vara. Många som går in i förhållanden blir så uppslukade. De umgås bara med andra par som har barn. Jag har inget tålamod med det själv.
Men visst innebär en ny partner en förändring i ”Familjen”, medger Johan. Nej, inte så mycket i hur nära de står varandra, utan i tid - hur mycket de kan träffas. Både han och Miriam jobbar som scentekniker och har kvällsjobb. Hon har två barn på nio och tio år. Johan har valt att lägga den tid som blir över på den ”lilla” familjen.
- Vi saknar dig, säger Eva till honom. Det är tråkigt alltså det är roligt för dig, men jag saknar den där täta kontakten.
Var det helt friktionsfritt att träffa Miriam?
- Ja, jag kände ingen konflikt. Nu efteråt funderar jag på om jag borde ha känt så. Men det är så
självklart att det ska vara lätt i vår grupp.
Lotta och Frida modifierar bilden. När en ny respektive kommer in i Familjen uppstår en viss oro hos medlemmarna, menar hon. Ska han eller hon fungera tillsammans med gruppen eller inte?
Hur har det gått för Miriam?
- Nu känns det jättebra. Hon tycker det är kul att jag har gruppen omkring mig, men har själv inte varit med så mycket. Och visst var hon skraj i början.
De märkbara förändringar har snarare skett med barnen än med nya partner, konstaterar de. När ”Familjen” planerar kräftskiva och nyårsfirande säger de numera: Ska det vara med eller utan barn
- Alfred, Lottas sexåring - han är ju allas barn. Han har tagit sina första steg med oss.
För Frida är det ganska nytt att på alla sätt prioritera lilla Hedvig.
- Men jag är glad för hennes skull, att hon kommer att ha er omkring sig i sin värld. Som en massa gudföräldrar.
- Förut hade jag svårt att att bli vuxen och tänka mig barn, säger Eva. Nu har jag svängt och känner mig som
Hon sträcker ut bägge
armarna:
- Låt barnen komma till mig
Gapskratt bryter ut runt bordet.
- Nu är jag tacksam för varje liten individ som kommer till Familjen.
Frida minns hur det kändes när Lotta fick Alfred. Även om hon var glad för hennes skull, var hon också rädd: Nu förlorar vi Lotta, tänkte hon. Istället stärkte det bara nätverket.
Även engagemang i andra sammanslutningar kan leda till smått svartsjuka känslor, erkänner de. Som när Kenneth gick till sin andra teatergrupp
- Det var som om han hade en annan, säger Frida.
- Det var ju för att vi tycker så mycket om honom och inte vill bli av med honom.
Beskrivningen ”singel”-klan känns litet missvisande för Familjen som grupp, menar de. Vi vill inte vara så exkluderande, säger de, utan kunna vara inkluderande när nya partner kommer till. Samtidigt är Familjen en så stark gemenskap att arbetskamrater och andra vet att den ofta går i första hand. Ska du hänga med, eller ska du vara med din grupp? kan frågan lyda.
- Vi är inte lika kontaktsökande längre. Det blir liksom
inte plats för några nya, nära relationer. Vår tajta grupp kanske gör oss litet trångsynta, funderar Frida.
- Jag har nog litet dåligt tålamod med andra människor, medger Eva.
- Ja, varför ska man träffa nya? skrattar Elin självironiskt.
Men ”Familjen” är ingen slentrianmässig, slapp gemenskap, förklarar Eva. Bestämmer de att ”bara vi” ska ha nyårsfest, uppstår en klar förväntan inför att ha trevligt ihop. ”Vi klär upp oss till tänderna” som Frida säger.
- Det är roligast om det bara är vi, tycker Lotta. Om nya människor ska komma, blir jag snarare rädd och obehaglig till mods.
Eva säger att det nästan är som att vara kär - utan att det är sexuellt. Det pirrar, man ser fram emot att träffas, förbereder sig och gör sig snygg.
- Det är inte så långt ifrån kärlek, kommer hon fram till.
Skälet till att de hållit ihop så länge, tror hon beror på att de aldrig grälar. Mer eller mindre outtalat, gör ingen upp med någon i Familjen. Man ställer ingen till svars, som de säger.
- Vi är nog konflikträdda, säger Eva
och de andra skrattar igenkännande.
- Det här är en vilogrupp, här slipper man uppgörelser, fastslår Elin.
Och då säger Eva:
- Om det är något som folk borde ha sagt till en på gymnasiet, så är det: Var rädd om dina vänner och de relationer du har.
Men Frida lägger till:
- Var rädd om dina vänner - samtidigt som du är rädd om relationen. Annars kan man verkligen stå med skägget i brevlådan.